När media klampar i klaveret – en personlig reflektion

MEDIAMAKT. Magnus M frågar:

Jag antar att du har personliga erfarenheter av medias hänsynslöshet, lögner och hänvisande till källskydd.

Ja, jag har flera olika exempel där media publicerat osanna uppgifter både nationellt och lokalt och där man tror mer på sina anonyma källor än på den person som utsätts. Det finns också exempel där man inte kan utesluta att enstaka journalister på VK brustit i sin etik.

Jag tänkte dra några mediaexempel här på bloggen för att illustrera vad jag menar och tro inte att jag ogillar media. Tvärtom, jag har utmärkt relation till åtskilliga journalister och jag värderar yttrandefriheten och den kritiska granskningen i media som ett av demokratins grundfundament. I alla jobb och uppdrag där jag haft med journalister att göra har jag eftersträvat goda relationer och försökt vara så behjälplig jag kan eftersom jag varmt respekterar journalistikens ofta stressade arbetsvillkor. Jag tror nog de journalister som varit i kontakt med mig kan intyga detta.

Till dagens exempel.

Denna incident hände för några år sedan när människor i min omgivning och från olika partier frågade om jag hade kopplingar till kriminella motorcykelgäng. Först tog jag det som ett skämt eller någon form av misstag. Men när fler kom och frågade började jag fråga efter orsaken. Det visade sig att ryktet kom från VK-huset.

’Den kände kommunreportern’ gick runt och ställde frågan på ett sådant klantigt sätt till människor aktiva i politiken att effekten ganska omedelbart blev att folk genast började spekulera om det inte kunde ligga någon sanning i uppgifterna. Principen kallas ’ingen rök utan eld’. Det var ett intressant rykte jag fick leva med ett tag. Till och med en aktiv kvinnlig politiker i ett annat parti kom och gav mig det vänliga och omtänksamma rådet att undvika motorcykelgäng.

Jag har aldrig kört motorcykel. Jag har aldrig varit medlem i något motorcykelgäng och jag har inget körkort för motorcykel. Faktum är att jag aldrig ens kört vespa.

Jag förstår att det är viktigt för en journalist att kontrollera uppgifter innan publicering. Jag förstår också att man som offentlig person ska tåla granskning. Men det finns gränser också för hur man hanterar sådant som inte publiceras.

Min första poäng är att en tidning inte behöver publicera felaktigheter för att skada. Min andra poäng är att dåligt journalistiskt arbete som skadar enskilda också sker i VK:huset (hur mycket den malliga morgontidningen än slår sig för bröstet) och min tredje slutsats är att jag har startat min blogg på VK bland annat för att kunna ge min bild ocensurerat så jag bättre kan hantera liknande situationer i framtiden vid sidan av gammelmedias tidigare informationsmonopol.

Vi får se om jag känner för att ge fler exempel på bristande mediaetik framöver.

THOMAS HARTMAN