Mona: Varför bry oss vad högern tycker?

MOSA MONA. Förutom några gamla gubbar med bögnoja har jag inte träffat några Monamotståndare.

OMTYCKT. Häromdagen pratade jag med en journalist om den så kallade mosa Monakampanjen som pågår i media. Förutom några gamla gubbar har jag inte träffat några Monamotståndare. Däremot skildras det gärna i media.

Det är inte så att jag tror att Mona Sahlin är utsatt för en konspiration av landets journalistkår. Så naiv är jag inte. Däremot  ser jag hur media sprider bilden av att hon ska vara ständigt ifrågasatt av sina egna. En bild som är gravt förvanskad.

Samma dag ringde en representant för en arbetarekommun och uttryckte frustration över detta och undrade hur de kunde hjälpa till. De ville gärna gå ut offentligt och ge Mona Sahlin sitt stöd. Nu visste de inte hur de skulle få genomslag för sitt stöd medan om de varit kritiska till Sahlin hade de genast fått en helsida i Expressen.

När media ringer runt och inventerar partiet efter kritiker så är alla som stödjer henne ointressanta att skildra. Om det däremot finns någon som surar och kritiserar så lyfts de fram. Hennes karaktär, språk och klädstil kritiseras.

Som aktiv socialdemokrat kan jag säga att jag inte träffat någon Monakritiker (möjligen med undantag av en handfull gamla homofientliga gubbar – men där tror jag mer det var hennes HBTQ engagemang som störde bilden för gubbsen.)

Men hur socialdemokraterna än gör blir det fel i vissa medias ögon. Idag ser jag hur ett antal gamla och tunga socialdemokrater skriver på DN-debatt för att ge henne sitt stöd. Genast är SvD:s ledarsida där och gnäller och menar att socialdemokraterna har en ”ledarkris”. Hade partiveteranerna däremot inte skrivit hade samma tidning använt deras ”tystnad” som bevis för samma så kallade ”ledarkris”.

Det finns naturligtvis ingen ledarkris inom socialdemokratin. Däremot finns en vilja från borgerligt håll att racka ner på Sahlin. Men varför ska vi bry oss om det? Vad högerns opinionsbildare tycker är totalt ointressant för oss. De kommer aldrig att rösta på oss oavsett vad vår partiledare heter.

Det borde även de nyhetsrapporterande så kallade ”opartiska” journalister som sprider högerns världsbild inse.

THOMAS HARTMAN

Söndagskrönika: När moderaterna äter sina egna

VALET. Alldeles före medias tokrapportering om prinsessbröllopet släppte SKOP en intressant partisympatiundersökning. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta. Men det missar många media att ens kommentera.


Vi ser hur moderaterna äter upp sina egna.

OPINION. Under fredagen presenterade SKOP sin senaste opinionsundersökning enligt vilket både Kristdemokraterna och Centerpartiet nu hamnar under riksdagsspärren, vilket omöjliggör en regeringsallians för högerpartierna. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta med undersökningen. Precis som bland annat Knapsu, partistaten, utsikt från ett tak och vänsterpartiets Kaj pekar på så missar många media att ens dra några slutsatser av detta.

Högerns hårt kopplade samarbete är verkligen påfrestande. Claes skriver att allianssamarbetet riskerar att bli slutet för två partier. Det är nog en riktig analys. Samarbetet för med sig stora krav att de små partierna runt moderaterna lyckas med sin profilering om de inte ska bli uppätna. Men samarbetet ger väljarna allt färre skäl för varför svensk politik behöver fyra borgerliga partier. Även om Tokmoderaten på sitt alltid lika sköna sätt försöker rädda sina små kompisar från avgrundshålet.

Maud Olofsson har valt den märkligaste strategin. Hon har lyckats med den imponerande bedriften att både kasta partiets klassiska frågor överbord tillsammans med skräp och bråte. Uppenbarligen följde partiets profil med i städningen. Det är imponerande att hon lyckas reta upp partiets gamla ärrade och rutinerade sjömän samtidigt som hon lurat in partiet på en sorglig och tämligen meningslös ideologisk ökenvandring runt runt på det sjunkade fartygets nedre däck. Hon lagar inga segel. Hon lagar ingen mat. Hon täpper inte till några läckor i skrovet. Det enda hon tycks drömma om är att få sitta vid den allt tröttare Skepparen Reinfelds sida och klappa hans panna.

Eller som Eva skriver i ett skönt citat:

F.ö. kan man alltid lita på stureplanscentern. Nu är de för kärnkraften, mot glesbygden och mot datalagringsdirektivet som de nyss röstat igenom. I centern är det numera kort halveringstid på åsikterna. Det börjar smitta av sig både på medlemsantalet och väljarstödet.

Fartygets Kaplan Hägglund har en tuff tid när den religiositet och de kristdemokratiska mossiga ideal som bygger hans parti är lika eftertraktade som springmasken på de dagis han helst skulle vilja lägga ner. Inte ens ett prinsessbröllop tycks kunna vrida tiden tillbaka till den tid då människor ville fjättra kvinnan vid spisen. Ingen tycks lyssna på hans tal om märkliga värderingar från förr. Nu sitter han ensam och övergiven i sin hytt muttrar och karvar kors i bordet och hoppas att trenden ska vända så han får följa med på nästa expedition. Men frågan är vad han bidrar med?

Skillnaden mellan den trötta högeralliansen och de rödgröna är rätt intressant. Från höger har bilden matats ut att partier ska bada i samma badtunna med samma badvatten för att kunna styra fartyg.

Från vänster har man tidigt struntat i badbyxorna och istället valt att jobba på samma sett som tidigare. De rödgröna bryter sina ståndpunkter. Ibland ryker stickor och strån. David Aronsson är en av dom som inte riktigt gillar de rödgröna samarbetet. Jag tycker nog snarare att samarbete under samma hatt behövs men jag är fullt övertygad om att ett lyckat samarbete för framtiden bygger på att alla tre partierna kan odla sin särart istället för att tvingas växa ihop. Alliansexemplet avskräcker.

Moderaten Göran Pettersson hoppas på att det rödgröna samarbetet kommer att få missnöjda (s) väljare att lämna till höger för att dom är less på (mp) och (v). Det är ett rätt otroligt scenario. Snarare har socialdemokraterna en fördel av att ligga lågt i dessa tidiga opionsundersökningar. Hellre det än tvärtom.

För övrigt undrar jag lite över dessa högermänniskor som förhärligar alliansens bygge av ett parti (exempelvis PJ Anders Linder som driver frågan om valallians).

Min åsikt är att det blir trist, enkelspårigt och mainstream. Jag tycker snarare att det är härligt befriande med diskussion (och att det är för lite diskussion i svensk politik). Hellre det än den ideologiska slätstrukenhet och urvattnade puré som också vissa i media emellanåt tycks luras att tro leder Sverige framåt.

Här är Lennart Holmlunds Umeå ett föredöme.

I grunden struntar jag i opionionsundersökningar. Vi vet alla att valet kommer att bli tufft och det knappast kommer att skilja mycket mellan blocken. Även om jag självklart skulle vilja se en brakseger är jag nöjd om vi rödgröna slår högerallansen med en gubbe eller gummas övervikt. Jag håller med Krassman om att vi har mycket kvar att göra exempelvis som Peter Andersson resonerar om att vi måste jobba hårdare med att få ut budskapet om möjligheternas land. Det ska bli skönt att få ett slut på den destruktiva roffa- och armbåga sig fram i kön politik som högern står för. Där var och en ska sköta sig själv och skita i alla andra. Martin Moberg ger ett skönt pressklipp om hur musikern Marit Bergman tänker om detta.

THOMAS HARTMAN

PS1 För övrigt håller jag verkligen med Helen som påminner om att det finns viktigare saker än SKOP och bröllop (även om media uppenbarligen fastnat i vinkelvolten).

PS2 För övrigt är Liza Marklunds inlägg i Expressen det bästa jag läst av henne någonsin.

Norran svamlar om offentlighetsprincipen

MEDIA. Rätt ska vara rätt. Det borde även gälla Norrans granskning av Skellefteås kommunalråd. Frågan är varför Norran ägnar sig åt sån här trist journalistik. Hänger det möjligen ihop med att det är valår?

OFFENTLIGHET. Jag läser i  pappersupplagan av tidningen Norran hur en statsvetare används som slagträ mot Skellefteås Bert Öhlund. Tidningen kritiserar ett uttalande från kommunalrådet att visst arbetsmaterial inte borde lämnats ut.

Norran har letat upp statsvetaren Jan Turvall som menar att ”det finns anledning för allmänheten att få information om något som inte är färdigt. Det är ett sätt att vara med och påverka demokratin.”

Det kan ju alltid Turvall tycka. Men så säger inte lagen.

En av hörnstenarna i svensk demokrati är offentlighetsprincipen och vår rätt att få ta del av allmänna handlingar. Men denna princip ställer också tydliga spelregler att en handling måste vara färdig och upprättad. Arbetsmaterial är alltså undantaget för offentlighetsprincipen.

Även ett kommunalråd i Skellefteå har yttrandefrihet och har därmed i enlighet med lagstiftningen tycka att det var fel att handlingen lämnades ut

Rätt ska vara rätt. Det borde även gälla Norrans granskning av Skellefteås kommunalråd. Frågan är varför Norran ägnar sig åt sån här trist journalistik. Hänger det möjligen ihop med att det är valår?

Det kanske är sånt här tidningens ägare vill läsa i valtider.

THOMAS HARTMAN

Så använder SD bögnoja för att värva invandrare

POPULISM. Sverigedemokraterna brukar ofta anklagas för att ställa grupper mot varandra. I en mylla av hat, fördomar och populism väntar dom sig att de ska kunna odla sina partisympatier. Sydsvenskan ger oss det senaste exemplet på hur sjukt SD är.


POPULISM.
Sverigedemokraterna brukar ofta anklagas för att ställa grupper mot varandra. I en mylla av hat, fördomar och populism väntar dom sig att de ska kunna odla sina partisympatier. Sydsvenskan ger oss det senaste exemplet på hur sjukt SD är.

Nader Helawis (SD) röst dryper av ironi när han håller fram ett gammalt exemplar av Metro. Bilden han visar upp föreställer två glada kvinnor som omfamnar varandra vid ett altare. En regnbågsfärgad socialdemokratisk ros markerar avsändaren. Annonsen publicerades i samband med kyrkovalet.

Tidningen är skrynklig och sliten. Helawi har använt den mycket de senaste månaderna. Han går runt i Södertälje och visar det förälskade kvinnoparet för troende människor, kristna och muslimer.

– Vill ni ha det så här? frågar Nader Helawi dem han möter.

– I så fall, fortsätt rösta på Social­demokraterna. Annars rösta SD.

Det funkar. Bilden har hjälpt honom att värva massor med anhängare till SD. Nästan alla är religiöst konservativa, nästan alla har invandrarbakgrund.

Förskolorna som lämnar skitjobbet

PLOCKAR RUSSIN. Jag ser den talande annonsen från Svenskt Näringsliv, Almega och en handfull privata aktörer inför Almedalen. Det var kanske inte så här de ville att deras insats skulle tolkas. Men budskapet är tydligt.



Små rumpor som har den lilla egenheten att dom bajsar har inget på den privata förskolan i Almedalen att göra.

TALANDE? Jag läser det utmärkta magasinet Fokus (som alla borde läsa tillsammans med bland annat tidningen Filter).

Där finns i senaste numret en annons från ett antal enskilda förskolor (Pysslingen, BII, Helianthus mobila förskolor, Hälsans förskola ab). Annonsen är producerad med stöd från Svenskt Näringsliv och Almega och handlar om att erbjuda sommarförskola i Almedalen så att föräldrarna kan mingla under politikerveckan.

Det generösa erbjudandet handlar om att du kan lämna in dina barn allt mellan någon timme till hela dagen. Dock finns en liten blygsam reservation. Vi får veta att det inte råkar finns någon möjlighet för de privata aktörerna att göra några blöjbyten.

Annonsen är rätt talande för den privata verksamheten. Godbitarna vill man ha. Skitjobbet lämnar man kvar. Ska man tro  annonsen tycks kritikerna kanske ha en poäng när de anklagar privata initiativ för att plocka russinen ur kakan. De vill gärna leka med dina barn men bajset skiter dom i.

Dags att införa folkbonus

Jag läser Andreas Lundgrens förslag om folkbonus och gillar tanken. Solidaritet mellan människor måste löna sig. Vi behöver offentlig diskussion också om sociala mål på ett sätt som inbegriper fler. Och jag tror definitivt inte på negativa incitament. Att exempelvis införa civilkuragelagstiftning är tämligen meningslöst.

SOLIDARITET. Jag läser Andreas Lundgrens blogginlägg om folkbonus

Med folkbonus menar jag att om en samhällsutveckling går åt rätt håll så ska befolkningen ha rätt till återbäring. Och då talar jag inte om folkbonus som skatteåterbäring eller något fiffigt avdrag. Jag talar om rena cash i handen som betalas ut. Istället för förvärvsavdragets egoism så talar jag här om folkbonusens solidaritet.

Exempelvis om alla barn i årskurs 3 kan läsa så ska det självklart löna sig mer än för kommunbudgeten, ett par extra tusen spänn till varje medborgare vore ju självklart. Om vi klarar av att lösa problemen med hemlösa så ska det betalas ut stålar till oss allihop.

Fokus på sociala mål kan på så sätt få större genomslagskraft. Politikernas triangulering blir svårare när deras åtgärder mäts i konkreta resultat i folks plånbok. Dessutom får offentliga sektorn ett härligt incitament under medborgarnas hökblick att fixa våra gemensamt satta mål.

En intressant aspekt är också att ansvaret förutom att fördjupas på huvudaktörerna de facto sprids över oss alla. Det ska löna sig för dig som individ att tänka på andra.

Jag har själv reflekterat över liknande idéer. För några år sedan ville en vårdcentral (idag hälsocentral) göra sitt bidrag. Så de gav de boende i närområdet gratis vaccinering om de hjälpte till med målet att minska läkemedelskonsumtionen i området. En lysande idé med bra pedagogik till såväl allmänhet, profession som politiker. Dock fick de kritik för att de bjöd på en avgift som ska vara lika för alla.

Jag tror socialdemokraterna behöver bli mer offensiva i dessa frågor. Solidaritet mellan människor måste löna sig. Vi behöver offentlig diskussion också om sociala mål på ett sätt som inbegriper fler. Och jag tror definitivt inte på negativa incitament. Att exempelvis införa civilkuragelagstiftning är tämligen meningslöst.

In The Pendent rekommenderar: I debatten om Netroots har nu vännen Erik kommenterat de som kommenterat honom 😉 Kulturbloggen skriver om debatten kring tidningen Arbetaren och Hax skriver om SÄPO som inte kan hålla lagen. Tokmoderaten skriver som vanligt välformulerat. Denna gång om Donkens död.

Några ord om netroots, fördomar och opinionen

RASISM. Kristina och Björn är två personer som genom sitt praktiska arbete gör en oerhörd viktigt insats för att möta fördomar och rasism. Jag har tidigare argumenterat för att stänga ute Sverigedemokraterna och andra partier som lever i fördomsträsket från våra skolor. Men samhället kan göra mer än så. Här har vi två personer värda att lyftas upp och ge löneförhöjning och en eloge.

En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Bästa sättet att krossa fördomar är genom relationer.

FÖRDOMAR. Jag tror starkt på kraften i det personliga mötet och samtalet mellan människor. Fördomar gror när vi inte pratar med varandra. Det kan gälla på arbetsplatsen eller i skolan. Fördomarna gör det möjligt för människor att göra det mest grymma ting. Vissa  tar sig stora friheter att inskränka friheten för sina medmänniskor genom att mobba och sätta sig på andra bara för att det är möjligt.

I politiken används avståndet och fördomarna för att skapa påhittade vi – och domsituationer. Att sådana konstruerade motsättningar kan fungera som en politisk hävstång för att nå politisk makt såg vi inte minst i uppspelet inför andra världskriget. Den stora majoriteten väljer inte sällan att vara tyst trots att passiviteten för den mobbade är samma sak som aktiv handling.

Därför blir jag glad när jag ser artikeln i Piteåtidningen om möten i skolan mellan elever på elprogrammets årskurs två och invandrare och flyktingar som läser SFI.

Eleverna från elprogrammet, samtliga killar, var nog så blyga i början. Så småningom kunde Nabi Amini inte låta bli att fråga:
– Vad vet ni om Afghanistan, är ni inte nyfikna på varför jag kommit hit?
Han frågar på bruten men fullt begriplig svenska.
Och berättar så kort om sin uppväxt i ett fattigt, krigshärjat land. Han blev tidigt föräldralös, hade inga syskon och växte upp hos först sin farmor och senare sin mormor. Det blev till att börja arbeta tidigt, skolan blev det inte mycket bevänt med.
När svenskarna hör att han kommer från Afghanistan brukar de fråga om han är taliban, för talibaner har de hört om på tv.

Personerna bakom detta möte är Kristina Nilsen och Björn Rönnkvist, lärare i samhällskunskap på Strömbackaskolan respektive lärare inom vuxenutbildningen. Arrangemanget är ett i en serie av kulturmöten, där invandrarungdomar som går sfi (svenska för invandrare) får sitta ned med svenska gymnasieungdomar, fika och snacka loss med varandra.

Ibland får man vittnesbörden från ungdomar i skolan att skolsystemet stannar med traditionell undervisning i samhällskunskap och historia för att möta rasism. Men det krävs mer än så. Kristina och Björn är två personer som genom sitt praktiska arbete gör en oerhörd viktigt insats för att möta fördomar och rasism.

Jag har tidigare argumenterat för att stänga ute Sverigedemokraterna och andra partier som lever i fördomsträsket från rekrytering och opinionsbildning i våra skolor. Men detta exempel visar att samhället kan göra mer än så. Här har vi två personer värda att lyftas upp och ge löneförhöjning och en eloge. Deras praktiska arbete för att skapa mötesplatser är en väldigt viktig metod att jobba med för den svenska skolan och det svenska samhället.

Nymedia: Jag ser att debatten om Laaksos utspel kring netroots fortsätter. Röda Berget kallar honom bekräftelsetorsk. Claes kallar det han skriver för skitsnack. Kulturbloggen tycker han har fel och exemplifierar med sig själv. Peter Andersson säger att han inte är toppstyrd liksom vännen Alexandra.

Jag tycker nog tonen i vissa fall är onödigt hård.

Oavsett om Erik är intresserad av att marknadsföra sin bok eller inte så ska vi inte som parti automatiskt slå ifrån oss när vi möter kritik. Metadebatten om netroots har nått resultat så tillvida att det nu är en bredare upptagning av bloggare till arrangemang och bredare urval när det gäller tipsmail och länkar. Därmed kan det komma något riktigt gott ur detta. Arbetet med ett nätverk blir aldrig färdig eller perfekt. Det vet jag inte minst av egen erfarenhet som samordnare av olika verksamheter. Det finns alltid människor som har synpunkter i dynamiska organisationer. Och så kommer det alltid vara. Här ska vi vara precis så ödmjuka som exempelvis Johan Ulvenlöv är.

Någonstans måste fokus nu läggas på politik och alla goda krafter samverka för att driva opinion och debatt i valrörelsen. Inte minst de ovan nämnda bloggarna är goda exempel på vilken kvalitet som finns i netroots. Här kommer kraften från varenda bloggare att behövas.

Opinionsundersökningen från Novus är inte det minsta förvånande. Valrörelsen kommer att bli tight. Men det är ingen anledning att nedslås eller glädjas på grund av det. Det visste vi hela tiden.

Högerdebattör: Det har inte blivit ökade klyftor

KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG? Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.


KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG?
Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.

– I en färsk rapport, Kommunals medlemmar och den globala utmaningen, bekräftas bilden av ett Sverige med allt tydligare klyftor mellan landets hög- och låginkomsttagare. Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar.

Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot dem som redan innan hade det svårt. Samtidigt skär kommuner och landsting ner så mycket de bara kan för att klara sina budgetar. Situationen är allvarlig eftersom det är nu i kristider välfärden behövs som mest, säger Anna-Lena Lodenius, journalist och författare till rapporten.

Samtidigt är det de lägst betalda som jagas.

På vissa håll förs diskussioner om lönesänkningar – trots att inkomstnivåerna inom dessa till största del kvinnodominerade yrken redan ligger mycket lågt.

Pressen bland de anställda beskrivs i rapporten som stor:

– Det heter att alla måste ta sitt ansvar. Men alla tar inte sitt ansvar. Vi har redan låga löner, vi arbetar redan deltid. Ändå är det vi som ska vara flexibla, vi som ska bjuda till och förstå att krisen gör att vi inte kan ställa krav på samma sätt, säger Malin Ragnegård, personlig assistent och fembarnsmamma.

Samtidigt som klyftorna ökar och hemlösheten breder ut sig blir det allt svårare att hitta plats att sova i vårt offentliga rum. Man får sig en tankeställare när man läser Marie Lindbloms artikel i Hufvudstadsbladet.

Jag blir ofta sömnig på stan. Om jag har möjlighet går jag hem och tar en lur. Att gå och lägga sig i något hörn på kaféet eller på biblioteket är praktiskt möjligt om man som jag kan somna var som helst – men det går inte för sig. På de här ställena är det osannolikt att man får sova utan att vaktpersonal ingriper.

På somliga flygplatser och järnvägsstationer finns det armstöd mellan stolarna som gör att det inte går att breda ut sig för att sova en stund (på engelska finns ett grymt begrepp för detta, parkbänkar och busshållplatser görs ”bumproof”). Andra platser fungerar på ett sådant sätt att kunderna inte ska lockas att bli sittande; snabbmatsrestauranger eller kaféer med hög ljudvolym är helt enkelt inte speciellt inbjudande platser. På finska bussar och flyg är det ok att sova. Där har man betalat för sig och kan inte ägna sig åt mera produktiva verksamheter. Men varför finns det så få allmänna platser att sova och vila på?

Livet som hemlös är en ständig kamp efter ro, trygghet och lugn. Detta är något alla vi som har ett lås att stoppa nyckeln i tar för självklart. Man kan verkligen fundera över varför det är så hotfullt för samhället (dvs dig och mig) att någon sover på en offentlig plats.

Vi har mycket att fundera över i vårt så kallade civiliserade samhälle.

Samtidigt häpnar jag när jag läser maktens ignorans i Marie Söderqvists krönika i Expressen häromdagen. Enligt Söderqvist är talet om ökade klyftor en bluff.

Det stämmer inte, enligt Expressens högerdebattör.
– Det har inte blivit ökade klyftor, säger Marie Söderqvist.
Hon menar att statsministern låter Mona Sahlin komma för billigt undan när hon talar om klyftorna.
– Mona Sahlin kommer undan alldeles för lätt med det här med ökade klyftor. Fredrik Reinfeldt låter henne bara säga det, vad är det för siffror som säger att det är det.

Det är utmärkt. Högern förnekar samhällsproblemen och försöker sopa dom under mattan. Bättre ingång till valrörelsen kan vi socialdemokrater inte få.

Nymedia: Vännen Wikén gör en utblick, Rosemarie på kulturbloggen skriver om Erik Laaksos artikel i Expressen och S-Buzz berättar om en bloggintervju med Mona Sahlin. Ilse-Marie på Ett hjärta rött skriver om sjukskrivningsreglerna som blev som befarat och  Johan har fått spel.

Odells översittarmentalitet

PUBLICERAT. Idag publicerar tidningen Folket en notis om min tidigare postning om Mats Odell och hans 4 miljoner Toblerone. Samma tidning har också en kommentar från Lotta Gröning i Expressen som jag tycker är klart läsvärd.


PUBLICERAT. Idag publicerar tidningen Folket en notis om min tidigare postning om Mats Odell och hans 4 miljoner Toblerone. Samma tidning har också en kommentar från
Lotta Gröning i Expressen som jag tycker är klart läsvärd.

Det kollektiva föraktet som finns för Mona Sahlin inom Alliansen är trots allt deras största svaghet. Översittarmentaliteten kan gå för långt. Då blir det offret och inte budbäraren som tar hem poängen.

Det ligger nåt i detta. En av de slaskande högerpolitikerna fick en kommentar på Facebook:

Med tanke på att ca:300 tar sina liv pga vuxenmobbing varje år i Sverige, ca: 1400/år lyckas ta sina liv. ca:15000/år försöker. Så röstar jag absolut inte på ledare som smutskastar. Sverige mår dåligt.

Precis så är det. Peter J Ohlsson sammanfattar det viktiga arbetet mot mobbing i skolorna i en bra artikel i Kvällsposten:

Kvällsposten drev härom året en intensiv antimobbningskampanj. Syftet var att minska
trakasserier och utsatthet genom att ge elever i södra Sverige möjlighet att tänka efter och sedan förbinda sig att inte mobba någon annan.
Den gyllne regeln om allt vad ni vill att människorna ska göra er fungerar alltid pedagogiskt bra.

Men mobbningen är alltid ny och måste alltid bekämpas på nytt.

Kenta har rätt.  Ska vi göra något åt mobbing och utsatthet kan vi inte premiera ett politiskt ledarskap som använder sig av mobbing och översitteri mot sina medmänniskor. Och det ska inte heller löna sig. Därför är det glädjande att de rödgröna håller avståndet.

Fler som skriver om Odells beteende: Rasmus /  Röda Berget / 100 steg till / Peter Andersson / Fredrik Lundh (som för övrigt blev omnämnd i  en bra ledare i NSD angående barnfattigdom som jag själv också pekat på i en tidigare krönika i samma tidning / Jeanette / Tord /

Stefan skriver också läsvärt om varför han bloggar.

Hur många Toblerone får man för Carnegie?

SJÄLVMÅL. Borde inte Odell städa upp gyttjan i sin egen pool innan han går på sina medmänniskor. Här har vi killen som i sin iver att sälja Carnegie gjorde det till underpris. Förlorarna som fick ta smällen blev samma skattebetalare som Odell säger sig värna. Hur många Toblerone hade vi kunnat köpa för Odells Carnegieaffär?


TOBLERONEKILLEN.
Jag har två kommentarer om Odells utspel om Tobleronepolitik.

För det första är kristdemokraternas beteende knappast någon föredömlig mellanmänsklig ton för den politiska debatten. Påminner det inte om Lars Leijonborgs historiska DN-debatt späckad med moralfloskler innan han själv gjorde årets praktvurpa och stöp i moralträsket med huvudet före?

För det andra. Borde inte Odell städa upp gyttjan i sin egen pool innan han går på sina medmänniskor. Det är något speciellt med kristdemokrater. Jag vet nog inga som tycks ha så lätt till dubbelmoral som dessa hedersknyfflar. De talar  vackert om det kristna kärleksbudskapet men är lik förbaskat  där och står först i kön för att skåda grandet i sin nästas öga.

Här har vi killen som i sin iver att sälja Carnegie gjorde det till underpris.  Förlorarna som fick ta smällen blev samma skattebetalare som Odell säger sig värna.

För den som inte minns eller inte vill minnas kan affärsvärlden påminna oss om Odells bravader i svensk politik:

Försäljningen av Carnegie skedde i stor tidsnöd och onödigt dyra konsulter plockades in enligt Åbjörnsson. Detta menar han ledde till att försäljningen blev slarvigt utförd och försäljningen skedde till ett underpris.

-Det har med all sannolikhet lett till att man har sålt det här till ett underpris. Vi har med en av våra största fordringsägare pensionsbolaget Alecta gjort en ekonomisk analys där man säger att under våren 09 kan man se att banken har arbetat in 1,8 miljarder. Det vill säga nästa hela köpeskillingen och detta på under ett år.

Veckans affärer skrev:

Räknat på hur konkurrerande finansbolags aktiekurs utvecklats senaste månaderna har köparbolagen Altor och Bure redan gjort en orealiserad värdeökning på 3–4 miljarder kronor. I Bures delårsrapport från i måndags var det uppenbart att Carnegie köpts till ett vrakpris: det bokförda värdet understiger tillgångarna med 200 miljoner kronor, vilket gjorde att Bure kunde göra en uppskrivning som höjde vinsten med just 200 miljoner kronor i halvårsrapporten.

Skåda bjälken i ditt eget öga Odell.

Hur många Toblerone hade Odell fått för Carnegie om han sålt till marknadspris?

Om vi tar det lägre värdet 200 miljoner och räknar till Odells fördel med en stor Toblerone för 49 kronor styck så hade vi kunnat köpa 4 081 632 stycken Toblerone.

Ja, Odell och hans ministerkompisar hade  kunnat äta choklad till dess att det sprutat ut ur öronen på dem. De hade kunnat fylla statsrådsbilar och regeringsplan med Toblerone. Om Odell investerat pengarna vi gick miste om i choklad hade han troligen blivit Schweizisk hedersmedborgare. Harpsund hade varit smockat med bekämpningsmedel mot finnar.

Precis som med allmännyttan i Stockholm tycks det finnas en klåda som gör att högern måste rea ut våra gemensamma tillgångar. Vi kan kalla syndromet för högerpolitik eller tobleronepolitik eller vad som helst. Detta slarv med våra gemensamma tillgångar måste upphöra.

Det kan du se till. Den 19 september.

Läsvärt: Westerholm bloggar klockrent som vanligt. Jag hade egentligen tänkt skriva mer men den gode Johan gjorde en kanonpostning som sammanfattar läget. Bodan skriver också bra liksom Alliansfritt Sverige. Ylva säger vad det handlar om: Mosa Mona kampanjen fortsätter. Det ska bli intressant att se om Röda Berget får svar. Martin konstaterar lågvattenmärket. Mary skriver klokt. Högberg tycker Odell behöver såpa. Politikerbloggen rapporterar att Odell inte ångrar något. S-Buzz berättar att Odell är första Statsråd i tvättstugan. Peter kopplar till Karl Rove och Timbro i ett läsvärt inlägg. Röda Berget påminner om Rove och påminner om Timbro och Prime.