Mona: Varför bry oss vad högern tycker?

MOSA MONA. Förutom några gamla gubbar med bögnoja har jag inte träffat några Monamotståndare.

OMTYCKT. Häromdagen pratade jag med en journalist om den så kallade mosa Monakampanjen som pågår i media. Förutom några gamla gubbar har jag inte träffat några Monamotståndare. Däremot skildras det gärna i media.

Det är inte så att jag tror att Mona Sahlin är utsatt för en konspiration av landets journalistkår. Så naiv är jag inte. Däremot  ser jag hur media sprider bilden av att hon ska vara ständigt ifrågasatt av sina egna. En bild som är gravt förvanskad.

Samma dag ringde en representant för en arbetarekommun och uttryckte frustration över detta och undrade hur de kunde hjälpa till. De ville gärna gå ut offentligt och ge Mona Sahlin sitt stöd. Nu visste de inte hur de skulle få genomslag för sitt stöd medan om de varit kritiska till Sahlin hade de genast fått en helsida i Expressen.

När media ringer runt och inventerar partiet efter kritiker så är alla som stödjer henne ointressanta att skildra. Om det däremot finns någon som surar och kritiserar så lyfts de fram. Hennes karaktär, språk och klädstil kritiseras.

Som aktiv socialdemokrat kan jag säga att jag inte träffat någon Monakritiker (möjligen med undantag av en handfull gamla homofientliga gubbar – men där tror jag mer det var hennes HBTQ engagemang som störde bilden för gubbsen.)

Men hur socialdemokraterna än gör blir det fel i vissa medias ögon. Idag ser jag hur ett antal gamla och tunga socialdemokrater skriver på DN-debatt för att ge henne sitt stöd. Genast är SvD:s ledarsida där och gnäller och menar att socialdemokraterna har en ”ledarkris”. Hade partiveteranerna däremot inte skrivit hade samma tidning använt deras ”tystnad” som bevis för samma så kallade ”ledarkris”.

Det finns naturligtvis ingen ledarkris inom socialdemokratin. Däremot finns en vilja från borgerligt håll att racka ner på Sahlin. Men varför ska vi bry oss om det? Vad högerns opinionsbildare tycker är totalt ointressant för oss. De kommer aldrig att rösta på oss oavsett vad vår partiledare heter.

Det borde även de nyhetsrapporterande så kallade ”opartiska” journalister som sprider högerns världsbild inse.

THOMAS HARTMAN

Därför behövs piratpartiet i riksdagen

VAL. Jag läser Erik Laaksos inlägg där han driver åsikten att Piratpartiet skulle göra nytta i riksdagen efter valet. Jag läser också reaktionerna. Men jag måste säga att för mig är frågan rätt enkel.

VAL. Jag läser Erik Laaksos inlägg där han driver åsikten att Piratpartiet skulle göra nytta i riksdagen efter valet.

”det är otroligt viktigt att PP kommer in i riksdagen i årets val”…” det kommer göra att demokratifrågorna får ett nytt och centralt fokus, inte bara i Sverige utan också i Europa.”

Detta har bland annat fått Martin liksom vännen Claes att reagera.

Man häpnar lite över att någon som säger sig vara socialdemokrat och har en position som en av de mest inflytelserika bloggarna i Sverige nu använder den för att propagera för piratpartiet i valet 2010. Har Laakso inte fattat att valet 2010 bestäms av några 100.00 röster fram eller tillbaka.

Låt mig innan jag kommenterar vad jag tycker göra två positionsförklaringar kring min egen person för att vaccinera mig för vissa typer av synpunkter ;-).

För det första. Jag är själv knappast någon nybörjare inom socialdemokratin. Sedan ca 25 år är jag aktiv socialdemokrat och har under den tiden haft förmånen att få ha åtskilliga förtroendeuppdrag både internt inom partiet i arbetsutskott, styrelser och valledningar såväl som partiets representant på alla möjliga nivåer och i ett flertal styrelser och nämnder lokalt, nationellt och internationellt och i typ fyra sorters fullmäktige.

Det gör mig knappast till en bättre människa. Men det gör att jag haft tillfälle att fundera över och betrakta socialdemokratin inifrån under lång tid och med olika ”glasögon” från socialnämnd och skolstyrelse till tekniska frågor vidare till hälso- och sjukvård och näringspolitik etc etc.

För det andra. Jag är kanske en gråtrist sosse men min förståelse för överhoppare mellan olika partier generellt är extremt begränsad. Kanske beror det på att jag ytterst anser att det är värderingar i djupet av ens karaktär som styr valet av parti.

Ingen behöver alltså komma och drämma partillojalitet i skallen på mig när jag pratar om detta. Jag har knackat jävligt mycket dörr. Jag har organiserat torgmöten och skrivit insändare och skrivit motioner. Kort och gott, jag tänker inte be om ursäkt för det jag kommer att skriva.

Samhällets alla valmöjligheter
Jag vet att det finns de som jämför partival med något som går att byta mellan  som vi kan välja mellan telefonbolag, bank eller försäkringsbolag. Det där är kvalificerad bullshit för mig. I min värld är val av parti en djupt förankrad ideologiskt baserad fråga om övertygelse. Det val jag gjort är alltså väl grundat och övervägt.

Det krävs förändring
Men trots detta och trots att vi befinner oss mitt i brinnande valrörelse och även om jag verkligen förstår och respekterar Claes och Martins invändningar är jag inte bara böjd att hålla med Erik Laakso. Jag anser snarare att det är en förbannad nödvändighet för det socialdemokratiska partiet att göra kursförändring inom ett antal frågor.

Vissa saker har redan skett i och med Mona Sahlin. Vilket by the way är en person som jag hyllar och respekterar. INTE för att jag är en traddososse som automatiskt röstar på min partiledare även om det skulle vara en pappfigur som ställdes framför mig. Utan för att jag efter att ha diskuterat detta med henne och lyssnat på henne VET att hon ärligt när den grundläggande inställningen att stå för den lilla människan. Här har socialdemokratin bitvis ett sorgligt förflutet som de stora systemens slentrianmässiga försvarare. Detta tar Sahlin strid mot. Det hedrar henne.

Vilken ledande politiker står upp för integritetsfrågorna?
Men mer kursändring behövs. Exempelvis finns idag INGEN tung företrädare inom (s) som tillräckligt hårt törs säga vad USA:s så kallade krig mot terrorismen egentligen handlat om. Jag saknar verkligen tunga socialdemokratiska företrädare som ORKAR hålla skivindustrin och andra amerikanska kommersiella lobbygrupper på MER än armlängds avstånd och jag brinner för att vi ska lyfta integritetsfrågorna till en rättmätig centralfråga för vår politik eftersom det handlar om och föds ur kärnan av vår ideologi, nämligen människors rätt till frihet.

Det är mot den bakgrunden och efter hundra och åter hundra timmar möten med andra sossar (fan vet om det räcker) som jag är av den ärliga meningen att ett samarbete med Piratpartiet verkligen skulle vara till stor nytta för båda parter.

För den som är kalenderbitare så har jag tillsammans med min sambo Anna Sjödin skrivit om socialdemokratins agerande när det bland annat gäller integritetsfrågorna i boken Vem bryr sig. Men perspektivet går genom bokens alla kapitel och alla intervjuer vi gjort. Jag väljer alltså att se frågorna om integritet i ett bredare perspektiv och anser mig alltså ha rätt mycket på fötterna när jag säger att vårt trackrecord när det gäller människors integritet och den lilla människan kontra staten på senare tid inte alltid imponerar.

Vi har snarare kunnat se en axel av gemensamma intressen mellan moderaterna och socialdemokraterna i vissa av dessa frågor. Det handlar om allt från att socialdemokratiska kommunalråd går armkrok med moderaterna och inför bevakningskameror runt om i kommunerna till suspekta CIA -flygningar där människors rättssäkerhet försvunnit samtidigt som pillret trycktes upp i deras förvånade anus och säcken drogs runt skallen ungefär som nattmörkret lägger sig över Kirunagruvan.

Vem fan brydde sig? Tänk dig in i tanken att det var dina banktillgångar som USA frös. Hur var det egentligen? Hur bra klarade vi civilkurageprovet? Stod Sverige upp för de enskilda människornas rättssäkerhet eller kröp vi närmare USA och myste i dubbelsängen? 

Nej, Jag vet att vi kan bättre. Ur vår historia talar hur vi använt empowerment av människor för att ge folk rätt till utbildning. Hur vi mot högerns vilja infört ett välfärdssamhälle med skyddsnät i vårt land som sträcker sig långt mycket längre än de rikaste vill betala för. Hur människor slutit sig samman för att stå upp för varandra i solidaritet. Men ibland fastnar vi i vår egen historiska förträffliga självbild om hur bra allt varit. Dock ropar framtiden om nya konflikter och utmaningar där vi behövs och då kan vi inte stå på makten sida – utan då ska vi se individen.

Kort och gott behöver vi socialdemokrater skärpa till oss.

På samma sätt som Ingvar Carlsson vitaliserade partiets syn på jämställdheten mellan män och kvinnor. På samma sätt som Göran Persson förde in miljöfrågorna och det gröna folkhemmet. På samma sätt som Mona Sahlin fört in HBT-Q frågorna. På samma sätt behöver nu integritetsfrågorna in i vårt parti tillsammans med en nödvändig perspektivförskjutning där vi återigen lär oss se individen och vederbörandes rätt till frihet.

Det finns ingen Quick Fix. Men ett sätt att bidra till denna utveckling är i samarbete med piratpartiet. Det är orsaken till att jag som aktiv socialdemokrat hoppas att piratpartiet kommer in i riksdagen i höstens val. Dock misstänker jag att medias agenda kommer att ha stort inflytande på hur det utfallet blir i verkligheten. Idag är nämligen inte demokrati- och integritetsfrågorna lika heta som de var till Europavalet. Trots att frågorna i realiteten är minst lika angelägna nu som tidigare. Men det kan förändras snabbt.

Piratpartiet är alltså som jag ser det inget att vara rädda för utan kan snarare vara en vital del av ett socialdemokratiskt progressivt förändringsarbete.

Fler som skriver läsvärt om detta:  Futuriteter (jämför med att tycka det är ok med v och mp), Sagor från livbåten (en trevlig bekantskap från Almedalen som blir varm i kroppen av Laakso),  Magnihasa (som tycker Laako är stark), Jardenberg (lika skön som alltid), Anna Troberg (reflekterar klokt om varför vi engagerar oss), Opassande (skarpt som vanligt), Anders Nilsson (reflekterar över digitala och sociala medier. Har kanske för en gångs skull en framtid som medlare ;-)).

THOMAS HARTMAN

Söndagskrönika: När moderaterna äter sina egna

VALET. Alldeles före medias tokrapportering om prinsessbröllopet släppte SKOP en intressant partisympatiundersökning. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta. Men det missar många media att ens kommentera.


Vi ser hur moderaterna äter upp sina egna.

OPINION. Under fredagen presenterade SKOP sin senaste opinionsundersökning enligt vilket både Kristdemokraterna och Centerpartiet nu hamnar under riksdagsspärren, vilket omöjliggör en regeringsallians för högerpartierna. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta med undersökningen. Precis som bland annat Knapsu, partistaten, utsikt från ett tak och vänsterpartiets Kaj pekar på så missar många media att ens dra några slutsatser av detta.

Högerns hårt kopplade samarbete är verkligen påfrestande. Claes skriver att allianssamarbetet riskerar att bli slutet för två partier. Det är nog en riktig analys. Samarbetet för med sig stora krav att de små partierna runt moderaterna lyckas med sin profilering om de inte ska bli uppätna. Men samarbetet ger väljarna allt färre skäl för varför svensk politik behöver fyra borgerliga partier. Även om Tokmoderaten på sitt alltid lika sköna sätt försöker rädda sina små kompisar från avgrundshålet.

Maud Olofsson har valt den märkligaste strategin. Hon har lyckats med den imponerande bedriften att både kasta partiets klassiska frågor överbord tillsammans med skräp och bråte. Uppenbarligen följde partiets profil med i städningen. Det är imponerande att hon lyckas reta upp partiets gamla ärrade och rutinerade sjömän samtidigt som hon lurat in partiet på en sorglig och tämligen meningslös ideologisk ökenvandring runt runt på det sjunkade fartygets nedre däck. Hon lagar inga segel. Hon lagar ingen mat. Hon täpper inte till några läckor i skrovet. Det enda hon tycks drömma om är att få sitta vid den allt tröttare Skepparen Reinfelds sida och klappa hans panna.

Eller som Eva skriver i ett skönt citat:

F.ö. kan man alltid lita på stureplanscentern. Nu är de för kärnkraften, mot glesbygden och mot datalagringsdirektivet som de nyss röstat igenom. I centern är det numera kort halveringstid på åsikterna. Det börjar smitta av sig både på medlemsantalet och väljarstödet.

Fartygets Kaplan Hägglund har en tuff tid när den religiositet och de kristdemokratiska mossiga ideal som bygger hans parti är lika eftertraktade som springmasken på de dagis han helst skulle vilja lägga ner. Inte ens ett prinsessbröllop tycks kunna vrida tiden tillbaka till den tid då människor ville fjättra kvinnan vid spisen. Ingen tycks lyssna på hans tal om märkliga värderingar från förr. Nu sitter han ensam och övergiven i sin hytt muttrar och karvar kors i bordet och hoppas att trenden ska vända så han får följa med på nästa expedition. Men frågan är vad han bidrar med?

Skillnaden mellan den trötta högeralliansen och de rödgröna är rätt intressant. Från höger har bilden matats ut att partier ska bada i samma badtunna med samma badvatten för att kunna styra fartyg.

Från vänster har man tidigt struntat i badbyxorna och istället valt att jobba på samma sett som tidigare. De rödgröna bryter sina ståndpunkter. Ibland ryker stickor och strån. David Aronsson är en av dom som inte riktigt gillar de rödgröna samarbetet. Jag tycker nog snarare att samarbete under samma hatt behövs men jag är fullt övertygad om att ett lyckat samarbete för framtiden bygger på att alla tre partierna kan odla sin särart istället för att tvingas växa ihop. Alliansexemplet avskräcker.

Moderaten Göran Pettersson hoppas på att det rödgröna samarbetet kommer att få missnöjda (s) väljare att lämna till höger för att dom är less på (mp) och (v). Det är ett rätt otroligt scenario. Snarare har socialdemokraterna en fördel av att ligga lågt i dessa tidiga opionsundersökningar. Hellre det än tvärtom.

För övrigt undrar jag lite över dessa högermänniskor som förhärligar alliansens bygge av ett parti (exempelvis PJ Anders Linder som driver frågan om valallians).

Min åsikt är att det blir trist, enkelspårigt och mainstream. Jag tycker snarare att det är härligt befriande med diskussion (och att det är för lite diskussion i svensk politik). Hellre det än den ideologiska slätstrukenhet och urvattnade puré som också vissa i media emellanåt tycks luras att tro leder Sverige framåt.

Här är Lennart Holmlunds Umeå ett föredöme.

I grunden struntar jag i opionionsundersökningar. Vi vet alla att valet kommer att bli tufft och det knappast kommer att skilja mycket mellan blocken. Även om jag självklart skulle vilja se en brakseger är jag nöjd om vi rödgröna slår högerallansen med en gubbe eller gummas övervikt. Jag håller med Krassman om att vi har mycket kvar att göra exempelvis som Peter Andersson resonerar om att vi måste jobba hårdare med att få ut budskapet om möjligheternas land. Det ska bli skönt att få ett slut på den destruktiva roffa- och armbåga sig fram i kön politik som högern står för. Där var och en ska sköta sig själv och skita i alla andra. Martin Moberg ger ett skönt pressklipp om hur musikern Marit Bergman tänker om detta.

THOMAS HARTMAN

PS1 För övrigt håller jag verkligen med Helen som påminner om att det finns viktigare saker än SKOP och bröllop (även om media uppenbarligen fastnat i vinkelvolten).

PS2 För övrigt är Liza Marklunds inlägg i Expressen det bästa jag läst av henne någonsin.

Det stinker död hund ta mig fan

Sveriges hela vårdsystem håller smygande på att privatiseras och snart är det så här i Sverige, att rätten till kvalitetssjukvård avgörs av den sjukes betalningsförmåga.

Jag läser Sanna Lundells klockrena krönika i Aftonbladet.

”Barnsjukhuset Martina utgör en väldigt tydlig symbol för hur alliansens politik har förändrat Sverige. Detta hemtrevliga lilla sjukhus erbjuder nämligen chansen att köpa sig förbi vårdköer, att köpa sig rätten till ett fint och värdigt bemötande, en härlig hemlik miljö och de bästa barnläkarna och barnsjuksköterskorna. Pungar du bara ut med 210 kronor i månaden och 200 spänn per besök får du alltså lite extra bra vård till din unge.

Det stinker. Det stinker död hund ta mig fan. Sveriges hela vårdsystem håller smygande på att privatiseras och snart är det så här i Sverige, att rätten till kvalitetssjukvård avgörs av den sjukes betalningsförmåga.”

”För ett medelinkomsttagarsvennebananpar i kärnfamilj är 200 spänn hit eller dit en fis i rymden.

Men för en ensamstående, sjukskriven, utförsäkrad trebarnsmorsa, som drabbats av den borgerliga alliansens alla andra åtgärdspaket i form av lägre sjukpenning, höjd a-kassa och högre boendekostnader, är de här avgifterna ett slag i ansiktet. Ett hån mot jämlikheten, broderskapet och solidariteten.”

Samhället bara osar ego-, roffar- och armbåga sig fram-mentalitet. För den starke innebär det en massa vinster i form av skattesänkningar, avskaffad förmögenhetsskatt och fina privata alternativ till den allmänna sjukvården. För den svage en hårdare värld där man ska se om sitt eget hus.

Vill vi verkligen ha det så?

Nej tack, säger jag och betalar hellre 200 spänn extra skatt i månaden för att alla svenska barn, även de vars föräldrar inte har råd, ska få komma till Martina”

Några ord om netroots, fördomar och opinionen

RASISM. Kristina och Björn är två personer som genom sitt praktiska arbete gör en oerhörd viktigt insats för att möta fördomar och rasism. Jag har tidigare argumenterat för att stänga ute Sverigedemokraterna och andra partier som lever i fördomsträsket från våra skolor. Men samhället kan göra mer än så. Här har vi två personer värda att lyftas upp och ge löneförhöjning och en eloge.

En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Bästa sättet att krossa fördomar är genom relationer.

FÖRDOMAR. Jag tror starkt på kraften i det personliga mötet och samtalet mellan människor. Fördomar gror när vi inte pratar med varandra. Det kan gälla på arbetsplatsen eller i skolan. Fördomarna gör det möjligt för människor att göra det mest grymma ting. Vissa  tar sig stora friheter att inskränka friheten för sina medmänniskor genom att mobba och sätta sig på andra bara för att det är möjligt.

I politiken används avståndet och fördomarna för att skapa påhittade vi – och domsituationer. Att sådana konstruerade motsättningar kan fungera som en politisk hävstång för att nå politisk makt såg vi inte minst i uppspelet inför andra världskriget. Den stora majoriteten väljer inte sällan att vara tyst trots att passiviteten för den mobbade är samma sak som aktiv handling.

Därför blir jag glad när jag ser artikeln i Piteåtidningen om möten i skolan mellan elever på elprogrammets årskurs två och invandrare och flyktingar som läser SFI.

Eleverna från elprogrammet, samtliga killar, var nog så blyga i början. Så småningom kunde Nabi Amini inte låta bli att fråga:
– Vad vet ni om Afghanistan, är ni inte nyfikna på varför jag kommit hit?
Han frågar på bruten men fullt begriplig svenska.
Och berättar så kort om sin uppväxt i ett fattigt, krigshärjat land. Han blev tidigt föräldralös, hade inga syskon och växte upp hos först sin farmor och senare sin mormor. Det blev till att börja arbeta tidigt, skolan blev det inte mycket bevänt med.
När svenskarna hör att han kommer från Afghanistan brukar de fråga om han är taliban, för talibaner har de hört om på tv.

Personerna bakom detta möte är Kristina Nilsen och Björn Rönnkvist, lärare i samhällskunskap på Strömbackaskolan respektive lärare inom vuxenutbildningen. Arrangemanget är ett i en serie av kulturmöten, där invandrarungdomar som går sfi (svenska för invandrare) får sitta ned med svenska gymnasieungdomar, fika och snacka loss med varandra.

Ibland får man vittnesbörden från ungdomar i skolan att skolsystemet stannar med traditionell undervisning i samhällskunskap och historia för att möta rasism. Men det krävs mer än så. Kristina och Björn är två personer som genom sitt praktiska arbete gör en oerhörd viktigt insats för att möta fördomar och rasism.

Jag har tidigare argumenterat för att stänga ute Sverigedemokraterna och andra partier som lever i fördomsträsket från rekrytering och opinionsbildning i våra skolor. Men detta exempel visar att samhället kan göra mer än så. Här har vi två personer värda att lyftas upp och ge löneförhöjning och en eloge. Deras praktiska arbete för att skapa mötesplatser är en väldigt viktig metod att jobba med för den svenska skolan och det svenska samhället.

Nymedia: Jag ser att debatten om Laaksos utspel kring netroots fortsätter. Röda Berget kallar honom bekräftelsetorsk. Claes kallar det han skriver för skitsnack. Kulturbloggen tycker han har fel och exemplifierar med sig själv. Peter Andersson säger att han inte är toppstyrd liksom vännen Alexandra.

Jag tycker nog tonen i vissa fall är onödigt hård.

Oavsett om Erik är intresserad av att marknadsföra sin bok eller inte så ska vi inte som parti automatiskt slå ifrån oss när vi möter kritik. Metadebatten om netroots har nått resultat så tillvida att det nu är en bredare upptagning av bloggare till arrangemang och bredare urval när det gäller tipsmail och länkar. Därmed kan det komma något riktigt gott ur detta. Arbetet med ett nätverk blir aldrig färdig eller perfekt. Det vet jag inte minst av egen erfarenhet som samordnare av olika verksamheter. Det finns alltid människor som har synpunkter i dynamiska organisationer. Och så kommer det alltid vara. Här ska vi vara precis så ödmjuka som exempelvis Johan Ulvenlöv är.

Någonstans måste fokus nu läggas på politik och alla goda krafter samverka för att driva opinion och debatt i valrörelsen. Inte minst de ovan nämnda bloggarna är goda exempel på vilken kvalitet som finns i netroots. Här kommer kraften från varenda bloggare att behövas.

Opinionsundersökningen från Novus är inte det minsta förvånande. Valrörelsen kommer att bli tight. Men det är ingen anledning att nedslås eller glädjas på grund av det. Det visste vi hela tiden.

Högerdebattör: Det har inte blivit ökade klyftor

KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG? Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.


KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG?
Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.

– I en färsk rapport, Kommunals medlemmar och den globala utmaningen, bekräftas bilden av ett Sverige med allt tydligare klyftor mellan landets hög- och låginkomsttagare. Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar.

Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot dem som redan innan hade det svårt. Samtidigt skär kommuner och landsting ner så mycket de bara kan för att klara sina budgetar. Situationen är allvarlig eftersom det är nu i kristider välfärden behövs som mest, säger Anna-Lena Lodenius, journalist och författare till rapporten.

Samtidigt är det de lägst betalda som jagas.

På vissa håll förs diskussioner om lönesänkningar – trots att inkomstnivåerna inom dessa till största del kvinnodominerade yrken redan ligger mycket lågt.

Pressen bland de anställda beskrivs i rapporten som stor:

– Det heter att alla måste ta sitt ansvar. Men alla tar inte sitt ansvar. Vi har redan låga löner, vi arbetar redan deltid. Ändå är det vi som ska vara flexibla, vi som ska bjuda till och förstå att krisen gör att vi inte kan ställa krav på samma sätt, säger Malin Ragnegård, personlig assistent och fembarnsmamma.

Samtidigt som klyftorna ökar och hemlösheten breder ut sig blir det allt svårare att hitta plats att sova i vårt offentliga rum. Man får sig en tankeställare när man läser Marie Lindbloms artikel i Hufvudstadsbladet.

Jag blir ofta sömnig på stan. Om jag har möjlighet går jag hem och tar en lur. Att gå och lägga sig i något hörn på kaféet eller på biblioteket är praktiskt möjligt om man som jag kan somna var som helst – men det går inte för sig. På de här ställena är det osannolikt att man får sova utan att vaktpersonal ingriper.

På somliga flygplatser och järnvägsstationer finns det armstöd mellan stolarna som gör att det inte går att breda ut sig för att sova en stund (på engelska finns ett grymt begrepp för detta, parkbänkar och busshållplatser görs ”bumproof”). Andra platser fungerar på ett sådant sätt att kunderna inte ska lockas att bli sittande; snabbmatsrestauranger eller kaféer med hög ljudvolym är helt enkelt inte speciellt inbjudande platser. På finska bussar och flyg är det ok att sova. Där har man betalat för sig och kan inte ägna sig åt mera produktiva verksamheter. Men varför finns det så få allmänna platser att sova och vila på?

Livet som hemlös är en ständig kamp efter ro, trygghet och lugn. Detta är något alla vi som har ett lås att stoppa nyckeln i tar för självklart. Man kan verkligen fundera över varför det är så hotfullt för samhället (dvs dig och mig) att någon sover på en offentlig plats.

Vi har mycket att fundera över i vårt så kallade civiliserade samhälle.

Samtidigt häpnar jag när jag läser maktens ignorans i Marie Söderqvists krönika i Expressen häromdagen. Enligt Söderqvist är talet om ökade klyftor en bluff.

Det stämmer inte, enligt Expressens högerdebattör.
– Det har inte blivit ökade klyftor, säger Marie Söderqvist.
Hon menar att statsministern låter Mona Sahlin komma för billigt undan när hon talar om klyftorna.
– Mona Sahlin kommer undan alldeles för lätt med det här med ökade klyftor. Fredrik Reinfeldt låter henne bara säga det, vad är det för siffror som säger att det är det.

Det är utmärkt. Högern förnekar samhällsproblemen och försöker sopa dom under mattan. Bättre ingång till valrörelsen kan vi socialdemokrater inte få.

Nymedia: Vännen Wikén gör en utblick, Rosemarie på kulturbloggen skriver om Erik Laaksos artikel i Expressen och S-Buzz berättar om en bloggintervju med Mona Sahlin. Ilse-Marie på Ett hjärta rött skriver om sjukskrivningsreglerna som blev som befarat och  Johan har fått spel.

Om klyftor och sossarnas utmaning

De vidgande klyftorna springer ikapp högerregeringen. Det är rötskador i den borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel. Den stora utmaningen för socialdemokraterna är att visa att vi är det parti som inte bara vill minska klyftorna utan framför allt klarar av att göra detta.


Högerns politik bygger på att göra ”the Gap” till en självklar del av det svenska samhället. Det yttersta av incitament. Vår uppgift är att hålla ihop samhället.

KLYFTOR. I högerns retorik pratas det ofta om incitament. Dels har vi incitamenten för att de högavlönade ska stanna i landet. Enligt borgerlig logik krävs slopade förmögenhetsskatter och att inkomstskatten sänks för de rikaste.

Samtidigt behövs tydligen andra incitament för de mest utsatta i samhället. Nedskärningar i trygghetssystemen fungerar som ett slags incitament så att folk som det heter ”ska få hjälp att närma sig arbetsmarknaden”.

Man kan ge stilpoäng åt retoriken. Men innehållet kan förstås av vem som helst. Konsekvensen är att klyftorna ökar som ett brev på posten. Människor skadas av denna politik. Allt fler kan berätta om ett hårdnande samhällsklimat i Sverige. Allt fler ifrågasätter.

I den borgerliga världen är klyftor något eftersträvansvärt eftersom det är själva motivet för att människor ska ta sig i kragen och prestera.

Men egenintressehypotesen som bygger på att folk ska sitta med miniräknaren och ta fram hur mycket de själva tjänar på andras olycka tycks dessvärre för högern inte fungera i svensk politik.

Svenskarna vill fortfarande, trots (eller kanske på grund av) en mandatperiod med högerstyre, se minskade klyftor. Vi vet att det är en bättre väg att gå. Svenskarna letar efter någon politisk kraft som kan hålla ihop samhället. Vi gillar inte när det går åt det motsatta hållet.

Det är nu detta som springer ikapp högerregeringen. Jag förstår om det känns obehagligt för de som har vant sig vid makten. Men det är rötskador i den borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel.

Den stora utmaningen för socialdemokraterna är att visa att vi är det parti som både vill minska klyftorna och klarar av att göra detta.

I vår bok ”Vem bryr sig – En bok om Sverige” ger vi en dagordning för en sådan förändring.

Så utmanar vi gammelmedia

MEDIAMAKT. Jag påstår att de som var skyldiga till att skapa pöben är just de gammelmedia som sällan eller aldrig ber om ursäkt och nu sätter sig på höga hästar och pratar om att de minsann har en ansvarig utgivare och pressetik. Vilket trams. Det finns ingen som tar det samlade ansvaret för den mediabild som skapas i ett drev.

 Gammelmedia låter de ekonomiska intressena styra. Det påverkar journalistiken. Men är det möjligt att tvätta ränderna ur Zebran?

MEDIAMAKT. Utvecklingen går framåt i bloggarnas diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra. Jag håller med Mary om att vi kommit något nytt på spåren. Det har bland annat varit en konstruktiv efterdebatt till min artikel i Aftonbladet. Det visar sig praktiskt med att många sossebloggare tar avstånd mot medias hantering av Sven-Otto Littorin. The Hell of Hannastacia konstaterar att det är ett bloggdrev mot gammalmedia och Cattis ”projekt på riktigt” menar att bloggosfären vinner över gammelmedia.

Så kanske man kan se det. Men det är samtidigt en metodutveckling och en strävan efter bättre bloggande. Folkpartiet i Nacka exemplifierar med FRA-frågan och menar att bloggarna kan vara platsen för saklig och fördjupande debatt.

Man kan som bloggare, skribent eller journalist göra på många sätt. Det viktigaste är att som Mary pekar på – oavsett om man är journalist eller bloggare – ha en strävan efter att inte sätta personfixeringen före politiken. Många personer ansluter sig till vårt ställningstagande och förhållningssätt. Se bara på Peter Andersson som bestämt sig för att tala om att han bloggar rent. Ett åtagande som innehåller vissa grundkriterier:

* Tillsammans med andra bloggare reagera när medier gör personliga förhållanden hos poliska förträdare till huvudsak.

* Avstå från blogginlägg / tweets på Twitter, Facebook-inlägg som positivt lyfter upp den typen av nyheter

* Inte själv skriva inlägg i dessa medier utifrån negativa, personliga perspektiv av politiska motståndare

* I mina inlägg tänka till ”en gång till” och pröva innehållet mot dessa ”etiska principer”.

* Där jag kan bidra i debatten om relationen mellan politik och medier, inklusive de sociala medierna.

Apropå min artikel är det rätt kul att det är tre bloggare från tre olika politiska partier som bett Anna om ursäkt. Den ena för att han följde med i drevet, den andra för att hon skrattade med och den andra för att hon inte skrev och begärde en mer nyanserad journalistik. Gammelmedia däremot lyser med sin frånvaro. Det är i och för sig ett enormt mycket bättre utfall än väntat. 😉

En av de personer som lyfter frågan om bloggetik är KD:s Peter Soilander. Jag välkomnar honom varmt. Men jag köper inte hans resonemang om att ett sätt att be om ursäkt är att radera gamla blogginlägg som inte håller måttet.

Själv har jag raderat en hel rad olika artiklar som inte håller måttet. Det har varit mitt sätt att be om ursäkt… Sökverktygen brukar sortera bort förändringar i meningar, vilket i praktiken betyder att minan är desarmerad – och det är fritt fram att ta bort det skadliga innehållet.
Orden har vingar

Det är lätt att glömma bort i stundens hetta att orden skadar.

Det är iofs bra att städa internet från trams men frågan är om det räcker. Snarare tycker jag det kan vara befogat att rätta och korrigera genom att resonera kring varför man ändrat sig och eventuellt dessutom be om ursäkt. Att radera och hoppas att Google sopar bort spåren känns inte riktigt som att ta ansvar för det man skrivit.

Som kuriosa var Peter en av de bloggare som hakade på i det massiva drevet mot Anna. Även om han inte var värst så skrev han bland annat inlägget nedan.

söndag, december 17, 2006

Pust, vad skönt

POLITIK. Anna Sjödin gör helt rätt när hon avgår som SSU:s ordförande. Hon lever helt upp till ordspråket att gå till samhällets bottenskikt med flaggan i topp. ”Mitt ord är uppenbarligen inte värd något”, skriver Sjödin om krogbråket, och ”inte heller mitt läkarutlåtande eller de oberoende vittnen som beskriver vaktens beteende och språkbruk. Jag blev oskyldigt dömd och jag förnekas möjligheten att få visa det.”

Vad SSU:s avgående ordförande Anna Sjödin gör är att osynliggöra sin egen makt och förminska sitt eget inflytande på bekostnad av att vinna sympatier hos läsarna, vilket är ett klassiskt retoriskt knep från antiken för att vinna förtroende för sina egna åsikter. Hon medger detta i sitt uttalande om att ”jag tänker inte be om ursäkt för något jag inte gjort för att eventuellt överleva politiskt.”

Däremot underskattar hon sina motståndare i sitt uttalande att ”jag tänker inte heller slåss mot väderkvarnar” och skönmålar sitt eget uppdrag när hon säger att ”det handlar om att ärligt och uppriktigt bry sig om hur andra människor har det. Det handlar om att stå upp när det blåser som hårdast.

I en tvärpolitisk jämförelse var historian om SSU:s Crazy Horse värre för mig än folkpartiets dataintrång i SAPNET. SSU:s ordförande Anna Sjödin, som också suttit med i VU, ‘det mäktiga’ verkställande utskottet (s), har genom sitt handlade visat en sak, och det är idag föremål för traumatiska överläggningar.

Just den politiska målsättningen, som handlar om ”makten framför allt”, är något som överskuggat socialdemokraterna under ett sekel. Tack och lov, så finns det alternativ till politisk kunnande genom Alliansen.

Andra bloggar om: ,

Postad av Peter Soilander kl. 00.00

I Peters blogginlägg fanns inte en antydan till reflektion över att det kan finnas en annan bild. Jag gillar särskilt formuleringen ”att gå till samhällets bottenskikt” Jag drar inte upp detta för att klandra Peter.  Jag har säkert dessutom själv brustit i mitt bloggande under åren.

Peter kommenterar det hela med att han okritiskt följde med. Nu räcker han ut näven i ett långt resonerande och klokt inlägg. Den är tagen.

Däremot vill jag peka på hur lätt det är att falla in i pöbeln tillsammans med exempelvis de politiska ungdomsförbundare som i extas skanderade ”Anna Sjödin fyllesvin” efter en debatt. Eller de som gick i spinn och förvandlade Tsunamidiskussionen till älgjgakt eller safari. Huvuduppgiften blev att basha Lars Danielssons karaktär för att få njuta av hans huvud som trofé ovanför öppna spisen – gärna genom att tillföra dimensioner av otrohetsanklagelser i debatten.

Men jag påstår att de som var skyldiga till att skapa pöbelsituationer är just de gammelmedia som sällan eller aldrig ber om ursäkt och nu sätter sig på höga hästar och pratar om att de minsann har en ansvarig utgivare och pressetik.

Vilket trams. Det finns ingen av prasselpappersproducenterna som tar det samlade ansvaret för den mediabild de skapar i ett drev.

Jag har tidigare skrivit om gammelmedias dubbelmoral när det gäller sex och den tidigare polischef som satts under lupp i inlägget ”får man knulla som polischef”.

 — •l• —

UPPDATERAD. Jag ser att signerat Kjellberg tänker bidra till en schysst bloggosfär liksom Fredriks funderingar.

 — •l• —

UPPDATERAD. Badlands Hyena ironiserar på ett underbart sätt (som vanligt). Peter tycker inte att innehållsdeklaration är modellen. Jag tycker aldrig plakatpolitik är lösning på några problem. Men detta tror jag inte är varken plakatpolitik eller tomma ord.

 — •l• —

Bloggarnas diskussion kring mediaetik för bloggosfären är upplyftande, lovvärd och ett fall framåt. Att gammelmedia inte är vaccinerade från personfixering och slask bara för att de anser sig ha tittarombudsmän, ansvariga utgivare och Pressombudsman ser vi varenda gång vi öppnar en kvällstidning. Sammantaget behöver mediamakten betydligt mycket mer självsanering.

Där vill ett antal av bloggosfärens politiska bloggare bidra. Gammelmedia däremot håller tyst i frågan.

Eller vad tycker du? Tar gammelmedia sitt ansvar?



Några ord om medias och Zendrys ansvar

Jag delar inte Sven-Otto Littorins politiska värderingar men det är inte politik Aftonbladet skriver om. När jag läser tidningens publicering under vinjetten ”Aftonbladet avslöjar” hamnar jag mitt i en politisk motståndares vårdnadstvist. Vi får ta del av interörer som är tämligen privata i relationen mellan Sven-Otto Littorin, hans fru och deras barn. Varför? Vad är allmänintresset?


MEDIAMAKT.
Idag ser jag Johans postning. Här får vi en tydlig illustration på vad jag menar när jag säger att media har ett ansvar för att pöbeltendenser som skapas bland läsarna. Genom att själva mata allmänheten med slask och genom allt hårdare personfixering hamnar vi i en nedåtgående spiral. Varje enskild artikel kanske inte ses som ett problem i sig, men den totala bilden bekymrar. Ibland går det över styr.

Jag delar inte Sven-Otto Littorins politiska värderingar men det är inte politik Aftonbladet skriver om. När jag läser tidningens publicering under vinjetten ”Aftonbladet avslöjar” hamnar jag mitt i en politisk motståndares vårdnadstvist. Vi får ta del av interörer som är tämligen privata i relationen mellan Sven-Otto Littorin, hans fru och deras barn. Varför? Vad är allmänintresset?

Ger inte artikeln dessutom lite smak av bigott moraliserande? En tidigare dömd person må kunna vara skyldig till nya brott. Men detta är inte bevisat än. I detta läge är det snarare ett köttben till pöbeln att förfasas över.

Är det så här gammelmedia förvaltar sitt ansvar att rensa debatten så kan de i alla fall inte rikta några klandrande ord mot bloggosfären vilket tycks passa redaktionerna på läppen nu för tiden.

Zendry Svärdkrona heter journalisten som ligger bakom jobbet. Är du stolt över ditt arbete idag, Zendry? Var det denna typ av artiklar du ville skriva som journalist?

Du som läser bloggen: Överdriver jag detta eller håller du med mig?

Läsvärt på detta: Mary bloggar klokt som vanligt. Krassman konstaterar att det finns en märklig personfixering hos gammelmedia. Scaber Nestor tycker den aktuella journalistiken är patetisk. Annica Beijbom berättar om Twitterskandal i England och tycker att nätet helt enkelt är generösare än prasselpress. Dagens mest humoristiska inlägg står Tokmoderaten för. Härlig humor.

Vi är ett antal bloggare som tar avstånd från medias personfixering och slaskande – och vi har tagit i hand över partigränserna: Mary X Jensen, Thomas Hartman, Kent PerssonFarmor Gun, Calle Fridén, Martin Moberg

Vi blir gärna fler bloggare som utmanar gammelmedia. Häng på du med.

UPPDATERAD. Krassman varudeklarerar sin blogg. Smart initiativ. Opassande problematiserar som vanligt mycket läsvärt. Hon vill vända trenden och ber dessutom om ursäkt enligt devisen passivitet är också aktiv handling.

Erik Laakso tycker fokus ska ligga på ansvarig utgivare. Och naturligtvis har han rätt i grunden. Tidningarna skapas av journalisterna på golvet som har att leverera enligt chefens världsbild. Men min poäng är att varje individ i drevet har ett ansvar.

Jag känner inte den aktuella journalisten Zendry Svärdkrona och har mig veterligen aldrig haft med honom att göra, men jag tycker det är befogat att vända personfixeringen mot redaktionen. Speciellt i dessa tider då varje journalist snart har en bildbyline som är större än den text han eller hon har skrivit. Ansvaret sträcker sig som jag ser det längre än till den ansvarige utgivaren.

Krönika: Wetterstrand, val och länkkärlek

Jag kommer för egen del att göra vad jag kan för att motverka inlåsningen i två inbördes länkande politiska grupperingar. Finns det partistrateger som tror att det är en gångbar väg för att utveckla internet och det politiska samtalet så har dom fullständigt fel.


Inför den kommande valrörelsen får vi bloggare inte tro att internlänkning inom blocken är vägen till valvinst.

LÖRDAGSKRÖNIKA. Idag är det Lördag och jag vaknade tidigt trots att jag blev färdig mitt i natten med min inlämningsuppgift om sociala medier till den utmärkta utbildning i PR och kommunikation jag går vid Berghs School of Communication.

Sedan jag installerade en rejäl och pålitlig DeLongi Magnifica helautomatisk kaffebryggare har livet underlättats väsentligt både när det gäller nattjobb och för livet i övrigt. En god frukost med omelett och jag är redo att söka mig ut på Internet med en stor, god, stark Espresso i koppen. Frågan man bör ställa sig är var gränsen går för kaffemissbruk?

Först hälsar jag på hos vännen Peter Andersson som berättar för mig att Demoskop uppenbarligen levererat en skön opinionsmätning för oss rödgröna. Jag bryr mig egentligen inte om dessa mätningar eftersom det bara är valdagen som räknas men det vore fel att erkänna annat än att det, precis som Krassman säger, är bra för självförtroendet.

Maria Wetterstrand verkar oroa högeralliansen. Den alltid lika alerta Röda Berget reflekterar över perspektivet Wetterstrand och rubriken ”Mosa Maria”. Här finns en poäng. Läser man Skytte förstår man hur argumenten gärna fokuseras på bland annat hennes person mer än politik.

Det kommer att bli ett tuff valrörelse. Precis som Kent inte vill ge upp riktigt än vill Tokmoderaten få en vändning. Det viktiga är, precis som jag och andra bloggare skrivit tidigare, att vi hjälps åt att hålla en bra nivå på den politiska debatten trots gammelmedia.

Sedan sippar jag lite kaffe och glider vidare till en annan av de politiska motståndare jag uppskattar mest nämligen Mary på Mina Moderata Karameller som skriver om ett av mina favoritämnen: integritet. Denna gång är det England som vill göra det möjligt att stänga av internetsidor som ”troligtvis” används för copyrightintrång. Detta argumenterar Centerns Lena Ek mot på ett klokt  och föredömligt sätt. Vi börjar bli flera i de olika partierna som tillsammans med piratpartiet ser riskerna med den integritetskränkande politiken. Det är bra och vi har all anledning att hålla ihop och hjälpas åt över partigränserna.

Bland annat därför tycker jag att den rådande blockpolitiken är ett stort problem för den svenska demokratin. Det gäller även oss som är verksamma på nätet.

Det fanns en tid då partisidorna inte innehöll länkar ut från sidan eftersom man då var rädd att tappa läsare enligt principen här hos mig slutar internet, här ska läsarna stanna. På samma sätt ser vi risken att alliansbloggare respektive rödgröna bloggare bara kommer att länka till sina egna.

Jag kommer för egen del att göra vad jag kan för att motverka inlåsningen i två inbördes länkande politiska grupperingar. Finns det partistrateger som tror att det är en gångbar väg för att utveckla internet och det politiska samtalet så har dom fullständigt fel. Internet handlar om länkkärlek precis som politik handlar om diskussion och utbyte mellan människor.

Eller vad tycker du? Är inlåsningen i blockpolitik bra för Sverige?