Norran svamlar om offentlighetsprincipen

MEDIA. Rätt ska vara rätt. Det borde även gälla Norrans granskning av Skellefteås kommunalråd. Frågan är varför Norran ägnar sig åt sån här trist journalistik. Hänger det möjligen ihop med att det är valår?

OFFENTLIGHET. Jag läser i  pappersupplagan av tidningen Norran hur en statsvetare används som slagträ mot Skellefteås Bert Öhlund. Tidningen kritiserar ett uttalande från kommunalrådet att visst arbetsmaterial inte borde lämnats ut.

Norran har letat upp statsvetaren Jan Turvall som menar att ”det finns anledning för allmänheten att få information om något som inte är färdigt. Det är ett sätt att vara med och påverka demokratin.”

Det kan ju alltid Turvall tycka. Men så säger inte lagen.

En av hörnstenarna i svensk demokrati är offentlighetsprincipen och vår rätt att få ta del av allmänna handlingar. Men denna princip ställer också tydliga spelregler att en handling måste vara färdig och upprättad. Arbetsmaterial är alltså undantaget för offentlighetsprincipen.

Även ett kommunalråd i Skellefteå har yttrandefrihet och har därmed i enlighet med lagstiftningen tycka att det var fel att handlingen lämnades ut

Rätt ska vara rätt. Det borde även gälla Norrans granskning av Skellefteås kommunalråd. Frågan är varför Norran ägnar sig åt sån här trist journalistik. Hänger det möjligen ihop med att det är valår?

Det kanske är sånt här tidningens ägare vill läsa i valtider.

THOMAS HARTMAN

Eva Lena är ute och cyklar i PKU-debatten

INTEGRITET. Det så kallade PKU-registret med DNA prov på små barn kan vara intressant att använda för polisens brottsutredningar. Men samhället kan inte ändra reglerna under resans gång. Det minskar bara tilltron till våra gemensamma spelregler.

INTEGRITET. Min partivän Eva Lena Jansson som också precis som jag är en stark anhängare av vår personliga integritet är för en gångs skull ute och cyklar i en integritetsfråga.

EvaLena tycker att staten ska öppna det så kallade PKU registret för att kunna bekämpa brott exempelvis våldtäkt. Även om hon inte tycks förorda någon generell öppning för att polisen ska kunna använda registret.

Att polisen skulle få tillgång till registret var dock inte avsikten när det infördes och DNA-proven togs på barnen när de var små. Samhället har ingen rätt att ändra förutsättningarna bara för att det vore praktiskt. En förutsättning för att människor frivilligt ska fortsätta att lämna medicinska prov är att de kan lita på att samhället håller ord och inte ändrar förutsättningarna under resans gång. Min gamle vän Henrik Brändén argumenterar klokt i denna fråga.

Läsvärd rapport om ökade klyftor

KLYFTOR. Det finns ett starkt missnöje bland väljarna med de ökande inkomstklyftorna i Sverige. Tre av fyra väljare vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Det visar en rapport som tagits fram av Kalla Sverige för att belysa effekterna av regeringens politik. Rapporten hittar du här.

KLYFTOR. Det finns ett starkt missnöje bland väljarna med de ökande inkomstklyftorna i Sverige. Tre av fyra väljare vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Det visar en rapport som tagits fram av Kalla Sverige, LO och LO-förbundens gemensamma projekt för att belysa effekterna av regeringens politik.

Rapporten hittar du här.

Det är detta valrörelsen ska handla om.

Högerdebattör: Det har inte blivit ökade klyftor

KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG? Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.


KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG?
Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.

– I en färsk rapport, Kommunals medlemmar och den globala utmaningen, bekräftas bilden av ett Sverige med allt tydligare klyftor mellan landets hög- och låginkomsttagare. Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar.

Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot dem som redan innan hade det svårt. Samtidigt skär kommuner och landsting ner så mycket de bara kan för att klara sina budgetar. Situationen är allvarlig eftersom det är nu i kristider välfärden behövs som mest, säger Anna-Lena Lodenius, journalist och författare till rapporten.

Samtidigt är det de lägst betalda som jagas.

På vissa håll förs diskussioner om lönesänkningar – trots att inkomstnivåerna inom dessa till största del kvinnodominerade yrken redan ligger mycket lågt.

Pressen bland de anställda beskrivs i rapporten som stor:

– Det heter att alla måste ta sitt ansvar. Men alla tar inte sitt ansvar. Vi har redan låga löner, vi arbetar redan deltid. Ändå är det vi som ska vara flexibla, vi som ska bjuda till och förstå att krisen gör att vi inte kan ställa krav på samma sätt, säger Malin Ragnegård, personlig assistent och fembarnsmamma.

Samtidigt som klyftorna ökar och hemlösheten breder ut sig blir det allt svårare att hitta plats att sova i vårt offentliga rum. Man får sig en tankeställare när man läser Marie Lindbloms artikel i Hufvudstadsbladet.

Jag blir ofta sömnig på stan. Om jag har möjlighet går jag hem och tar en lur. Att gå och lägga sig i något hörn på kaféet eller på biblioteket är praktiskt möjligt om man som jag kan somna var som helst – men det går inte för sig. På de här ställena är det osannolikt att man får sova utan att vaktpersonal ingriper.

På somliga flygplatser och järnvägsstationer finns det armstöd mellan stolarna som gör att det inte går att breda ut sig för att sova en stund (på engelska finns ett grymt begrepp för detta, parkbänkar och busshållplatser görs ”bumproof”). Andra platser fungerar på ett sådant sätt att kunderna inte ska lockas att bli sittande; snabbmatsrestauranger eller kaféer med hög ljudvolym är helt enkelt inte speciellt inbjudande platser. På finska bussar och flyg är det ok att sova. Där har man betalat för sig och kan inte ägna sig åt mera produktiva verksamheter. Men varför finns det så få allmänna platser att sova och vila på?

Livet som hemlös är en ständig kamp efter ro, trygghet och lugn. Detta är något alla vi som har ett lås att stoppa nyckeln i tar för självklart. Man kan verkligen fundera över varför det är så hotfullt för samhället (dvs dig och mig) att någon sover på en offentlig plats.

Vi har mycket att fundera över i vårt så kallade civiliserade samhälle.

Samtidigt häpnar jag när jag läser maktens ignorans i Marie Söderqvists krönika i Expressen häromdagen. Enligt Söderqvist är talet om ökade klyftor en bluff.

Det stämmer inte, enligt Expressens högerdebattör.
– Det har inte blivit ökade klyftor, säger Marie Söderqvist.
Hon menar att statsministern låter Mona Sahlin komma för billigt undan när hon talar om klyftorna.
– Mona Sahlin kommer undan alldeles för lätt med det här med ökade klyftor. Fredrik Reinfeldt låter henne bara säga det, vad är det för siffror som säger att det är det.

Det är utmärkt. Högern förnekar samhällsproblemen och försöker sopa dom under mattan. Bättre ingång till valrörelsen kan vi socialdemokrater inte få.

Nymedia: Vännen Wikén gör en utblick, Rosemarie på kulturbloggen skriver om Erik Laaksos artikel i Expressen och S-Buzz berättar om en bloggintervju med Mona Sahlin. Ilse-Marie på Ett hjärta rött skriver om sjukskrivningsreglerna som blev som befarat och  Johan har fått spel.

Högerns lösning är alltid sänkt skatt

Idag är det dags för den rödgröna budgetpresentationen och passande nog läser jag en insändare i länstidningen i Södertälje från Inga Gustafsson. Hon berättar om de olika bilder av Sverige som finns.

Samhället  blir allt kallare under högerregeringen. Oavsett väderlek är deras lösningar alltid densamma. Skattesänkningar.

BUDGET. Idag är det dags för den rödgröna budgetpresentationen och passande nog läser jag en insändare i länstidningen i Södertälje från Inga Gustafsson. Hon berättar om de olika bilder av Sverige som finns.

I Dagens Nyheter (25 april) kunde man läsa om Joakim som i samband med köp av en ny lägenhet utnyttjat både Rut och Rot. Renoveringen av lägen-heten kostade 25 000 kronor men av det fick han tillbaka hälften tack vare Rot.

För flyttstädningen utnyttjade han Rut: ”flyttstädningen kostade 1 800 kronor. Det blir ju otroligt billigt efter avdraget”, säger han. Efter dessa erfarenheter av Rut har Joakim övervägt att skaffa städhjälp i den nya lägenheten. Men säger han i slutet av reportaget. ”Det känns som man ska klara av att städa sin egen lägenhet, framför allt när det bara är jag som bor i den.”

På måndagen, i P1-morgon, kunde man ta del av en annan verklighet. Då kunde man lyssna till ett reportage som handlade om hur allt fler människor med svåra funktionshinder förlorar det statliga stödet för personlig assistans som funnits sedan 1994. En 64-årig man, förlamad från bröstet och neråt, och som haft stödet i 15 år har fått det indraget utan att hans tillstånd på något sätt förbättrats.

Inga har rätt när hon efterlyser solidariteten och jag tror att det är detta som kommer att visa sig i årets val.  Vi vill inte ha det egoistiska samhälle moderaterna prackar på oss. Vi  är less på det ständiga tjatet från höger.

Från höger finns bara ett besked; regnar det är svaret skattesänkningar, är det sol är svaret skattesänkningar, är det åska, hagel och drivis är lösningen skattesänkningar. Den rödgröna politiken som bland annat innehåller skattehöjningar för de som tjänar över 40 000 per månad ligger helt rätt. Högern har också svårt att hantera en politik som slår rakt mot de som har det bäst i samhället i kontrast till deras som slår rakt mot de som har det sämst.Skillnaderna mellan höger och vänster är tydliga i svensk politik.

Idag finns flera bloggare från Netroots på plats i Stockholm. Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara med på plats denna gång utan får följa budgeten på distans.

De rödgrönas budget hittar du här.
Läs nymedia om budgeten; Röda Berget / HBT-sossen / Martin Moberg /
Gammelmedia på detta: SvD

Hur många Toblerone får man för Carnegie?

SJÄLVMÅL. Borde inte Odell städa upp gyttjan i sin egen pool innan han går på sina medmänniskor. Här har vi killen som i sin iver att sälja Carnegie gjorde det till underpris. Förlorarna som fick ta smällen blev samma skattebetalare som Odell säger sig värna. Hur många Toblerone hade vi kunnat köpa för Odells Carnegieaffär?


TOBLERONEKILLEN.
Jag har två kommentarer om Odells utspel om Tobleronepolitik.

För det första är kristdemokraternas beteende knappast någon föredömlig mellanmänsklig ton för den politiska debatten. Påminner det inte om Lars Leijonborgs historiska DN-debatt späckad med moralfloskler innan han själv gjorde årets praktvurpa och stöp i moralträsket med huvudet före?

För det andra. Borde inte Odell städa upp gyttjan i sin egen pool innan han går på sina medmänniskor. Det är något speciellt med kristdemokrater. Jag vet nog inga som tycks ha så lätt till dubbelmoral som dessa hedersknyfflar. De talar  vackert om det kristna kärleksbudskapet men är lik förbaskat  där och står först i kön för att skåda grandet i sin nästas öga.

Här har vi killen som i sin iver att sälja Carnegie gjorde det till underpris.  Förlorarna som fick ta smällen blev samma skattebetalare som Odell säger sig värna.

För den som inte minns eller inte vill minnas kan affärsvärlden påminna oss om Odells bravader i svensk politik:

Försäljningen av Carnegie skedde i stor tidsnöd och onödigt dyra konsulter plockades in enligt Åbjörnsson. Detta menar han ledde till att försäljningen blev slarvigt utförd och försäljningen skedde till ett underpris.

-Det har med all sannolikhet lett till att man har sålt det här till ett underpris. Vi har med en av våra största fordringsägare pensionsbolaget Alecta gjort en ekonomisk analys där man säger att under våren 09 kan man se att banken har arbetat in 1,8 miljarder. Det vill säga nästa hela köpeskillingen och detta på under ett år.

Veckans affärer skrev:

Räknat på hur konkurrerande finansbolags aktiekurs utvecklats senaste månaderna har köparbolagen Altor och Bure redan gjort en orealiserad värdeökning på 3–4 miljarder kronor. I Bures delårsrapport från i måndags var det uppenbart att Carnegie köpts till ett vrakpris: det bokförda värdet understiger tillgångarna med 200 miljoner kronor, vilket gjorde att Bure kunde göra en uppskrivning som höjde vinsten med just 200 miljoner kronor i halvårsrapporten.

Skåda bjälken i ditt eget öga Odell.

Hur många Toblerone hade Odell fått för Carnegie om han sålt till marknadspris?

Om vi tar det lägre värdet 200 miljoner och räknar till Odells fördel med en stor Toblerone för 49 kronor styck så hade vi kunnat köpa 4 081 632 stycken Toblerone.

Ja, Odell och hans ministerkompisar hade  kunnat äta choklad till dess att det sprutat ut ur öronen på dem. De hade kunnat fylla statsrådsbilar och regeringsplan med Toblerone. Om Odell investerat pengarna vi gick miste om i choklad hade han troligen blivit Schweizisk hedersmedborgare. Harpsund hade varit smockat med bekämpningsmedel mot finnar.

Precis som med allmännyttan i Stockholm tycks det finnas en klåda som gör att högern måste rea ut våra gemensamma tillgångar. Vi kan kalla syndromet för högerpolitik eller tobleronepolitik eller vad som helst. Detta slarv med våra gemensamma tillgångar måste upphöra.

Det kan du se till. Den 19 september.

Läsvärt: Westerholm bloggar klockrent som vanligt. Jag hade egentligen tänkt skriva mer men den gode Johan gjorde en kanonpostning som sammanfattar läget. Bodan skriver också bra liksom Alliansfritt Sverige. Ylva säger vad det handlar om: Mosa Mona kampanjen fortsätter. Det ska bli intressant att se om Röda Berget får svar. Martin konstaterar lågvattenmärket. Mary skriver klokt. Högberg tycker Odell behöver såpa. Politikerbloggen rapporterar att Odell inte ångrar något. S-Buzz berättar att Odell är första Statsråd i tvättstugan. Peter kopplar till Karl Rove och Timbro i ett läsvärt inlägg. Röda Berget påminner om Rove och påminner om Timbro och Prime.

När Sanna Rayman tappar kontrollen

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är i och för sig inte samma bloggförakt och elitistiska syn som gammelmedia i allmänhet så ofta gärna ägnar sig åt men det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

Det där förvånar mig. Jag gillar Rayman. Jag har ofta läst henne med stort intresse. Men denna gång förundras jag bara. Och jag funderar…Varför är det viktigt för journalister och åsiktsjournalister att prata om att bloggar har låg kvalitet? Varför är det viktigt att fokusera på meningslösa eller inte meningslösa Twitterinlägg? Varför är det viktigt att prata om att bloggosfären är ointressant?

På samma sätt är det med det där skitsnacket vissa av högerns ledarskribenter kör med om att det skulle vara likriktning och centralstyrning i Netroots. Det är direkt lögn.

Varför blir det så krampaktigt? Det tycks finnas en ständig klåda hos gammelmedia och deras prasselpapper som inte tycks gå bort när det gäller bloggosfären. Man kan säga att det smakar surt i munnen när man följer gammelmedias sätt att hantera bloggandet.

Buhu Buhu. Gnäll och felsökeri.

Låt mig ta ett exempel: I samband med diskussionen om the Pirate Bay som släppte förundersökningen och de så kallade Arbogabilderna med obduktionsbilderna på de mördade barnen så blev indignationen vansinnigt tydlig. Gammelmedia kritiserade reflexmässigt Internet och förfasades (trots att felet helt uppenbart låg hos rättsväsendet som inte sekretessbelagt bilderna från början). Vissa från gammelmedia (en av dom finns kvar som ganska talande debattklipp mellan undertecknad och DN:s Barbro Hedvall som du kan lyssna på här på denna sida) försökte få det till att allmänheten frossade i slask och blod och saker läsarna inte hade med att göra. Underförstått måste gammelmedia utgöra ett filter mellan slutkonsumenten av informationen och själva informationskällan.

Det var en talande debatt som tydligt avslöjade hur media vill vara våra självgoda förmyndare.

Men jag är ledsen att säga detta. Den tiden är förbi. Internet innebär ett slut för allt sånt där tramsande. Det är ett paradigmskifte på gott och ont som påverkar alla försoffade maktstrukturer som tagit sin makt för självklar.

Dessutom har gammelmedia knappast skött sitt jobb särskilt bra?

Men jag förstår dom.

Tänk dig att tjäna pengar på att skvallra om kändisars otrohet med den våta drömmen att fotografera konungens sängkammare. Att tjäna pengar på att läsa offentligt material, ta ut godbitarna, skära dem i lämpliga stycken och sälja portionsförpackat. Tänk dig att du får lön för att göra ett jobb. Du ser dig själv som professionell. Du går till jobbet varje dag och har vant dig vid makten. Makten att ha tolkningsföreträdet. Makten att analysera och dra slutsatser. Makten att avgöra vad som är viktigt och vad som ska tryckas ner och gömmas undan.

Det är mot den bakgrunden det pågår en trend där det journalistiska TYCKANDET vinner utrymme över det refererande, reflekterande och granskande. Där journalisten vid sidan om nyhetsartikeln numera allt oftare tillåts ha en argumenterande artikel med åsikter. Inte sällan är rubriken och bilden dessutom större än texten som är skriven. Bildbylinen blir större och större och vi får se allt fler halvkroppsjournalister och helkroppsjournalister som med säker blick tittar ut på läsaren från prasselpappret.

Det finns något för egot i detta som är djupt mänskligt. Det handlar om bekräftelse. Att få vara någon. Att ha makt.

Men journalisterna är i gott sällskap.

Den auktoritetsbundna makten för journalisten påverkas på samma sätt som den gör för politikern i riksdagen, läraren i skolan, för telejätten som plötsligt får se sina roamingavgifter konkurrensutsättas av Skype, för mediaindustrin, för läkaren på hälsocentralen som får uppleva den svindlande känslan att människor googlar sina sjukdomar och plötsligt kan mer om sin sjukdom än allmänläkaren. De sitter inte längre med mössan i hand i väntrummet. De accepterar inte längre att någon ska avgöra vilken pure de ska få äta av offentligt material. Eller om de är myndiga nog att få se en bild eller läsa en text.

Då brakar makten och riddaren på den vita rustningen blir en av oss. Journalistiken blir ungefär lika sexig och eftertraktad som svensk Tekoindustri.

Tro mig. Jag förstår ångesten. Jag är själv ordförande för en periodisk tidskrift i ett mediaföretag och ägnar mycket tid i det uppdraget åt att fundera över strategier för mediautvecklingen framöver, hur vi ska förpacka, i vilka kanaler och vilka vägval vi ska göra. Jag har lärt mig en sak. Den som anser sig ha tid och råd att krampaktigt hålla sig fast vid det förgångna och ägnar sig åt att skriva såna där texter som allt för många journalister skriver nu för tiden slösar bort viktig tid de istället borde ägna till att göra hemläxan och fundera över sin egen roll i framtidens mediavärld.

Jag läser mängder med tidningar och bloggar kommer säkert att fortsätta att göra det. Och även om bloggarna inte levererar rena nyheter varje dag så kommer de ofta med andra perspektiv. För mig är bloggosfären platsen där jag lärt känna många goda vänner. Det är platsen där jag imponeras och förfasas, letar nyheter och fördjupade resonemang, skvaller och förnöjelse. Det är i strömmen av bloggar jag surfar för att lära känna nya människor och spännande bekantskaper. Det är en plats för ett viktigt politiskt engagemang lika nödvändig som den allmänna världen.

Bloggosfären förändras och utvecklas mot nya former men är i grunden alltså uttryck för grundläggande mellanmänskliga relationer. Att vända ryggen mot bloggandet är att vända ryggen mot en form av mänsklig interaktion. Då och då sticker en blogg fram mer än någon annan men det intressanta är inte den individuella bloggen utan strömmen av bloggar,  hur de interagerar med varandra och vart den strömmen tar vägen. Sett ur det perspektivet är den enskilda bloggens placering på knuff och politometern inte särskilt intressant för mig – utan det intressanta är snarare det totala flödet.

Kort och gott. Min hjärna vill ha roligt. Det behovet duger inte gammelmedia ensamma till att täcka längre. Mycket talar för att jag inte är den enda som tänker så. Det är alltså lika meningsfullt att kritisera bloggosfären som att gnälla över regnet eller snön. Kraften i Internet går inte att stoppa. Gammalt och nytt lever i symbios.

När flödet sätter fokus på Integritetsfrågan eller FRA så tvingar det också fram en reaktion hos politiken och hos gammelmedia. Bloggbävningar när det gäller integritetsfrågan har en oerhört viktig roll att spela i en politisk verklighet där politiken värnar myndighetsmaktens rätt och media väljer att blunda. Så kan vi tillsammans granska mediamakten och ge bakläxa.

Det gammelmedia således borde göra är att gå hem och fundera över sin egen roll i detta och hur bra man egentligen är på att ta sitt journalistiska ansvar. Några exempel: Var finns den granskande journalistiken i dag? Var finns resurserna till det långsiktiga och fördjupande? Varför klandrar man hellre andra än att rensa framför egen port? Varför springer journalister så gärna i flock? Vad betyder mediamonopol från ax till limpa (från produktion, distribution till TV-kanaler) och vilka behov av motkrafter skapar detta Berlusconiliknande samhälle?

Kan det vara så att den här artikeln och artiklarna från Raymans kollegor på liknande tema egentligen handlar om den obehagliga känslan att tappa kontrollen?


Vill vi minska klyftorna kan vi inte sänka skatten

När vi nu går till val vill inte jag att socialdemokraterna ska vinna på högerns misslyckande. Jag vill att vi socialdemokrater ska vinna människors förtroende på egna meriter.
Den stora utmaningen för oss socialdemokrater är inte bara att prata om att minska klyftorna utan att i praktisk handling visa att vi slåss för att göra det.


KRÖNIKA.
Idag har jag en krönika i NSD där jag berömmer Mona Sahlins konkretisering om mål för att bekämpa barnfattigdomen. Klyftorna har ökat under Reinfeldt. Jag skriver bland annat:

När högern talar pratas det ofta om att skapa drivkrafter för människor. Enligt borgerlig logik krävs slopade förmögenhetsskatter och att inkomstskatten sänks för de rikaste för att de ska stanna i landet. Samtidigt behövs tydligen andra drivkrafter för de mest utsatta. Då ska piskan fram. Då ska det skäras i trygghetssystemen.

Människor skadas av denna politik. Konsekvensen blir ökade klyftor.
Allt fler ifrågasätter och berättar om ett hårdnande samhällsklimat i Sverige.
Det är rötskador i det borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel.

Men när vi nu går till val vill inte jag att socialdemokraterna ska vinna på högerns misslyckande. Jag vill att vi socialdemokrater ska vinna människors förtroende på egna meriter.
Den stora utmaningen för oss socialdemokrater är inte bara att prata om att minska klyftorna utan att i praktisk handling visa att vi slåss för att göra det.

Ett steg är att som Mona Sahlin sätta upp konkreta mål för hur vi ska angripa barnfattigdomen i vårt land.

Många far illa i Sverige.

Idag talade jag med en företagare som menade att vi socialdemokrater äntligen står upp för välfärden och inte bara jamsar med i högerns retorik.

Det är genom att lyfta fram människor som far illa och visa att vi bryr oss och faktiskt ärligt vill göra något åt problemen som vi får förtroendet att leda landet. Många människor saknar trygghet idag. Företagaren jag talade med exemplifierade med skyddet för den som driver företag. I artikeln pratar jag om samhällets ansvar för barnfattigdomen. Det i kombination med att leva i människors drömmar är en bra grund att bygga en regering på.

Högerns svar är att var och en ska klara det själva. Den politiken har dom gett många exempel på under mandatperioden.

Mer egoism och sänkta skatter är ingen valvinnare.

Acta måste stoppas

ACTA. Det är skrämmande att det fortfarande finns politiker som okritiskt sväljer såna här förslag som bara gynnar en konservativ mediaindustri. Detta utan att fundera över vilka skador på samhället som blir konsekvensen.



INTEGRITET.
Johan Folin skriver en utmärkt krönika i Kvällsposten där han i en enkel och läsvärd sammanfattning i grova drag beskriver varför ACTA är förkastligt och måste stoppas:

Det finns exempelvis skrivningar om att internetleverantörer ska vara ansvariga för vilka filer deras kunder skickar eller tar emot.
Det innebär att internetleverantörerna kommer bli väldigt känsliga och blockera allting som ligger i gränslandet för upphovsrätten. Filmklipp på Youtube som använder en snutt upphovsrättsskyddad musik? Glöm det.

Det ska även bli straffbart att kringgå kopieringsskydd, till exempel för att kunna spela köpta musikfiler i Microsofts format på Apples Ipod.

Den samlade bilden av dokumentet är att det är den gamla upphovsrättsindustrins våta dröm. När skadan för en upphovsrättshavare som fått sina verk fildelade ska beräknas, kan beräkningen baseras på antalet skapade kopior och försäljningspriset på verket. En skiva som kopierats en gång ska därmed beräknas vara värd omkring 180 kronor.

Jämför det med hur Jon Gray, The Arks manager, kommenterar att gruppens senaste skiva släpps som en bilaga till en specialgjord tidning: ”Inspelad musik är gratis i dag. Den representerar varken tio procent, femton procent eller trettio procent av någonting i dag. Den är antingen gratis på Spotify eller gratis på The Pirate Bay”, sa han till Sydsvenskan häromdagen.

Vid gränskontroller ska resenärernas datorer och mp3-spelare kunna beslagtas eller kopieras av personal för att kontrollera om det förekommer piratkopierat material på dem.

Det är skrämmande att det fortfarande finns politiker som okritiskt sväljer såna här förslag som bara gynnar en konservativ mediaindustri. Detta utan att fundera över vilka skador på samhället som blir konsekvensen.

Möjligheternas land i människors drömmar

Socialdemokraterna lanserar idag sin nya valsite möjligheternas land. Det är exakt detta jag menar när jag pratar om att lämna den där killen Reinfeldt åt sitt öde. Vi ska självklart bedriva oppositionspolitik men ännu viktigare är att göra det genom att vara där människor är, se deras oro och drömmar, och strunta i de där moderaterna. De kan ändå inte lösa några problem för folk.


VALSITE.
Genom S-buzz nås jag av lanseringen av socialdemokraternas valsite möjligheternas land.

Det är en utmärkt utgångspunkt för ett politiskt parti att låta människor själva berätta vad de har för drömmar för framtiden och vad de tycker är viktigt för att nå ett rikare liv. Det är exakt detta jag menar när jag pratar om att lämna den där killen Reinfeldt åt sitt öde. Vi ska självklart bedriva oppositionspolitik men ännu viktigare är att göra det genom att vara där människor är, se deras oro och drömmar, och strunta i de där moderaterna. De kan ändå inte lösa några problem för folk.

Ett längre läsvärt resonemang om detta hittar du i DN.

Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla. Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.