När Sanna Rayman tappar kontrollen

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är i och för sig inte samma bloggförakt och elitistiska syn som gammelmedia i allmänhet så ofta gärna ägnar sig åt men det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

Det där förvånar mig. Jag gillar Rayman. Jag har ofta läst henne med stort intresse. Men denna gång förundras jag bara. Och jag funderar…Varför är det viktigt för journalister och åsiktsjournalister att prata om att bloggar har låg kvalitet? Varför är det viktigt att fokusera på meningslösa eller inte meningslösa Twitterinlägg? Varför är det viktigt att prata om att bloggosfären är ointressant?

På samma sätt är det med det där skitsnacket vissa av högerns ledarskribenter kör med om att det skulle vara likriktning och centralstyrning i Netroots. Det är direkt lögn.

Varför blir det så krampaktigt? Det tycks finnas en ständig klåda hos gammelmedia och deras prasselpapper som inte tycks gå bort när det gäller bloggosfären. Man kan säga att det smakar surt i munnen när man följer gammelmedias sätt att hantera bloggandet.

Buhu Buhu. Gnäll och felsökeri.

Låt mig ta ett exempel: I samband med diskussionen om the Pirate Bay som släppte förundersökningen och de så kallade Arbogabilderna med obduktionsbilderna på de mördade barnen så blev indignationen vansinnigt tydlig. Gammelmedia kritiserade reflexmässigt Internet och förfasades (trots att felet helt uppenbart låg hos rättsväsendet som inte sekretessbelagt bilderna från början). Vissa från gammelmedia (en av dom finns kvar som ganska talande debattklipp mellan undertecknad och DN:s Barbro Hedvall som du kan lyssna på här på denna sida) försökte få det till att allmänheten frossade i slask och blod och saker läsarna inte hade med att göra. Underförstått måste gammelmedia utgöra ett filter mellan slutkonsumenten av informationen och själva informationskällan.

Det var en talande debatt som tydligt avslöjade hur media vill vara våra självgoda förmyndare.

Men jag är ledsen att säga detta. Den tiden är förbi. Internet innebär ett slut för allt sånt där tramsande. Det är ett paradigmskifte på gott och ont som påverkar alla försoffade maktstrukturer som tagit sin makt för självklar.

Dessutom har gammelmedia knappast skött sitt jobb särskilt bra?

Men jag förstår dom.

Tänk dig att tjäna pengar på att skvallra om kändisars otrohet med den våta drömmen att fotografera konungens sängkammare. Att tjäna pengar på att läsa offentligt material, ta ut godbitarna, skära dem i lämpliga stycken och sälja portionsförpackat. Tänk dig att du får lön för att göra ett jobb. Du ser dig själv som professionell. Du går till jobbet varje dag och har vant dig vid makten. Makten att ha tolkningsföreträdet. Makten att analysera och dra slutsatser. Makten att avgöra vad som är viktigt och vad som ska tryckas ner och gömmas undan.

Det är mot den bakgrunden det pågår en trend där det journalistiska TYCKANDET vinner utrymme över det refererande, reflekterande och granskande. Där journalisten vid sidan om nyhetsartikeln numera allt oftare tillåts ha en argumenterande artikel med åsikter. Inte sällan är rubriken och bilden dessutom större än texten som är skriven. Bildbylinen blir större och större och vi får se allt fler halvkroppsjournalister och helkroppsjournalister som med säker blick tittar ut på läsaren från prasselpappret.

Det finns något för egot i detta som är djupt mänskligt. Det handlar om bekräftelse. Att få vara någon. Att ha makt.

Men journalisterna är i gott sällskap.

Den auktoritetsbundna makten för journalisten påverkas på samma sätt som den gör för politikern i riksdagen, läraren i skolan, för telejätten som plötsligt får se sina roamingavgifter konkurrensutsättas av Skype, för mediaindustrin, för läkaren på hälsocentralen som får uppleva den svindlande känslan att människor googlar sina sjukdomar och plötsligt kan mer om sin sjukdom än allmänläkaren. De sitter inte längre med mössan i hand i väntrummet. De accepterar inte längre att någon ska avgöra vilken pure de ska få äta av offentligt material. Eller om de är myndiga nog att få se en bild eller läsa en text.

Då brakar makten och riddaren på den vita rustningen blir en av oss. Journalistiken blir ungefär lika sexig och eftertraktad som svensk Tekoindustri.

Tro mig. Jag förstår ångesten. Jag är själv ordförande för en periodisk tidskrift i ett mediaföretag och ägnar mycket tid i det uppdraget åt att fundera över strategier för mediautvecklingen framöver, hur vi ska förpacka, i vilka kanaler och vilka vägval vi ska göra. Jag har lärt mig en sak. Den som anser sig ha tid och råd att krampaktigt hålla sig fast vid det förgångna och ägnar sig åt att skriva såna där texter som allt för många journalister skriver nu för tiden slösar bort viktig tid de istället borde ägna till att göra hemläxan och fundera över sin egen roll i framtidens mediavärld.

Jag läser mängder med tidningar och bloggar kommer säkert att fortsätta att göra det. Och även om bloggarna inte levererar rena nyheter varje dag så kommer de ofta med andra perspektiv. För mig är bloggosfären platsen där jag lärt känna många goda vänner. Det är platsen där jag imponeras och förfasas, letar nyheter och fördjupade resonemang, skvaller och förnöjelse. Det är i strömmen av bloggar jag surfar för att lära känna nya människor och spännande bekantskaper. Det är en plats för ett viktigt politiskt engagemang lika nödvändig som den allmänna världen.

Bloggosfären förändras och utvecklas mot nya former men är i grunden alltså uttryck för grundläggande mellanmänskliga relationer. Att vända ryggen mot bloggandet är att vända ryggen mot en form av mänsklig interaktion. Då och då sticker en blogg fram mer än någon annan men det intressanta är inte den individuella bloggen utan strömmen av bloggar,  hur de interagerar med varandra och vart den strömmen tar vägen. Sett ur det perspektivet är den enskilda bloggens placering på knuff och politometern inte särskilt intressant för mig – utan det intressanta är snarare det totala flödet.

Kort och gott. Min hjärna vill ha roligt. Det behovet duger inte gammelmedia ensamma till att täcka längre. Mycket talar för att jag inte är den enda som tänker så. Det är alltså lika meningsfullt att kritisera bloggosfären som att gnälla över regnet eller snön. Kraften i Internet går inte att stoppa. Gammalt och nytt lever i symbios.

När flödet sätter fokus på Integritetsfrågan eller FRA så tvingar det också fram en reaktion hos politiken och hos gammelmedia. Bloggbävningar när det gäller integritetsfrågan har en oerhört viktig roll att spela i en politisk verklighet där politiken värnar myndighetsmaktens rätt och media väljer att blunda. Så kan vi tillsammans granska mediamakten och ge bakläxa.

Det gammelmedia således borde göra är att gå hem och fundera över sin egen roll i detta och hur bra man egentligen är på att ta sitt journalistiska ansvar. Några exempel: Var finns den granskande journalistiken i dag? Var finns resurserna till det långsiktiga och fördjupande? Varför klandrar man hellre andra än att rensa framför egen port? Varför springer journalister så gärna i flock? Vad betyder mediamonopol från ax till limpa (från produktion, distribution till TV-kanaler) och vilka behov av motkrafter skapar detta Berlusconiliknande samhälle?

Kan det vara så att den här artikeln och artiklarna från Raymans kollegor på liknande tema egentligen handlar om den obehagliga känslan att tappa kontrollen?


Om klyftor och sossarnas utmaning

De vidgande klyftorna springer ikapp högerregeringen. Det är rötskador i den borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel. Den stora utmaningen för socialdemokraterna är att visa att vi är det parti som inte bara vill minska klyftorna utan framför allt klarar av att göra detta.


Högerns politik bygger på att göra ”the Gap” till en självklar del av det svenska samhället. Det yttersta av incitament. Vår uppgift är att hålla ihop samhället.

KLYFTOR. I högerns retorik pratas det ofta om incitament. Dels har vi incitamenten för att de högavlönade ska stanna i landet. Enligt borgerlig logik krävs slopade förmögenhetsskatter och att inkomstskatten sänks för de rikaste.

Samtidigt behövs tydligen andra incitament för de mest utsatta i samhället. Nedskärningar i trygghetssystemen fungerar som ett slags incitament så att folk som det heter ”ska få hjälp att närma sig arbetsmarknaden”.

Man kan ge stilpoäng åt retoriken. Men innehållet kan förstås av vem som helst. Konsekvensen är att klyftorna ökar som ett brev på posten. Människor skadas av denna politik. Allt fler kan berätta om ett hårdnande samhällsklimat i Sverige. Allt fler ifrågasätter.

I den borgerliga världen är klyftor något eftersträvansvärt eftersom det är själva motivet för att människor ska ta sig i kragen och prestera.

Men egenintressehypotesen som bygger på att folk ska sitta med miniräknaren och ta fram hur mycket de själva tjänar på andras olycka tycks dessvärre för högern inte fungera i svensk politik.

Svenskarna vill fortfarande, trots (eller kanske på grund av) en mandatperiod med högerstyre, se minskade klyftor. Vi vet att det är en bättre väg att gå. Svenskarna letar efter någon politisk kraft som kan hålla ihop samhället. Vi gillar inte när det går åt det motsatta hållet.

Det är nu detta som springer ikapp högerregeringen. Jag förstår om det känns obehagligt för de som har vant sig vid makten. Men det är rötskador i den borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel.

Den stora utmaningen för socialdemokraterna är att visa att vi är det parti som både vill minska klyftorna och klarar av att göra detta.

I vår bok ”Vem bryr sig – En bok om Sverige” ger vi en dagordning för en sådan förändring.

Några ord om medias och Zendrys ansvar

Jag delar inte Sven-Otto Littorins politiska värderingar men det är inte politik Aftonbladet skriver om. När jag läser tidningens publicering under vinjetten ”Aftonbladet avslöjar” hamnar jag mitt i en politisk motståndares vårdnadstvist. Vi får ta del av interörer som är tämligen privata i relationen mellan Sven-Otto Littorin, hans fru och deras barn. Varför? Vad är allmänintresset?


MEDIAMAKT.
Idag ser jag Johans postning. Här får vi en tydlig illustration på vad jag menar när jag säger att media har ett ansvar för att pöbeltendenser som skapas bland läsarna. Genom att själva mata allmänheten med slask och genom allt hårdare personfixering hamnar vi i en nedåtgående spiral. Varje enskild artikel kanske inte ses som ett problem i sig, men den totala bilden bekymrar. Ibland går det över styr.

Jag delar inte Sven-Otto Littorins politiska värderingar men det är inte politik Aftonbladet skriver om. När jag läser tidningens publicering under vinjetten ”Aftonbladet avslöjar” hamnar jag mitt i en politisk motståndares vårdnadstvist. Vi får ta del av interörer som är tämligen privata i relationen mellan Sven-Otto Littorin, hans fru och deras barn. Varför? Vad är allmänintresset?

Ger inte artikeln dessutom lite smak av bigott moraliserande? En tidigare dömd person må kunna vara skyldig till nya brott. Men detta är inte bevisat än. I detta läge är det snarare ett köttben till pöbeln att förfasas över.

Är det så här gammelmedia förvaltar sitt ansvar att rensa debatten så kan de i alla fall inte rikta några klandrande ord mot bloggosfären vilket tycks passa redaktionerna på läppen nu för tiden.

Zendry Svärdkrona heter journalisten som ligger bakom jobbet. Är du stolt över ditt arbete idag, Zendry? Var det denna typ av artiklar du ville skriva som journalist?

Du som läser bloggen: Överdriver jag detta eller håller du med mig?

Läsvärt på detta: Mary bloggar klokt som vanligt. Krassman konstaterar att det finns en märklig personfixering hos gammelmedia. Scaber Nestor tycker den aktuella journalistiken är patetisk. Annica Beijbom berättar om Twitterskandal i England och tycker att nätet helt enkelt är generösare än prasselpress. Dagens mest humoristiska inlägg står Tokmoderaten för. Härlig humor.

Vi är ett antal bloggare som tar avstånd från medias personfixering och slaskande – och vi har tagit i hand över partigränserna: Mary X Jensen, Thomas Hartman, Kent PerssonFarmor Gun, Calle Fridén, Martin Moberg

Vi blir gärna fler bloggare som utmanar gammelmedia. Häng på du med.

UPPDATERAD. Krassman varudeklarerar sin blogg. Smart initiativ. Opassande problematiserar som vanligt mycket läsvärt. Hon vill vända trenden och ber dessutom om ursäkt enligt devisen passivitet är också aktiv handling.

Erik Laakso tycker fokus ska ligga på ansvarig utgivare. Och naturligtvis har han rätt i grunden. Tidningarna skapas av journalisterna på golvet som har att leverera enligt chefens världsbild. Men min poäng är att varje individ i drevet har ett ansvar.

Jag känner inte den aktuella journalisten Zendry Svärdkrona och har mig veterligen aldrig haft med honom att göra, men jag tycker det är befogat att vända personfixeringen mot redaktionen. Speciellt i dessa tider då varje journalist snart har en bildbyline som är större än den text han eller hon har skrivit. Ansvaret sträcker sig som jag ser det längre än till den ansvarige utgivaren.

Bloggarna beredda bryta negativ spiral

Jag har tidigare försvarat politiska motståndare i olika situationer när jag tyckt drevmentaliteten gått över styr. Jag tycker vi alla som ägnar oss åt det skrivna ordet tar i hand på att försöka hjälpas åt att rensa upp i debatten och ge fler perspektiv än det uppenbara.


En person har bett om ursäkt. Bloggaren Mary X Jensen som driver den moderata bloggen mina moderata karameller. Kul att det var en bloggare som var före gammelmedia återigen.

GAMMELMEDIA. Min debattartikel i Aftonbladet om mediadrevens inre logik tog skruv och fick många kommentarer. Bland annat skrev jag att jag ville se mer journalistisk granskning och inte mindre:

Jag begär inte att journalisterna behöver tro henne. Däremot att någon kunde ha stannat mitt i drevet för att granska om det hon sa kunde stämma. Jag argumenterar alltså inte för mindre journalistisk granskning utan tvärtom mer. Kombinerat med självständigt och kritiskt tänkande, mindre kåranda och öppen debatt när det blir fel.

Orsaken att jag skriver så är att jag faktiskt struntar högaktningsfullt i om någon tror på hennes version av det som hände den där kvällen eller inte. I couldnt care less. Faktum är att jag är rätt van att folk fått sin bild av verkligheten från drevet och varför ska jag bry mig om att försöka avprogrammera någon som inte vill konkurrensutsätta den världsbild de matats med via media.

Göran Lambertz skriver i boken ”Inte minst kapitlet om Anna och rättvisan är fasansfullt att läsa. Tänk om det var så det var? Jag borde väl inte säga det, men jag tror faktiskt att det var ungefär så.”

Det räcker för mig.

Lasse beskriver konsekvensen av en ensidig mediabild:

Jag har inte fördjupat mig i händelserna runt Anna Sjödin, men erkänner gärna att jag fått en negativ uppfattning om henne och just på grund av det jag råkat se på löpsedlar och någon glimt på annan plats.

Det är just det där som retar mig med vissa journalisters präktighet exempelvis i diskussionen om Bjästa eller den diskussion som pågår om näthat där bloggosfären utmålas som syndabockar och Internet ses som en helveteshål. Vi behöver föra en debatt om att media inte är oskyldiga betraktare som deras självbild tycks säga att dom är.

I självs verket skapar de gärna den verklighet de ska skildra och söker det som förstärker redaktionsledningens världsuppfattning. Detta arbete ska göras snabbt precis som Peter beskriver det:

så springer media snabbt och klarar inte av att vända om felet uppstår eller eftertanke behövs.

Fler bloggare har gett sig in i diskussionen. Jag förstår att Stefans konspirationer skriver utifrån egna erfarenheter:

Jag har vid varje tillfälle som yppats de senaste åren värjt mig emot och försökt upplysa andra att media inte har någon högre moralisk kompass eller allmännyttigt uppdrag. De har ett enda syfte – att vinstmaximera. Detta sker genom att maximera antalet tittare/läsare/lyssnare.

Allt annat är bara bortförklaringar från välbetalda redaktörer och journalister för att uppnå detta. Press och mediaetik är endast sådant som plockas fram vid högtidstillfällen eller för att dupera den som ställer en kritisk fråga.

Mr Galahad reflekterar klokt som vanligt:

vad händer om denna statsmakt med den oerhörda makten att påverka opinion och peka ut enskilda individers göranden, börjar att missbrukas?

Ann-Sofie menar att det är svårt att ifrågasätta journalisterna om de själva inte är öppna för kritik:

Det jag har märkt under mina år som kommunpolitiker är att mediefolk verkar vara väldigt känsliga själva.

Jag frågade en gång en radiojournalist om förkunskaperna i det ämnet han intervjuade mig om, han blev oerhört stött. Vad har då dessa känsliga människor för drivkraft när de utan att reflektera hoppar in i drevet?

Detta är enligt mig den värsta typen av mobbning.

Utsikt från ett tak talar om den politiska journalistikens död i ett tidigare inlägg.

Istället har de kommit att bli politiska kommentatorer, och idag är de på väg att bli passé. Det enda som återstår för att fortsätta vara faktorer att räkna med är just…tramset.
När hörde ni senast en politisk reporter ifrågasätta värdet av opinionsundersökningar? Eller ta en funderare på varför de politiska partierna idag har mediestrateger som lägger upp planen – men det är klart, det kan ju inte vara lätt att behöva inse att man reducerats till en nyttig idiot.
Idag är det ju inte längre de politiska journalisterna som sätter dagordningen – med nätet till sitt förfogande klarar partierna av det själva. Och gör det också själva.

Vännen Johan är handlingsinriktad och tycker att vi bloggare och gammelmedia tillsammans har ett ansvar att bryta den negativa spiralen.

Jag menar att bloggosfären är autodidakt som del av medborgarjournalistiken och journalistiken i ett bredare perspektiv. Vi tar efter och söker förebilder. Och här har, vilket Tomas pekar på, traditionell media i mångt och mycket misslyckats med sin självsanering och därmed kraftigt försvagat sin förmåga att agera som goda föredömen.

Därför är det dags för bloggosfären att vända på logiken och nu själva agera föredömen. Jag har under min tid inte alltid kunnat agera på det sätt jag önskar men jag kommer göra allt för att göra bot och bättring. Detta är jag inte ensam om och jag vill gärna se fler göra det jag, Kent och Tomas nu försöker oss på. Då kanske de som kallar sig politiska journalister i traditionell media kan börja ta efter och med det förstärka en sanering av all media, inklusive bloggosfär, från personangrepp och mediedrev som spårar ur.

Mary X Jensen är inne på samma spår:
Vi är några bloggare från olika partier som försöker hålla en viss stil och inte helt hänge oss drev där personliga påhopp pågår. Det är inte vuxet och priset som de utsatta får betala är för högt. Jag avskyr negativa personkampanjer som aldrig tar slut. När politiker får löpa gatlopp med hela mediadrevet efter sig är det inte OK. Det här gäller såväl pappersmedia som bloggare.
Mary får avsluta med ord som jag inte kunde säga bättre själv:
Politik är för viktigt för att schabblas bort. I politiken finns människor och vi som finns där bör ta hand bättre om varandra. Det bör ske över partigränser. Ja rent allmänt faktiskt.

Jag har tidigare försvarat politiska motståndare i olika situationer när jag tyckt drevmentaliteten gått över styr. Jag tycker vi alla som ägnar oss åt det skrivna ordet tar i hand på att försöka hjälpas åt att rensa upp i debatten och ge fler perspektiv än att direkt och reflexmässigt kräva huvuden på ett fat när drevet går mot en medmänniska.

UPPDATERAT. Eller som Signerat Kjellberg skriver:

 

Byskvaller och grannars illmariga falska leenden har så sakteliga börjat flytta ut på nätet.

Vi ska gemensamt försöka ta tillvara på möjligheterna med Bymentalitet 2.0 istället för att fokusera på internet som roten till något ont. Det behöver inte vara negativt att skåda ondskan och okunskapen i vitögat.

UPPDATERAT2. Martin Moberg tycker vi bloggare ska föregå med gott exempel:

Det ställer jag upp på och jag har försökt att hålla personangrepp och dylika former borta från mina postningar för det är som jag vid några tillfällen poängterat att det är politiken som väljarna har att bedöma i första hand och inget annat.

Då har vi gjort ett praktiskt bidrag till demokratin i en ny tid och visat en konstruktiv väg för gammelmedia.Jag har bloggat mer om detta här ”Gammelmedia borde ta eget ansvar innan de angriper bloggosfären

En arrogant centerpartist och varför högern ska ut

MAKTLÖSHET. Idag utgår vi från försämringarna i Enköping och hur alliansen hanterar detta som ett konkret exempel varför de högerstyrda ska ut. Häng med till Enköping.


Högern rycker på axlarna. Politiken har inget ansvar. Var och en får sköta sig själv.

MAKTLÖSHET.
Jag brukar tala om att högern har ett förakt för svaghet. Karin Rebas från liberala nyhetsbyrån kritiserade detta och menar att alla politiker oavsett partifärg i grunden har ett positivt uppsåt med sin politiska gärning och att det där sättet att kritisera sina politiska motståndare sänker kvalitén på det politiska samtalet (fritt tolkat).

På många sätt kan jag hålla med om det men samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera när jag ser exempel på uttalanden från högerpolitiker som känns märkligt känslokalla. Exempelvis har vi sett det i debatten om försäkringskassan och de utförsäkrade.

Låt mig ta ett annat exempel. I gårdagens Enköpingsposten har tidningen framsida och uppslag (finns inte på nätet) om de nya reglerna för socialtjänsten.

Det blir tuffare för unga människor i Enköpings kommun. Socialtjänsten sänker gränsen för vad som är acceptabel boendekostnad för ungdomar med försörjningsstöd. Sänkningen gäller för alla barnfamiljer med mer än ett barn. Tidningens tar ett exempel att barnfamiljer med exempelvis sex barn inte längre har råd att bo i en femma i Enköpings hyresbostäder.

En annan ny regel handlar om sänkt boendestandard för unga. Ett par som bor tillsammans får numera acceptera en etta. Medan två kompisar som flyttar ihop får rätt till en tvåa. Tidigare bedömdes ungdomar och vuxna likvärdigt.

I första hand ska den som är ung och saknar jobb bo hemma hos pappa och mamma. Det kan bli en stor belastning för en fattig familj. I många fall drar kommunen in ersättningen för detta. Den tidigare ersättningen för personliga hushållskostnader är borttagen.

Hur hanterar de styrande dessa försämringar för några av de mest utsatta? Det som slår mig med häpnad är uttalandet från socialnämndens centerpartistiska ordförande Gunilla Karlsson som får vår nyligen passerade isvinter att framstå som rena värmeböljan.

Då måste man göra något åt sitt liv så att man kan ändra på det.

– Det är inte meningen att samhället ska ha ansvaret för ens liv.

Om du inte kan försörja dig kan du inte flytta hemifrån.

Kalla handen alltså. Frågan är hur fattigdom påverkar barnen som växer upp. Hur går det att utvecklas om man som vuxen bor hemma hos mamma och pappa? Man hade kanske kunnat önska sig ett mer inkännande sätt att resonera från en ansvarig politiker.

Det är möjligt att den centerpartistiska socialnämndsordföranden är felciterad i tidningen eller att hon hade otur med sina uttalanden. Men jag misstänker att risken är stor att det hon säger faktiskt är exakt det hon tycker och att hon inte reflekterat över vilken bild hennes uttalanden ger av den moderatstyrda Alliansen.

Är det konstigt att jag och många andra upplever att alliansen sparkar på samhällets mest utsatta. Medan de sänker skatterna och gynnar de välbeställda. Så ökar klyftorna i samhället under Reinfeldts styre.

Därför måste högern måste ut från makten.

Annat läsvärt: Högbergs tankar handlar idag om opinionsundersökningar. Klokt reflekterat. Stefan gör en bra analys av mediautvecklingen mot mer av politisk sportjournalistik. Hannah skriver om medias prat om den smutsiga kommande valrörelsen. Titta på hennes filmklipp. Peter funderar över medias användning av ord som ”att krossa” i politiken och vad det egentligen betyder. Johan fortsätter sitt goda arbete och mikrointervjuar vännen Karin. Meeri skriver också om debatten. Dessutom har hon tjusiga bilder på Robert Noord ;-). Och Scaber Nestor ställer frågorna vi alla funderar över. Vem fan bryr sig om färgen och vem bryr sig om pudeln?



Tvättstugan och tre frågor till Reinfeldt

MEDIA. Progressiva bloggare i Netroots lanserar tvättstugan. Jag har gjort egna insatser i media i samma stil tidigare bland annat när det gäller Göran Perssons höftledoperation som högern gärna ljuger vidare om. Och så tre frågor till Reinfeldt som borde varit med i kvällens debatt.


POLITIK.
Vi progressiva bloggare i Netroots lanserar tvättstugan. För att försöka ge vårt bidrag till en renare valrörelse. Jag har gjort egna insatser i media i samma stil tidigare bland annat när det gäller Göran Perssons höftledoperation som högern gärna ljuger vidare om.

Tre frågor som Reinfeldt borde fått i kvällens debatt:

1) Kan Fredrik Reinfeldt utan att slira för en gångs skull berätta vad en höginkomsttagare som han själv tjänar på högerns skattesänkningar?

2) Känner Fredrik Reinfeldt personligen någon som blivit utförsäkrad av försäkringskassas förtroendeläkare? Känner han någon hemlös? Känner han någon som sökt hjälp inom psykiatrin? Finns dessa människor i hans umgänge?

3) Tycker Fredrik Reinfeldt att Beatrice Ask känns rättssäker som justitieminister? Litar du på en människa som ”pudlar” på beställning? Varför ska vi tro att hon är ärlig i sin kovändning?

Alexandra ställer tre frågor liksom Peter, dock kommer vi knappast att få svar av tvålen Reinfeldt ikväll.

UPPDATERAD Magnus sammanfattar läget precis som det är.

Nätet spinner nätet runt Beatrice Ask

MEDIA. Det är rätt intressant att se hur medialandskapet förändras. Debatten om Beatrice Ask och hennes integritetskränkande syn på de frågor hon är satta att jobba med började med en diskussion i bloggosfären. Men vad gjorde gammelmedia?


Bloggosfären spinner nätet runt makthavarna

MEDIA. Det är rätt intressant att se hur medialandskapet förändras. Debatten om Beatrice Ask och hennes integritetskränkande syn på de frågor hon är satta att jobba med började med en rätt stillsam diskussion i bloggosfären. Sen brakade det loss.

Både justitieministern och hennes medarbetare såg nog uttalandet som ett harmlöst inlägg i den populistiska debatten om hårdare tag.

Sedan när dom trodde frågan var mer eller mindre död ökade intensiteten, gammelmedia hakade på så smått medan ljudnivån i bloggosfären ökade. Det blev bara värre ju mer Ask trasslade in sig och försökte förklara. Fler bloggar engagerar sig.

Kritiken mot Ask håller i sig. Idag kritiseras hon på SvD ledarsida av Sanna Rayman i en välformulerad ledare.

Bodström gick ut på sin blogg i en välformulerad kritik.

Med fog kan man ifrågasätta Bodströms engagemang i dessa frågor. Han har inte det bästa trackreckord man kan uppvisa som justitieminister i just frågor om personlig integritet. Men Bodströms uttalande gör dubbel nytta. För det första hjälper till att ruska liv i gammelmedia.

Men det finns en faktor till. Bodströms uttalanden nu lär hållas mot honom framöver. Därför är det bäst att Bodström menar allvar. För hans egen skull.

Allt granskas. För den som vill vara politiskt verksam idag är bloggosfären en uppenbar maktfaktor att räkna med. Det är en nyttig påminnelse för de etablerade partierna men även för gammelmedia som ibland tar osedvanligt lång tid på sig att reagera. Denna gång var det bara vår rättssäkerhet som stod på spel medan de pratade RUT-avdrag och annat trams.

PS

Jag citeras för övrigt i dagens Karlskoga Kuriren och mikrointervjuas av s-buzz.

Klart Morfar ska få röka och dricka vin

Sakine Madon skriver klokt i dagens Expressen. Det borde vara en självklarhet att gamla människor själva får bestämma om de vill dricka alkohol eller inte. Hur kan det ens vara en fråga att diskutera?


POLITIK.
INTEGRITET. Jag läser Sakine Madons utmärkta artikel i dagens Expressen: Farmor har rätt till sin Whiskey. Jag förstår inte att detta behöver utredas. Eller rättare sagt snarare är utredningen felaktigt riktad. Det som behövs är en total översyn över vår äldreomsorg och äldrevård.

Thyra Frank som driver ett kommunalt äldreboende i Köpenhamn gör det efter olikhetsprincipen. Om en äldre rökt hela sitt liv menar Thyra att hon visserligen har makten att ta av henne rökverken men knappast den moraliska rätten. På samma sätt sprids bulldoften på boendet när de äldre är med och bakar bröd.

Det är inga lätta fall som bor hos Thyra om nu någon trodde det. Ett omsorgskrav på 24 timmar är förutsättningen för att få flytta in. Boendet är på grund av eller trots Thyras sätt att driva det billigare för samhället och vinsten används  bland annat till en längre bussresa utomlands per år för de äldre tillsammans med personalen.

I medeltal visar det sig att människor lever 3,5 år hos Thyra medan de enbart lever 1,5 på jämförbart boende i Sverige. Kanske för att de får vara människor i en mysig boendemiljö istället för kollin som slutförvaras på en arbetsplats.

Vi socialdemokrater måste skärpa till oss. Vi behöver en ny vision för våra äldre som sträcker sig längre än att prata pensionärsskatt eller privata alternativ. En ny tid är här. Det gäller även för våra äldre. IOGT har fullständigt missat vad svensk äldreomsorg behöver. Mindre pekpinnar och moraliserande – inte mer.

Detta är dessutom ytterligare ett sätt att diskutera frågan om personlig integritet. Denna gång för våra äldre. Snart sitter du kanske där själv. Då kan det varit klokt att engagera sig för de äldres villkor i tid 😉

Härlig öppning för piratpartiet. Ask bör avgå.

Sverige är ett rätt unikt land när det gäller medborgarnas tilltro till att staten alltid är god och alltid gör rätt. I grunden är det något sympatiskt i detta. Men samtidigt måste vi alla komma ihåg att även staten kan göra fel och att det kan få sanslösa konsekvenser.


Vad händer när någon oskyldig pekas ut av Beatrice Ask politik?

RÄTTSSÄKERHET. INTEGRITET. Sverige är ett rätt unikt land när det gäller  medborgarnas tilltro till att staten alltid är god och alltid gör rätt. I grunden är det något sympatiskt i detta. Men samtidigt måste vi alla komma ihåg att även staten kan göra fel och att det kan få sanslösa konsekvenser.

Just därför är  Beatrice Ask förslag om att familjen ska underrättas med grälla kuvert om utredningen av en misstänkt sexköpare både naivt och rent av farligt. Förslaget måste motarbetas med full kraft över partigränserna.

Häromdagen uttalade sig den moderata justitieministern vid ett seminarium. Idag gör hon inte saken bättre när hon försöker utveckla vad hon menar.

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex”, sade Beatrice Ask under seminariet.

I dag ångrar hon färgvalet, men står fast vid att brottsmisstanken ska rapporteras till familjen.

Vi lever i ett pöbelsamhälle som på många sätt sänder tankarna till ett gäng virkande tandlösa tanter och skränande farbröder som sitter vid stupstocken eller skampålen under franska revolutionen och skriker efter blod. I en sådan miljö passar ett sånt där dåligt underbyggt utspel in som populistisk smörja.

Men vi ska komma ihåg diskussionen om oskyldigt dömda och försöka tänka lite längre. Vad skulle hända om du själv blev felaktigt anklagad för den här sortens handling? Ska du då slåss både mot omvärldens fördömande och mot domstol och polisutredning? Ska vissa typer av brott dömas av pöbeln vid sidan av domstolen?

Vem är ansvarig när du som oskyldig tar ditt liv efter att ha drabbats av omgivningens dom utan rimlig chans att försvara dig? Tar Beatrice Ask det ansvaret? Knappast.

Den som läser min blogg vet att jag verkligen inte brukar förorda folks avgång. Jag har även försvarat moderater när media häcklat dom på felaktiga grunder. Men denna gång finns inget försvar tyvärr. Den som kan förorda denna typ av integritetskränkande politik är tyvärr inte lämplig att inneha posten som justitieminister i ett rättssamhälle.

Samtidigt är det ett tydligt exempel på att de etablerade partierna varje dag visar att de  inte fattar vad ordet integritet betyder. Ask bjuder alltså på ännu ett argument varför piratpartiet behövs.

Därför behövs Piratpartiet

Har piratpartiet något berättigande eller är deras frågor döda? Det var en av frågorna vid frukostbordet i morse. Min slutsats är enkel. Det svenska samhället är bara i början av en viktig integritetsdebatt.


Vi har en lång resa att göra inom integritetsområdet. I den debatten behövs piratpartiet

INTEGRITET.Har piratpartiet något berättigande eller är deras frågor döda? Det var en av frågorna vid frukostbordet i morse. Min slutsats är enkel. Det svenska samhället är bara i början av en viktig integritetsdebatt och då behövs piratpartiet som en viktig katalysator som vitaliserar debatten.

Jag hamnar då och då i samtal med människor som tycker att Piratpartiet spelat ut sin roll och att integritetsfrågorna är passerade. Ingenting kan vara mer fel.

Idag läser jag två intressanta artiklar inom integritetsområdet. En artikel i tidningen Lag och Avtal lyfter det faktum att vi i Sverige inte har något bra sätt att skydda whistleblowers på företag. Dvs personer som öppet berättar om oegentligheter.Det bidrar troligen till att transparensen är dålig inom svenska företag. Man talar gärna om öppen kritik och debatt och att man uppmuntrar sina medarbetare att ”skvallra” på felaktigheter. Men frågan är hur mycket som är tomma ord och vad som är ärligt menat.

Samtidigt ser jag en artikel i Affärsvärlden som handlar om kunders integritetsskydd och hur företag numera kan göra det till god affärsetik och konkurrensfördel att stå upp för sina kunder och aktivt arbeta för att skydda sina kunders data.

I IPRED-målet kunde ePhone ha valt att inte agera. ePhone valde istället att ifrågasätta ljudboksförlagens begäran. Ljudboksförlagen vann i tingsrätten. ePhone överklagade och vann i hovrätten. Nu ligger ärendet för avgörande i Högsta domstolen. Abonnenten som berörs i IPRED-målet måste sannolikt vara kund hos ePhone i ett par tusen år bara för att finansiera ePhones interna arbete i samband med processen. Vad tjänar då en bredbandsoperatör på att försvara en kunds personliga integritet hela vägen till Högsta domstolen? Svaret är naturligtvis kundlojalitet.

Jag tror att näringslivet inom båda dessa områden tjänar på att stå upp för integritetsfrågorna. I det ena fallet handlar det om att företaget faktiskt växer och kan utvecklas om man tar till sig av intern kritik och ser det som ett sätt att rätta felaktigheter. Dvs istället för locket på kan man välja den motsatta strategin med transparens som konkurrensmedel. Kortsiktigt kan det kännas frestande att klämma åt en anställd som tjallar. Men långsiktigt finns det stora vinster i att hålla censurfingarna i schack, våga vara tillåtande mot de anställdas kritik och istället öppet debattera frågorna.

I det andra fallet är det viktigt att jag som kund vet att jag inte behöver hamna i en privatpolisiär relation till min bredbandsleverantör eller det bostadsbolag jag bor i. Därför är jag imponerad av de företag som står upp för sina kunder och inte tar på sig någon privatspanarmössa.

Båda dessa parallella diskussioner visar att integritetsfrågorna mycket påtagligt finns i de affärsetiska överväganden som företag och myndigheter behöver hantera för att överleva i ett nytt mediasamhälle. Detta berör alltså långt mycket fler frågor än fildelning, copyright och bevakningskameror. Även om dessa är viktiga.

Vi har piratpartiet att tacka för att de sistnämnda frågorna kommit i ljuset. Vi behöver en genomgripande debatt i samhället och i de etablerade partierna om olika delar av integritetsbegreppet. Vi är bara i början av denna diskussion. Där är piratpartiet en viktig aktör som vi i de etablerade partierna ska vara tacksamma över och bejaka istället för att reflexmässigt behandla som politiska fiender.

Dessutom kanske de skadeglada ska komma ihåg att det bråkas inom alla partier emellanåt. Det har inget med de viktiga sakfrågorna att göra. Så länge som integritetsfrågorna behandlas styvmoderligt av alla etablerade partier behövs piratpartiet.