Designhögskolan presenterar sitt resultat

20111217-115118.jpg
DESIGN. Gårdagen bjöd på riktigt intressanta presentationer och diskussioner när en klass från designhögskolan presenterade resultatet av sitt arbete kring hur Region Västerbotten uppfattas.

Arbetet är ett steg i vår process regional dragningskraft där vi jobbar med platsvarumärke och värdegrund.

Presentationerna visar vilken kraft det ligger i att jobba tillsammans med universitetet i dessa frågor.

Under eftermiddagen diskuterade vi hur länet uppfattas men också hur region Västerbotten som organisation uppfattas. Vi berörde hur lokaler ser ut men också hur vi uppfattas utifrån.

Flera av förslagen kommer vi säkert att jobba vidare med.

Thomas Hartman

Hållbara Västerbotten

20111206-110133.jpg
HÅLLBARHET. Dagen har börjat med ett inspirerande morgonmöte med en driven företagare, Sen diskussioner om intranät och ny web. Nu diskussioner i gruppen kring SEE-veckan 2012 och hållbarhet.

Sättet länets aktörer jobbar tillsammans med hållbarhetsfrågorna är en imponerande kraftsamling där olika organisationer drar åt samma håll över organisations och budgetgränser.

Thomas Hartman

Listan på journalister med fingrarna i syltkrukan

FINGRAR I SYLTBURKEN. Journalister avgör vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Att det finns ett samband mellan de ledande journalisternas RUT-avdrag och deras ”professionella” bedömning tycks uppenbart.


MEDIAMAKT.
Journalister är dagens nya makthavare. De avgör hur agendan sätts för det politiska samtalet och vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Ilsemarie skriver klokt och tänkvärt om detta problem.

Kan den ensidiga fokuseringen på ”överklassproblem”, i det här fallet den orimligt stora RUT-exponeringen under Sahlin-intervjun, bero på att journalisterna idag allt oftare ogenerat utgår ifrån sitt egenintresse. I samma riktning skulle man kunna tänka när det gäller frågorna om hur de rödgrönas förslag om fastighetsskatten eller förmögenhetsskatten ”drabbar” (också här är det frågan om ungefär en procent av befolkningen).

Svag mediakonkurrens skapar fega politiker

Idag har jag en debattartikel på Newsmill där jag hyllar Göran Perssons sätt att hantera meda under drev jämfört med Fredrik Reinfeldt. Framför allt lyfter jag bloggarnas vilja att ta ansvar för debattklimatet när gammelmedia brister.

PUBLICERAT. Idag har jag en debattartikel på Newsmill där jag hyllar Göran Perssons sätt att hantera meda under drev jämfört med Fredrik Reinfeldt. Även om jag också riktar kritik mot mitt eget partis snabba fördömanden av människor baserat på prasselmedias vinklade skildringar. Framför allt lyfter jag bloggarnas vilja att ta ansvar för debattklimatet när gammelmedia brister.

Vi kan alla ta vårt ansvar. Jag har för egen del som bloggare vid ett flertal tillfällen valt att försvara politiska motståndare som jag tycker behandlas illa i media. Vi är flera politiska bloggare exempelvis Peter Andersson, Mary X Jensen, Kent Persson, Farmor Gun, Calle Friden, Martin Moberg och Kristian Krassman som valt att räcka varandra händerna över partigränserna för rent bloggande. Även Opassande och Johan Westerholm vill vara med och vända trenden. Kanske kan vi bidra till att ta det ansvar som gammelmedia idag inte orkar ta.

THOMAS HARTMAN

Söndagskrönika: När moderaterna äter sina egna

VALET. Alldeles före medias tokrapportering om prinsessbröllopet släppte SKOP en intressant partisympatiundersökning. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta. Men det missar många media att ens kommentera.


Vi ser hur moderaterna äter upp sina egna.

OPINION. Under fredagen presenterade SKOP sin senaste opinionsundersökning enligt vilket både Kristdemokraterna och Centerpartiet nu hamnar under riksdagsspärren, vilket omöjliggör en regeringsallians för högerpartierna. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta med undersökningen. Precis som bland annat Knapsu, partistaten, utsikt från ett tak och vänsterpartiets Kaj pekar på så missar många media att ens dra några slutsatser av detta.

Högerns hårt kopplade samarbete är verkligen påfrestande. Claes skriver att allianssamarbetet riskerar att bli slutet för två partier. Det är nog en riktig analys. Samarbetet för med sig stora krav att de små partierna runt moderaterna lyckas med sin profilering om de inte ska bli uppätna. Men samarbetet ger väljarna allt färre skäl för varför svensk politik behöver fyra borgerliga partier. Även om Tokmoderaten på sitt alltid lika sköna sätt försöker rädda sina små kompisar från avgrundshålet.

Maud Olofsson har valt den märkligaste strategin. Hon har lyckats med den imponerande bedriften att både kasta partiets klassiska frågor överbord tillsammans med skräp och bråte. Uppenbarligen följde partiets profil med i städningen. Det är imponerande att hon lyckas reta upp partiets gamla ärrade och rutinerade sjömän samtidigt som hon lurat in partiet på en sorglig och tämligen meningslös ideologisk ökenvandring runt runt på det sjunkade fartygets nedre däck. Hon lagar inga segel. Hon lagar ingen mat. Hon täpper inte till några läckor i skrovet. Det enda hon tycks drömma om är att få sitta vid den allt tröttare Skepparen Reinfelds sida och klappa hans panna.

Eller som Eva skriver i ett skönt citat:

F.ö. kan man alltid lita på stureplanscentern. Nu är de för kärnkraften, mot glesbygden och mot datalagringsdirektivet som de nyss röstat igenom. I centern är det numera kort halveringstid på åsikterna. Det börjar smitta av sig både på medlemsantalet och väljarstödet.

Fartygets Kaplan Hägglund har en tuff tid när den religiositet och de kristdemokratiska mossiga ideal som bygger hans parti är lika eftertraktade som springmasken på de dagis han helst skulle vilja lägga ner. Inte ens ett prinsessbröllop tycks kunna vrida tiden tillbaka till den tid då människor ville fjättra kvinnan vid spisen. Ingen tycks lyssna på hans tal om märkliga värderingar från förr. Nu sitter han ensam och övergiven i sin hytt muttrar och karvar kors i bordet och hoppas att trenden ska vända så han får följa med på nästa expedition. Men frågan är vad han bidrar med?

Skillnaden mellan den trötta högeralliansen och de rödgröna är rätt intressant. Från höger har bilden matats ut att partier ska bada i samma badtunna med samma badvatten för att kunna styra fartyg.

Från vänster har man tidigt struntat i badbyxorna och istället valt att jobba på samma sett som tidigare. De rödgröna bryter sina ståndpunkter. Ibland ryker stickor och strån. David Aronsson är en av dom som inte riktigt gillar de rödgröna samarbetet. Jag tycker nog snarare att samarbete under samma hatt behövs men jag är fullt övertygad om att ett lyckat samarbete för framtiden bygger på att alla tre partierna kan odla sin särart istället för att tvingas växa ihop. Alliansexemplet avskräcker.

Moderaten Göran Pettersson hoppas på att det rödgröna samarbetet kommer att få missnöjda (s) väljare att lämna till höger för att dom är less på (mp) och (v). Det är ett rätt otroligt scenario. Snarare har socialdemokraterna en fördel av att ligga lågt i dessa tidiga opionsundersökningar. Hellre det än tvärtom.

För övrigt undrar jag lite över dessa högermänniskor som förhärligar alliansens bygge av ett parti (exempelvis PJ Anders Linder som driver frågan om valallians).

Min åsikt är att det blir trist, enkelspårigt och mainstream. Jag tycker snarare att det är härligt befriande med diskussion (och att det är för lite diskussion i svensk politik). Hellre det än den ideologiska slätstrukenhet och urvattnade puré som också vissa i media emellanåt tycks luras att tro leder Sverige framåt.

Här är Lennart Holmlunds Umeå ett föredöme.

I grunden struntar jag i opionionsundersökningar. Vi vet alla att valet kommer att bli tufft och det knappast kommer att skilja mycket mellan blocken. Även om jag självklart skulle vilja se en brakseger är jag nöjd om vi rödgröna slår högerallansen med en gubbe eller gummas övervikt. Jag håller med Krassman om att vi har mycket kvar att göra exempelvis som Peter Andersson resonerar om att vi måste jobba hårdare med att få ut budskapet om möjligheternas land. Det ska bli skönt att få ett slut på den destruktiva roffa- och armbåga sig fram i kön politik som högern står för. Där var och en ska sköta sig själv och skita i alla andra. Martin Moberg ger ett skönt pressklipp om hur musikern Marit Bergman tänker om detta.

THOMAS HARTMAN

PS1 För övrigt håller jag verkligen med Helen som påminner om att det finns viktigare saker än SKOP och bröllop (även om media uppenbarligen fastnat i vinkelvolten).

PS2 För övrigt är Liza Marklunds inlägg i Expressen det bästa jag läst av henne någonsin.

Så använder SD bögnoja för att värva invandrare

POPULISM. Sverigedemokraterna brukar ofta anklagas för att ställa grupper mot varandra. I en mylla av hat, fördomar och populism väntar dom sig att de ska kunna odla sina partisympatier. Sydsvenskan ger oss det senaste exemplet på hur sjukt SD är.


POPULISM.
Sverigedemokraterna brukar ofta anklagas för att ställa grupper mot varandra. I en mylla av hat, fördomar och populism väntar dom sig att de ska kunna odla sina partisympatier. Sydsvenskan ger oss det senaste exemplet på hur sjukt SD är.

Nader Helawis (SD) röst dryper av ironi när han håller fram ett gammalt exemplar av Metro. Bilden han visar upp föreställer två glada kvinnor som omfamnar varandra vid ett altare. En regnbågsfärgad socialdemokratisk ros markerar avsändaren. Annonsen publicerades i samband med kyrkovalet.

Tidningen är skrynklig och sliten. Helawi har använt den mycket de senaste månaderna. Han går runt i Södertälje och visar det förälskade kvinnoparet för troende människor, kristna och muslimer.

– Vill ni ha det så här? frågar Nader Helawi dem han möter.

– I så fall, fortsätt rösta på Social­demokraterna. Annars rösta SD.

Det funkar. Bilden har hjälpt honom att värva massor med anhängare till SD. Nästan alla är religiöst konservativa, nästan alla har invandrarbakgrund.

Förskolorna som lämnar skitjobbet

PLOCKAR RUSSIN. Jag ser den talande annonsen från Svenskt Näringsliv, Almega och en handfull privata aktörer inför Almedalen. Det var kanske inte så här de ville att deras insats skulle tolkas. Men budskapet är tydligt.



Små rumpor som har den lilla egenheten att dom bajsar har inget på den privata förskolan i Almedalen att göra.

TALANDE? Jag läser det utmärkta magasinet Fokus (som alla borde läsa tillsammans med bland annat tidningen Filter).

Där finns i senaste numret en annons från ett antal enskilda förskolor (Pysslingen, BII, Helianthus mobila förskolor, Hälsans förskola ab). Annonsen är producerad med stöd från Svenskt Näringsliv och Almega och handlar om att erbjuda sommarförskola i Almedalen så att föräldrarna kan mingla under politikerveckan.

Det generösa erbjudandet handlar om att du kan lämna in dina barn allt mellan någon timme till hela dagen. Dock finns en liten blygsam reservation. Vi får veta att det inte råkar finns någon möjlighet för de privata aktörerna att göra några blöjbyten.

Annonsen är rätt talande för den privata verksamheten. Godbitarna vill man ha. Skitjobbet lämnar man kvar. Ska man tro  annonsen tycks kritikerna kanske ha en poäng när de anklagar privata initiativ för att plocka russinen ur kakan. De vill gärna leka med dina barn men bajset skiter dom i.

Dags att införa folkbonus

Jag läser Andreas Lundgrens förslag om folkbonus och gillar tanken. Solidaritet mellan människor måste löna sig. Vi behöver offentlig diskussion också om sociala mål på ett sätt som inbegriper fler. Och jag tror definitivt inte på negativa incitament. Att exempelvis införa civilkuragelagstiftning är tämligen meningslöst.

SOLIDARITET. Jag läser Andreas Lundgrens blogginlägg om folkbonus

Med folkbonus menar jag att om en samhällsutveckling går åt rätt håll så ska befolkningen ha rätt till återbäring. Och då talar jag inte om folkbonus som skatteåterbäring eller något fiffigt avdrag. Jag talar om rena cash i handen som betalas ut. Istället för förvärvsavdragets egoism så talar jag här om folkbonusens solidaritet.

Exempelvis om alla barn i årskurs 3 kan läsa så ska det självklart löna sig mer än för kommunbudgeten, ett par extra tusen spänn till varje medborgare vore ju självklart. Om vi klarar av att lösa problemen med hemlösa så ska det betalas ut stålar till oss allihop.

Fokus på sociala mål kan på så sätt få större genomslagskraft. Politikernas triangulering blir svårare när deras åtgärder mäts i konkreta resultat i folks plånbok. Dessutom får offentliga sektorn ett härligt incitament under medborgarnas hökblick att fixa våra gemensamt satta mål.

En intressant aspekt är också att ansvaret förutom att fördjupas på huvudaktörerna de facto sprids över oss alla. Det ska löna sig för dig som individ att tänka på andra.

Jag har själv reflekterat över liknande idéer. För några år sedan ville en vårdcentral (idag hälsocentral) göra sitt bidrag. Så de gav de boende i närområdet gratis vaccinering om de hjälpte till med målet att minska läkemedelskonsumtionen i området. En lysande idé med bra pedagogik till såväl allmänhet, profession som politiker. Dock fick de kritik för att de bjöd på en avgift som ska vara lika för alla.

Jag tror socialdemokraterna behöver bli mer offensiva i dessa frågor. Solidaritet mellan människor måste löna sig. Vi behöver offentlig diskussion också om sociala mål på ett sätt som inbegriper fler. Och jag tror definitivt inte på negativa incitament. Att exempelvis införa civilkuragelagstiftning är tämligen meningslöst.

In The Pendent rekommenderar: I debatten om Netroots har nu vännen Erik kommenterat de som kommenterat honom 😉 Kulturbloggen skriver om debatten kring tidningen Arbetaren och Hax skriver om SÄPO som inte kan hålla lagen. Tokmoderaten skriver som vanligt välformulerat. Denna gång om Donkens död.

Några ord om netroots, fördomar och opinionen

RASISM. Kristina och Björn är två personer som genom sitt praktiska arbete gör en oerhörd viktigt insats för att möta fördomar och rasism. Jag har tidigare argumenterat för att stänga ute Sverigedemokraterna och andra partier som lever i fördomsträsket från våra skolor. Men samhället kan göra mer än så. Här har vi två personer värda att lyftas upp och ge löneförhöjning och en eloge.

En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Bästa sättet att krossa fördomar är genom relationer.

FÖRDOMAR. Jag tror starkt på kraften i det personliga mötet och samtalet mellan människor. Fördomar gror när vi inte pratar med varandra. Det kan gälla på arbetsplatsen eller i skolan. Fördomarna gör det möjligt för människor att göra det mest grymma ting. Vissa  tar sig stora friheter att inskränka friheten för sina medmänniskor genom att mobba och sätta sig på andra bara för att det är möjligt.

I politiken används avståndet och fördomarna för att skapa påhittade vi – och domsituationer. Att sådana konstruerade motsättningar kan fungera som en politisk hävstång för att nå politisk makt såg vi inte minst i uppspelet inför andra världskriget. Den stora majoriteten väljer inte sällan att vara tyst trots att passiviteten för den mobbade är samma sak som aktiv handling.

Därför blir jag glad när jag ser artikeln i Piteåtidningen om möten i skolan mellan elever på elprogrammets årskurs två och invandrare och flyktingar som läser SFI.

Eleverna från elprogrammet, samtliga killar, var nog så blyga i början. Så småningom kunde Nabi Amini inte låta bli att fråga:
– Vad vet ni om Afghanistan, är ni inte nyfikna på varför jag kommit hit?
Han frågar på bruten men fullt begriplig svenska.
Och berättar så kort om sin uppväxt i ett fattigt, krigshärjat land. Han blev tidigt föräldralös, hade inga syskon och växte upp hos först sin farmor och senare sin mormor. Det blev till att börja arbeta tidigt, skolan blev det inte mycket bevänt med.
När svenskarna hör att han kommer från Afghanistan brukar de fråga om han är taliban, för talibaner har de hört om på tv.

Personerna bakom detta möte är Kristina Nilsen och Björn Rönnkvist, lärare i samhällskunskap på Strömbackaskolan respektive lärare inom vuxenutbildningen. Arrangemanget är ett i en serie av kulturmöten, där invandrarungdomar som går sfi (svenska för invandrare) får sitta ned med svenska gymnasieungdomar, fika och snacka loss med varandra.

Ibland får man vittnesbörden från ungdomar i skolan att skolsystemet stannar med traditionell undervisning i samhällskunskap och historia för att möta rasism. Men det krävs mer än så. Kristina och Björn är två personer som genom sitt praktiska arbete gör en oerhörd viktigt insats för att möta fördomar och rasism.

Jag har tidigare argumenterat för att stänga ute Sverigedemokraterna och andra partier som lever i fördomsträsket från rekrytering och opinionsbildning i våra skolor. Men detta exempel visar att samhället kan göra mer än så. Här har vi två personer värda att lyftas upp och ge löneförhöjning och en eloge. Deras praktiska arbete för att skapa mötesplatser är en väldigt viktig metod att jobba med för den svenska skolan och det svenska samhället.

Nymedia: Jag ser att debatten om Laaksos utspel kring netroots fortsätter. Röda Berget kallar honom bekräftelsetorsk. Claes kallar det han skriver för skitsnack. Kulturbloggen tycker han har fel och exemplifierar med sig själv. Peter Andersson säger att han inte är toppstyrd liksom vännen Alexandra.

Jag tycker nog tonen i vissa fall är onödigt hård.

Oavsett om Erik är intresserad av att marknadsföra sin bok eller inte så ska vi inte som parti automatiskt slå ifrån oss när vi möter kritik. Metadebatten om netroots har nått resultat så tillvida att det nu är en bredare upptagning av bloggare till arrangemang och bredare urval när det gäller tipsmail och länkar. Därmed kan det komma något riktigt gott ur detta. Arbetet med ett nätverk blir aldrig färdig eller perfekt. Det vet jag inte minst av egen erfarenhet som samordnare av olika verksamheter. Det finns alltid människor som har synpunkter i dynamiska organisationer. Och så kommer det alltid vara. Här ska vi vara precis så ödmjuka som exempelvis Johan Ulvenlöv är.

Någonstans måste fokus nu läggas på politik och alla goda krafter samverka för att driva opinion och debatt i valrörelsen. Inte minst de ovan nämnda bloggarna är goda exempel på vilken kvalitet som finns i netroots. Här kommer kraften från varenda bloggare att behövas.

Opinionsundersökningen från Novus är inte det minsta förvånande. Valrörelsen kommer att bli tight. Men det är ingen anledning att nedslås eller glädjas på grund av det. Det visste vi hela tiden.

Odells översittarmentalitet

PUBLICERAT. Idag publicerar tidningen Folket en notis om min tidigare postning om Mats Odell och hans 4 miljoner Toblerone. Samma tidning har också en kommentar från Lotta Gröning i Expressen som jag tycker är klart läsvärd.


PUBLICERAT. Idag publicerar tidningen Folket en notis om min tidigare postning om Mats Odell och hans 4 miljoner Toblerone. Samma tidning har också en kommentar från
Lotta Gröning i Expressen som jag tycker är klart läsvärd.

Det kollektiva föraktet som finns för Mona Sahlin inom Alliansen är trots allt deras största svaghet. Översittarmentaliteten kan gå för långt. Då blir det offret och inte budbäraren som tar hem poängen.

Det ligger nåt i detta. En av de slaskande högerpolitikerna fick en kommentar på Facebook:

Med tanke på att ca:300 tar sina liv pga vuxenmobbing varje år i Sverige, ca: 1400/år lyckas ta sina liv. ca:15000/år försöker. Så röstar jag absolut inte på ledare som smutskastar. Sverige mår dåligt.

Precis så är det. Peter J Ohlsson sammanfattar det viktiga arbetet mot mobbing i skolorna i en bra artikel i Kvällsposten:

Kvällsposten drev härom året en intensiv antimobbningskampanj. Syftet var att minska
trakasserier och utsatthet genom att ge elever i södra Sverige möjlighet att tänka efter och sedan förbinda sig att inte mobba någon annan.
Den gyllne regeln om allt vad ni vill att människorna ska göra er fungerar alltid pedagogiskt bra.

Men mobbningen är alltid ny och måste alltid bekämpas på nytt.

Kenta har rätt.  Ska vi göra något åt mobbing och utsatthet kan vi inte premiera ett politiskt ledarskap som använder sig av mobbing och översitteri mot sina medmänniskor. Och det ska inte heller löna sig. Därför är det glädjande att de rödgröna håller avståndet.

Fler som skriver om Odells beteende: Rasmus /  Röda Berget / 100 steg till / Peter Andersson / Fredrik Lundh (som för övrigt blev omnämnd i  en bra ledare i NSD angående barnfattigdom som jag själv också pekat på i en tidigare krönika i samma tidning / Jeanette / Tord /

Stefan skriver också läsvärt om varför han bloggar.