Skicka högerregeringen på fortbildning till Moskva

POLITIK. Gör man ett flygfoto över den politik som drivs i vårt land blir man beklämd. Kanske behöver regeringen åka på fortbildning. Jag har ett förslag på var.

POLITIK. Lubjanka är vardagsnamnet för KGB:s gamla högkvarter vid torget med samma namn i Moskva  Vi pratar om en stor byggnad i gult tegel som konfiskerades efter oktoberrevolutionen och gjordes om till högkvarter för den hemliga polisen, Tjekan. Byggnaden spred skräck i medborgarna oavsett om de var skyldiga eller inte.

Den gula byggnaden leder mina tankar till den svenska försäkringskassan men också till den rådande politiska debatten om rättssäkerhetsfrågor och integritet.

Hur problemen ser ut i vårt land ser vi exempelvis om vi läser Nordvästra Skånes Tidningar (papperstidningen) och i Helsingborgs Dagblad om Jessica Anderssons öden och äventyr. Jessica tappade livräntan 2008 efter att försäkringskassan bytt fot och lanserade den intressanta teorin att hennes nacksmärtor berodde på stora bröst snarare än på hennes Whiplashskada.

Jessicas tvist lever sitt långvariga liv i domstolsvärlden och försäkringskassans kreativitet utmanas att uppfinna nya skäl till avslag. Nu är de inne på skäl som handlar om någon form av psykosocial belastning.

Jessica överklagar domen till kammarrätten. Så här långt har hon tvingats lägga ut ca 40 000 kronor ur egen ficka eftersom hon inte har rätt till rättsskydd.

Jac Nepérus – advokat vid den advokatfirma som representerat Jessica i den segdragna tvisten – beskriver obalansen som uppstår när staten lägger bevisbördan på den enskilde:

– Tidigare antog man att det var en arbetsskada om man inte kunde bevisa att det var något annat, sedan vände man på det. Om man kan hitta någon annan möjlig förklaring till smärtorna så har man inte rätt till ersättning, säger han till Nordvästra Skånes Tidningar.

Jac menar att rutinerna hos försäkringsnämnden, instansen under förvaltningsrätten, ger en tuff uppförsbacke för den enskilde som är enormt svår att hantera. Man kan tro att det är landet i öst han talar om. Fast det är Sverige:

– I en domstol säger alla sitt och sedan går alla ut. I försäkringsnämnden kan handläggarna sitta kvar och argumentera efteråt. De får sista ordet och det kan komma fram saker i beslutet som man aldrig fick bemöta, säger han.

Det som med rätta upprör Jac mest är att den enskilde  mycket sällan får allmän rättshjälp i strider där försäkringskassan eller andra myndigheter är motpart.

– Det är egentligen skandal. Om man bråkar med grannen eller vad som helst så kan staten betala ens advokatkostnader.

– Här heter det att myndigheten man strider emot ska vara opartisk och föra fram argument även för den enskildes bästa, men det är bara en schimär.

Jag måste tillstå att vi lever i en märklig tid i Sverige.

För det första. Moderaterna som tidigare sa sig vara de som reagerade mot såna här problem där individen körs över av staten är knäpptysta.Det gör att människor som måste ta fighten mot försäkringskassa eller andra myndigheter får betala den evighetslånga striden ur egen ficka. Inga antydningar till lagändringar här inte. Det är mer prioriterat att sänka skatten för de rikaste och göra sig av med våra gemensamma resurser.

För det andra. Polisen som man kan tycka borde stå upp för människors rättssäkerhet argumenterade nyligen för precis tvärtom – avskaffad rättssäkerhet och omvänd bevisbörda. Kan du inte förklara var dina pengar kommer från riskerar du att åtalas för brott. Från högerregeringen möts förslaget som vanligt med kompakt tystnad.

För det tredje. Det var inte länge sedan samma regerings justitieminister uttalade ett annat ”intressant” förslag om gredelina kuvert till misstänkta kriminella. Snabbt glömde den ansvarige ministern en viktig del av vår demokrati: presumtionen att du är oskyldig till motsatsen bevisas.

För det fjärde. Det är inte länge sedan moderaterna klubbade igenom FRA-lagen och massavlyssning infördes i vårt land.  Detta mot bakgrund av en  terroristnoja som hotar oss alla. CIA hade som bekant många ”kreativa” idéer.

För det femte. Vi minns hur en ungdomsgeneration kriminaliserades på uppdrag av amerikansk skivindustri.

För det sjätte. Åter till försäkringskassan. Ingen ska skylla den rådande situationen på myndigheten enbart. Ytterst kommer den politiska inriktningen med en sjuk sjukförsäkring från högerregeringens så kallade ”arbetslinje” på samma sätt som försäkringskassans oförmåga att betala ut pengar i tid handlar om regeringens oförmåga att styra sin myndighet. Jessica som jag berättar om ovan är inte ensam. Det finns åtskilliga som förnedras av försäkringskassan på regeringens uppdrag. Människor faller mellan stolarna. Många får leva med en klump i magen och stå ut med orimliga handläggningstider, stress och ovisshet med sjukpenningregler som är ett fiasko. Allt fler lever i fattigdom. Otryggheten breder ut sig. Sverige blir kallare. Klyftorna ökar. Spänningarna i samhället likaså.

Även om den sovjetiska hemliga polisen bytt namn ett antal gånger under åren har man hela tiden haft sitt högkvarter i samma skrämmande byggnad: Lubjanka. Efter upplösningen av KGB blev Lubjankabyggnaden huvudkontor för de ryska gränstrupperna. Man öppnade även ett museum över den verksamhet som bedrivits i huset.

Det är hög tid att föreslå ett studiebesök för den svenska borgerliga regeringen och dess hantlangare till Lubjankas KGB-museum.

På många sätt liknar den politik som drivs i vårt land inom område efter område det skrämmande, nyckfulla och oberäkneliga beteendet hos den totalitära regimen i öst – ytterst manifesterad av dess legendariska säkerhetstjänst. Måhända kan vårt lands ledning lära sig en del från historieböckerna hur rädslans, piskans och orons politik föder rädda och kuvade människor.

Än är det inte försent. Valet är inte förrän den 19 september och regeringsplanet flyger dom gärna fritt fram till dess.

Om det blir enkel biljett spelar ingen roll.

Vi har nämligen hur som helst ett stort behov av en ny regering efter valet.

THOMAS HARTMAN

Läsvärd rapport om ökade klyftor

KLYFTOR. Det finns ett starkt missnöje bland väljarna med de ökande inkomstklyftorna i Sverige. Tre av fyra väljare vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Det visar en rapport som tagits fram av Kalla Sverige för att belysa effekterna av regeringens politik. Rapporten hittar du här.

KLYFTOR. Det finns ett starkt missnöje bland väljarna med de ökande inkomstklyftorna i Sverige. Tre av fyra väljare vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Det visar en rapport som tagits fram av Kalla Sverige, LO och LO-förbundens gemensamma projekt för att belysa effekterna av regeringens politik.

Rapporten hittar du här.

Det är detta valrörelsen ska handla om.

Högerdebattör: Det har inte blivit ökade klyftor

KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG? Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.


KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG?
Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.

– I en färsk rapport, Kommunals medlemmar och den globala utmaningen, bekräftas bilden av ett Sverige med allt tydligare klyftor mellan landets hög- och låginkomsttagare. Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar.

Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot dem som redan innan hade det svårt. Samtidigt skär kommuner och landsting ner så mycket de bara kan för att klara sina budgetar. Situationen är allvarlig eftersom det är nu i kristider välfärden behövs som mest, säger Anna-Lena Lodenius, journalist och författare till rapporten.

Samtidigt är det de lägst betalda som jagas.

På vissa håll förs diskussioner om lönesänkningar – trots att inkomstnivåerna inom dessa till största del kvinnodominerade yrken redan ligger mycket lågt.

Pressen bland de anställda beskrivs i rapporten som stor:

– Det heter att alla måste ta sitt ansvar. Men alla tar inte sitt ansvar. Vi har redan låga löner, vi arbetar redan deltid. Ändå är det vi som ska vara flexibla, vi som ska bjuda till och förstå att krisen gör att vi inte kan ställa krav på samma sätt, säger Malin Ragnegård, personlig assistent och fembarnsmamma.

Samtidigt som klyftorna ökar och hemlösheten breder ut sig blir det allt svårare att hitta plats att sova i vårt offentliga rum. Man får sig en tankeställare när man läser Marie Lindbloms artikel i Hufvudstadsbladet.

Jag blir ofta sömnig på stan. Om jag har möjlighet går jag hem och tar en lur. Att gå och lägga sig i något hörn på kaféet eller på biblioteket är praktiskt möjligt om man som jag kan somna var som helst – men det går inte för sig. På de här ställena är det osannolikt att man får sova utan att vaktpersonal ingriper.

På somliga flygplatser och järnvägsstationer finns det armstöd mellan stolarna som gör att det inte går att breda ut sig för att sova en stund (på engelska finns ett grymt begrepp för detta, parkbänkar och busshållplatser görs ”bumproof”). Andra platser fungerar på ett sådant sätt att kunderna inte ska lockas att bli sittande; snabbmatsrestauranger eller kaféer med hög ljudvolym är helt enkelt inte speciellt inbjudande platser. På finska bussar och flyg är det ok att sova. Där har man betalat för sig och kan inte ägna sig åt mera produktiva verksamheter. Men varför finns det så få allmänna platser att sova och vila på?

Livet som hemlös är en ständig kamp efter ro, trygghet och lugn. Detta är något alla vi som har ett lås att stoppa nyckeln i tar för självklart. Man kan verkligen fundera över varför det är så hotfullt för samhället (dvs dig och mig) att någon sover på en offentlig plats.

Vi har mycket att fundera över i vårt så kallade civiliserade samhälle.

Samtidigt häpnar jag när jag läser maktens ignorans i Marie Söderqvists krönika i Expressen häromdagen. Enligt Söderqvist är talet om ökade klyftor en bluff.

Det stämmer inte, enligt Expressens högerdebattör.
– Det har inte blivit ökade klyftor, säger Marie Söderqvist.
Hon menar att statsministern låter Mona Sahlin komma för billigt undan när hon talar om klyftorna.
– Mona Sahlin kommer undan alldeles för lätt med det här med ökade klyftor. Fredrik Reinfeldt låter henne bara säga det, vad är det för siffror som säger att det är det.

Det är utmärkt. Högern förnekar samhällsproblemen och försöker sopa dom under mattan. Bättre ingång till valrörelsen kan vi socialdemokrater inte få.

Nymedia: Vännen Wikén gör en utblick, Rosemarie på kulturbloggen skriver om Erik Laaksos artikel i Expressen och S-Buzz berättar om en bloggintervju med Mona Sahlin. Ilse-Marie på Ett hjärta rött skriver om sjukskrivningsreglerna som blev som befarat och  Johan har fått spel.

Hur många Toblerone får man för Carnegie?

SJÄLVMÅL. Borde inte Odell städa upp gyttjan i sin egen pool innan han går på sina medmänniskor. Här har vi killen som i sin iver att sälja Carnegie gjorde det till underpris. Förlorarna som fick ta smällen blev samma skattebetalare som Odell säger sig värna. Hur många Toblerone hade vi kunnat köpa för Odells Carnegieaffär?


TOBLERONEKILLEN.
Jag har två kommentarer om Odells utspel om Tobleronepolitik.

För det första är kristdemokraternas beteende knappast någon föredömlig mellanmänsklig ton för den politiska debatten. Påminner det inte om Lars Leijonborgs historiska DN-debatt späckad med moralfloskler innan han själv gjorde årets praktvurpa och stöp i moralträsket med huvudet före?

För det andra. Borde inte Odell städa upp gyttjan i sin egen pool innan han går på sina medmänniskor. Det är något speciellt med kristdemokrater. Jag vet nog inga som tycks ha så lätt till dubbelmoral som dessa hedersknyfflar. De talar  vackert om det kristna kärleksbudskapet men är lik förbaskat  där och står först i kön för att skåda grandet i sin nästas öga.

Här har vi killen som i sin iver att sälja Carnegie gjorde det till underpris.  Förlorarna som fick ta smällen blev samma skattebetalare som Odell säger sig värna.

För den som inte minns eller inte vill minnas kan affärsvärlden påminna oss om Odells bravader i svensk politik:

Försäljningen av Carnegie skedde i stor tidsnöd och onödigt dyra konsulter plockades in enligt Åbjörnsson. Detta menar han ledde till att försäljningen blev slarvigt utförd och försäljningen skedde till ett underpris.

-Det har med all sannolikhet lett till att man har sålt det här till ett underpris. Vi har med en av våra största fordringsägare pensionsbolaget Alecta gjort en ekonomisk analys där man säger att under våren 09 kan man se att banken har arbetat in 1,8 miljarder. Det vill säga nästa hela köpeskillingen och detta på under ett år.

Veckans affärer skrev:

Räknat på hur konkurrerande finansbolags aktiekurs utvecklats senaste månaderna har köparbolagen Altor och Bure redan gjort en orealiserad värdeökning på 3–4 miljarder kronor. I Bures delårsrapport från i måndags var det uppenbart att Carnegie köpts till ett vrakpris: det bokförda värdet understiger tillgångarna med 200 miljoner kronor, vilket gjorde att Bure kunde göra en uppskrivning som höjde vinsten med just 200 miljoner kronor i halvårsrapporten.

Skåda bjälken i ditt eget öga Odell.

Hur många Toblerone hade Odell fått för Carnegie om han sålt till marknadspris?

Om vi tar det lägre värdet 200 miljoner och räknar till Odells fördel med en stor Toblerone för 49 kronor styck så hade vi kunnat köpa 4 081 632 stycken Toblerone.

Ja, Odell och hans ministerkompisar hade  kunnat äta choklad till dess att det sprutat ut ur öronen på dem. De hade kunnat fylla statsrådsbilar och regeringsplan med Toblerone. Om Odell investerat pengarna vi gick miste om i choklad hade han troligen blivit Schweizisk hedersmedborgare. Harpsund hade varit smockat med bekämpningsmedel mot finnar.

Precis som med allmännyttan i Stockholm tycks det finnas en klåda som gör att högern måste rea ut våra gemensamma tillgångar. Vi kan kalla syndromet för högerpolitik eller tobleronepolitik eller vad som helst. Detta slarv med våra gemensamma tillgångar måste upphöra.

Det kan du se till. Den 19 september.

Läsvärt: Westerholm bloggar klockrent som vanligt. Jag hade egentligen tänkt skriva mer men den gode Johan gjorde en kanonpostning som sammanfattar läget. Bodan skriver också bra liksom Alliansfritt Sverige. Ylva säger vad det handlar om: Mosa Mona kampanjen fortsätter. Det ska bli intressant att se om Röda Berget får svar. Martin konstaterar lågvattenmärket. Mary skriver klokt. Högberg tycker Odell behöver såpa. Politikerbloggen rapporterar att Odell inte ångrar något. S-Buzz berättar att Odell är första Statsråd i tvättstugan. Peter kopplar till Karl Rove och Timbro i ett läsvärt inlägg. Röda Berget påminner om Rove och påminner om Timbro och Prime.

När Sanna Rayman tappar kontrollen

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är i och för sig inte samma bloggförakt och elitistiska syn som gammelmedia i allmänhet så ofta gärna ägnar sig åt men det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

Det där förvånar mig. Jag gillar Rayman. Jag har ofta läst henne med stort intresse. Men denna gång förundras jag bara. Och jag funderar…Varför är det viktigt för journalister och åsiktsjournalister att prata om att bloggar har låg kvalitet? Varför är det viktigt att fokusera på meningslösa eller inte meningslösa Twitterinlägg? Varför är det viktigt att prata om att bloggosfären är ointressant?

På samma sätt är det med det där skitsnacket vissa av högerns ledarskribenter kör med om att det skulle vara likriktning och centralstyrning i Netroots. Det är direkt lögn.

Varför blir det så krampaktigt? Det tycks finnas en ständig klåda hos gammelmedia och deras prasselpapper som inte tycks gå bort när det gäller bloggosfären. Man kan säga att det smakar surt i munnen när man följer gammelmedias sätt att hantera bloggandet.

Buhu Buhu. Gnäll och felsökeri.

Låt mig ta ett exempel: I samband med diskussionen om the Pirate Bay som släppte förundersökningen och de så kallade Arbogabilderna med obduktionsbilderna på de mördade barnen så blev indignationen vansinnigt tydlig. Gammelmedia kritiserade reflexmässigt Internet och förfasades (trots att felet helt uppenbart låg hos rättsväsendet som inte sekretessbelagt bilderna från början). Vissa från gammelmedia (en av dom finns kvar som ganska talande debattklipp mellan undertecknad och DN:s Barbro Hedvall som du kan lyssna på här på denna sida) försökte få det till att allmänheten frossade i slask och blod och saker läsarna inte hade med att göra. Underförstått måste gammelmedia utgöra ett filter mellan slutkonsumenten av informationen och själva informationskällan.

Det var en talande debatt som tydligt avslöjade hur media vill vara våra självgoda förmyndare.

Men jag är ledsen att säga detta. Den tiden är förbi. Internet innebär ett slut för allt sånt där tramsande. Det är ett paradigmskifte på gott och ont som påverkar alla försoffade maktstrukturer som tagit sin makt för självklar.

Dessutom har gammelmedia knappast skött sitt jobb särskilt bra?

Men jag förstår dom.

Tänk dig att tjäna pengar på att skvallra om kändisars otrohet med den våta drömmen att fotografera konungens sängkammare. Att tjäna pengar på att läsa offentligt material, ta ut godbitarna, skära dem i lämpliga stycken och sälja portionsförpackat. Tänk dig att du får lön för att göra ett jobb. Du ser dig själv som professionell. Du går till jobbet varje dag och har vant dig vid makten. Makten att ha tolkningsföreträdet. Makten att analysera och dra slutsatser. Makten att avgöra vad som är viktigt och vad som ska tryckas ner och gömmas undan.

Det är mot den bakgrunden det pågår en trend där det journalistiska TYCKANDET vinner utrymme över det refererande, reflekterande och granskande. Där journalisten vid sidan om nyhetsartikeln numera allt oftare tillåts ha en argumenterande artikel med åsikter. Inte sällan är rubriken och bilden dessutom större än texten som är skriven. Bildbylinen blir större och större och vi får se allt fler halvkroppsjournalister och helkroppsjournalister som med säker blick tittar ut på läsaren från prasselpappret.

Det finns något för egot i detta som är djupt mänskligt. Det handlar om bekräftelse. Att få vara någon. Att ha makt.

Men journalisterna är i gott sällskap.

Den auktoritetsbundna makten för journalisten påverkas på samma sätt som den gör för politikern i riksdagen, läraren i skolan, för telejätten som plötsligt får se sina roamingavgifter konkurrensutsättas av Skype, för mediaindustrin, för läkaren på hälsocentralen som får uppleva den svindlande känslan att människor googlar sina sjukdomar och plötsligt kan mer om sin sjukdom än allmänläkaren. De sitter inte längre med mössan i hand i väntrummet. De accepterar inte längre att någon ska avgöra vilken pure de ska få äta av offentligt material. Eller om de är myndiga nog att få se en bild eller läsa en text.

Då brakar makten och riddaren på den vita rustningen blir en av oss. Journalistiken blir ungefär lika sexig och eftertraktad som svensk Tekoindustri.

Tro mig. Jag förstår ångesten. Jag är själv ordförande för en periodisk tidskrift i ett mediaföretag och ägnar mycket tid i det uppdraget åt att fundera över strategier för mediautvecklingen framöver, hur vi ska förpacka, i vilka kanaler och vilka vägval vi ska göra. Jag har lärt mig en sak. Den som anser sig ha tid och råd att krampaktigt hålla sig fast vid det förgångna och ägnar sig åt att skriva såna där texter som allt för många journalister skriver nu för tiden slösar bort viktig tid de istället borde ägna till att göra hemläxan och fundera över sin egen roll i framtidens mediavärld.

Jag läser mängder med tidningar och bloggar kommer säkert att fortsätta att göra det. Och även om bloggarna inte levererar rena nyheter varje dag så kommer de ofta med andra perspektiv. För mig är bloggosfären platsen där jag lärt känna många goda vänner. Det är platsen där jag imponeras och förfasas, letar nyheter och fördjupade resonemang, skvaller och förnöjelse. Det är i strömmen av bloggar jag surfar för att lära känna nya människor och spännande bekantskaper. Det är en plats för ett viktigt politiskt engagemang lika nödvändig som den allmänna världen.

Bloggosfären förändras och utvecklas mot nya former men är i grunden alltså uttryck för grundläggande mellanmänskliga relationer. Att vända ryggen mot bloggandet är att vända ryggen mot en form av mänsklig interaktion. Då och då sticker en blogg fram mer än någon annan men det intressanta är inte den individuella bloggen utan strömmen av bloggar,  hur de interagerar med varandra och vart den strömmen tar vägen. Sett ur det perspektivet är den enskilda bloggens placering på knuff och politometern inte särskilt intressant för mig – utan det intressanta är snarare det totala flödet.

Kort och gott. Min hjärna vill ha roligt. Det behovet duger inte gammelmedia ensamma till att täcka längre. Mycket talar för att jag inte är den enda som tänker så. Det är alltså lika meningsfullt att kritisera bloggosfären som att gnälla över regnet eller snön. Kraften i Internet går inte att stoppa. Gammalt och nytt lever i symbios.

När flödet sätter fokus på Integritetsfrågan eller FRA så tvingar det också fram en reaktion hos politiken och hos gammelmedia. Bloggbävningar när det gäller integritetsfrågan har en oerhört viktig roll att spela i en politisk verklighet där politiken värnar myndighetsmaktens rätt och media väljer att blunda. Så kan vi tillsammans granska mediamakten och ge bakläxa.

Det gammelmedia således borde göra är att gå hem och fundera över sin egen roll i detta och hur bra man egentligen är på att ta sitt journalistiska ansvar. Några exempel: Var finns den granskande journalistiken i dag? Var finns resurserna till det långsiktiga och fördjupande? Varför klandrar man hellre andra än att rensa framför egen port? Varför springer journalister så gärna i flock? Vad betyder mediamonopol från ax till limpa (från produktion, distribution till TV-kanaler) och vilka behov av motkrafter skapar detta Berlusconiliknande samhälle?

Kan det vara så att den här artikeln och artiklarna från Raymans kollegor på liknande tema egentligen handlar om den obehagliga känslan att tappa kontrollen?


Om klyftor och sossarnas utmaning

De vidgande klyftorna springer ikapp högerregeringen. Det är rötskador i den borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel. Den stora utmaningen för socialdemokraterna är att visa att vi är det parti som inte bara vill minska klyftorna utan framför allt klarar av att göra detta.


Högerns politik bygger på att göra ”the Gap” till en självklar del av det svenska samhället. Det yttersta av incitament. Vår uppgift är att hålla ihop samhället.

KLYFTOR. I högerns retorik pratas det ofta om incitament. Dels har vi incitamenten för att de högavlönade ska stanna i landet. Enligt borgerlig logik krävs slopade förmögenhetsskatter och att inkomstskatten sänks för de rikaste.

Samtidigt behövs tydligen andra incitament för de mest utsatta i samhället. Nedskärningar i trygghetssystemen fungerar som ett slags incitament så att folk som det heter ”ska få hjälp att närma sig arbetsmarknaden”.

Man kan ge stilpoäng åt retoriken. Men innehållet kan förstås av vem som helst. Konsekvensen är att klyftorna ökar som ett brev på posten. Människor skadas av denna politik. Allt fler kan berätta om ett hårdnande samhällsklimat i Sverige. Allt fler ifrågasätter.

I den borgerliga världen är klyftor något eftersträvansvärt eftersom det är själva motivet för att människor ska ta sig i kragen och prestera.

Men egenintressehypotesen som bygger på att folk ska sitta med miniräknaren och ta fram hur mycket de själva tjänar på andras olycka tycks dessvärre för högern inte fungera i svensk politik.

Svenskarna vill fortfarande, trots (eller kanske på grund av) en mandatperiod med högerstyre, se minskade klyftor. Vi vet att det är en bättre väg att gå. Svenskarna letar efter någon politisk kraft som kan hålla ihop samhället. Vi gillar inte när det går åt det motsatta hållet.

Det är nu detta som springer ikapp högerregeringen. Jag förstår om det känns obehagligt för de som har vant sig vid makten. Men det är rötskador i den borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel.

Den stora utmaningen för socialdemokraterna är att visa att vi är det parti som både vill minska klyftorna och klarar av att göra detta.

I vår bok ”Vem bryr sig – En bok om Sverige” ger vi en dagordning för en sådan förändring.

Några ord om medias och Zendrys ansvar

Jag delar inte Sven-Otto Littorins politiska värderingar men det är inte politik Aftonbladet skriver om. När jag läser tidningens publicering under vinjetten ”Aftonbladet avslöjar” hamnar jag mitt i en politisk motståndares vårdnadstvist. Vi får ta del av interörer som är tämligen privata i relationen mellan Sven-Otto Littorin, hans fru och deras barn. Varför? Vad är allmänintresset?


MEDIAMAKT.
Idag ser jag Johans postning. Här får vi en tydlig illustration på vad jag menar när jag säger att media har ett ansvar för att pöbeltendenser som skapas bland läsarna. Genom att själva mata allmänheten med slask och genom allt hårdare personfixering hamnar vi i en nedåtgående spiral. Varje enskild artikel kanske inte ses som ett problem i sig, men den totala bilden bekymrar. Ibland går det över styr.

Jag delar inte Sven-Otto Littorins politiska värderingar men det är inte politik Aftonbladet skriver om. När jag läser tidningens publicering under vinjetten ”Aftonbladet avslöjar” hamnar jag mitt i en politisk motståndares vårdnadstvist. Vi får ta del av interörer som är tämligen privata i relationen mellan Sven-Otto Littorin, hans fru och deras barn. Varför? Vad är allmänintresset?

Ger inte artikeln dessutom lite smak av bigott moraliserande? En tidigare dömd person må kunna vara skyldig till nya brott. Men detta är inte bevisat än. I detta läge är det snarare ett köttben till pöbeln att förfasas över.

Är det så här gammelmedia förvaltar sitt ansvar att rensa debatten så kan de i alla fall inte rikta några klandrande ord mot bloggosfären vilket tycks passa redaktionerna på läppen nu för tiden.

Zendry Svärdkrona heter journalisten som ligger bakom jobbet. Är du stolt över ditt arbete idag, Zendry? Var det denna typ av artiklar du ville skriva som journalist?

Du som läser bloggen: Överdriver jag detta eller håller du med mig?

Läsvärt på detta: Mary bloggar klokt som vanligt. Krassman konstaterar att det finns en märklig personfixering hos gammelmedia. Scaber Nestor tycker den aktuella journalistiken är patetisk. Annica Beijbom berättar om Twitterskandal i England och tycker att nätet helt enkelt är generösare än prasselpress. Dagens mest humoristiska inlägg står Tokmoderaten för. Härlig humor.

Vi är ett antal bloggare som tar avstånd från medias personfixering och slaskande – och vi har tagit i hand över partigränserna: Mary X Jensen, Thomas Hartman, Kent PerssonFarmor Gun, Calle Fridén, Martin Moberg

Vi blir gärna fler bloggare som utmanar gammelmedia. Häng på du med.

UPPDATERAD. Krassman varudeklarerar sin blogg. Smart initiativ. Opassande problematiserar som vanligt mycket läsvärt. Hon vill vända trenden och ber dessutom om ursäkt enligt devisen passivitet är också aktiv handling.

Erik Laakso tycker fokus ska ligga på ansvarig utgivare. Och naturligtvis har han rätt i grunden. Tidningarna skapas av journalisterna på golvet som har att leverera enligt chefens världsbild. Men min poäng är att varje individ i drevet har ett ansvar.

Jag känner inte den aktuella journalisten Zendry Svärdkrona och har mig veterligen aldrig haft med honom att göra, men jag tycker det är befogat att vända personfixeringen mot redaktionen. Speciellt i dessa tider då varje journalist snart har en bildbyline som är större än den text han eller hon har skrivit. Ansvaret sträcker sig som jag ser det längre än till den ansvarige utgivaren.

En arrogant centerpartist och varför högern ska ut

MAKTLÖSHET. Idag utgår vi från försämringarna i Enköping och hur alliansen hanterar detta som ett konkret exempel varför de högerstyrda ska ut. Häng med till Enköping.


Högern rycker på axlarna. Politiken har inget ansvar. Var och en får sköta sig själv.

MAKTLÖSHET.
Jag brukar tala om att högern har ett förakt för svaghet. Karin Rebas från liberala nyhetsbyrån kritiserade detta och menar att alla politiker oavsett partifärg i grunden har ett positivt uppsåt med sin politiska gärning och att det där sättet att kritisera sina politiska motståndare sänker kvalitén på det politiska samtalet (fritt tolkat).

På många sätt kan jag hålla med om det men samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera när jag ser exempel på uttalanden från högerpolitiker som känns märkligt känslokalla. Exempelvis har vi sett det i debatten om försäkringskassan och de utförsäkrade.

Låt mig ta ett annat exempel. I gårdagens Enköpingsposten har tidningen framsida och uppslag (finns inte på nätet) om de nya reglerna för socialtjänsten.

Det blir tuffare för unga människor i Enköpings kommun. Socialtjänsten sänker gränsen för vad som är acceptabel boendekostnad för ungdomar med försörjningsstöd. Sänkningen gäller för alla barnfamiljer med mer än ett barn. Tidningens tar ett exempel att barnfamiljer med exempelvis sex barn inte längre har råd att bo i en femma i Enköpings hyresbostäder.

En annan ny regel handlar om sänkt boendestandard för unga. Ett par som bor tillsammans får numera acceptera en etta. Medan två kompisar som flyttar ihop får rätt till en tvåa. Tidigare bedömdes ungdomar och vuxna likvärdigt.

I första hand ska den som är ung och saknar jobb bo hemma hos pappa och mamma. Det kan bli en stor belastning för en fattig familj. I många fall drar kommunen in ersättningen för detta. Den tidigare ersättningen för personliga hushållskostnader är borttagen.

Hur hanterar de styrande dessa försämringar för några av de mest utsatta? Det som slår mig med häpnad är uttalandet från socialnämndens centerpartistiska ordförande Gunilla Karlsson som får vår nyligen passerade isvinter att framstå som rena värmeböljan.

Då måste man göra något åt sitt liv så att man kan ändra på det.

– Det är inte meningen att samhället ska ha ansvaret för ens liv.

Om du inte kan försörja dig kan du inte flytta hemifrån.

Kalla handen alltså. Frågan är hur fattigdom påverkar barnen som växer upp. Hur går det att utvecklas om man som vuxen bor hemma hos mamma och pappa? Man hade kanske kunnat önska sig ett mer inkännande sätt att resonera från en ansvarig politiker.

Det är möjligt att den centerpartistiska socialnämndsordföranden är felciterad i tidningen eller att hon hade otur med sina uttalanden. Men jag misstänker att risken är stor att det hon säger faktiskt är exakt det hon tycker och att hon inte reflekterat över vilken bild hennes uttalanden ger av den moderatstyrda Alliansen.

Är det konstigt att jag och många andra upplever att alliansen sparkar på samhällets mest utsatta. Medan de sänker skatterna och gynnar de välbeställda. Så ökar klyftorna i samhället under Reinfeldts styre.

Därför måste högern måste ut från makten.

Annat läsvärt: Högbergs tankar handlar idag om opinionsundersökningar. Klokt reflekterat. Stefan gör en bra analys av mediautvecklingen mot mer av politisk sportjournalistik. Hannah skriver om medias prat om den smutsiga kommande valrörelsen. Titta på hennes filmklipp. Peter funderar över medias användning av ord som ”att krossa” i politiken och vad det egentligen betyder. Johan fortsätter sitt goda arbete och mikrointervjuar vännen Karin. Meeri skriver också om debatten. Dessutom har hon tjusiga bilder på Robert Noord ;-). Och Scaber Nestor ställer frågorna vi alla funderar över. Vem fan bryr sig om färgen och vem bryr sig om pudeln?



Försäkringskassan förtjänar ny logotyp

Klart försäkringskassan ska ha en ny logotyp för att berätta om högeralliansens politik. Det ska vi självklart unna dom. Däremot behöver dom inte lägga skattemedel på dyra konsulter. Loggan har dom här.


REKLAM.
Genom Alliansfritt Sverige uppmärksammas jag på Försäkringskassans nya logotyp som uppenbarligen är producerad av Garbergs (som by the way är den moderatstyrda alliansens byrå). Genom att vara otillgängliga för behövande har försäkringskassan kränkt integriteten för åtskilliga av de mest utsatta i vårt land.

Jag förstår att försäkringskassan vill markera sin nya politik och vad är då bättre än att göra det i ett nytt unikt samarbete med den moderatstyrda alliansen. Det är helt riktigt att det sättet att jobba är nytt för Sverige och behöver föräras en ny profil. Den har du nedan:

Nymedia på detta; Martin Moberg, Veronica Palm, Röda Berget, S-Buzz, Stefans konspirationer, Peter Andersson, Andrea Doria.

Gammelmedia: Aftonbladet

HBT-Sossen konstaterar att det kan bli konflikt.

Härlig öppning för piratpartiet. Ask bör avgå.

Sverige är ett rätt unikt land när det gäller medborgarnas tilltro till att staten alltid är god och alltid gör rätt. I grunden är det något sympatiskt i detta. Men samtidigt måste vi alla komma ihåg att även staten kan göra fel och att det kan få sanslösa konsekvenser.


Vad händer när någon oskyldig pekas ut av Beatrice Ask politik?

RÄTTSSÄKERHET. INTEGRITET. Sverige är ett rätt unikt land när det gäller  medborgarnas tilltro till att staten alltid är god och alltid gör rätt. I grunden är det något sympatiskt i detta. Men samtidigt måste vi alla komma ihåg att även staten kan göra fel och att det kan få sanslösa konsekvenser.

Just därför är  Beatrice Ask förslag om att familjen ska underrättas med grälla kuvert om utredningen av en misstänkt sexköpare både naivt och rent av farligt. Förslaget måste motarbetas med full kraft över partigränserna.

Häromdagen uttalade sig den moderata justitieministern vid ett seminarium. Idag gör hon inte saken bättre när hon försöker utveckla vad hon menar.

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex”, sade Beatrice Ask under seminariet.

I dag ångrar hon färgvalet, men står fast vid att brottsmisstanken ska rapporteras till familjen.

Vi lever i ett pöbelsamhälle som på många sätt sänder tankarna till ett gäng virkande tandlösa tanter och skränande farbröder som sitter vid stupstocken eller skampålen under franska revolutionen och skriker efter blod. I en sådan miljö passar ett sånt där dåligt underbyggt utspel in som populistisk smörja.

Men vi ska komma ihåg diskussionen om oskyldigt dömda och försöka tänka lite längre. Vad skulle hända om du själv blev felaktigt anklagad för den här sortens handling? Ska du då slåss både mot omvärldens fördömande och mot domstol och polisutredning? Ska vissa typer av brott dömas av pöbeln vid sidan av domstolen?

Vem är ansvarig när du som oskyldig tar ditt liv efter att ha drabbats av omgivningens dom utan rimlig chans att försvara dig? Tar Beatrice Ask det ansvaret? Knappast.

Den som läser min blogg vet att jag verkligen inte brukar förorda folks avgång. Jag har även försvarat moderater när media häcklat dom på felaktiga grunder. Men denna gång finns inget försvar tyvärr. Den som kan förorda denna typ av integritetskränkande politik är tyvärr inte lämplig att inneha posten som justitieminister i ett rättssamhälle.

Samtidigt är det ett tydligt exempel på att de etablerade partierna varje dag visar att de  inte fattar vad ordet integritet betyder. Ask bjuder alltså på ännu ett argument varför piratpartiet behövs.