Insinuant journalistik skadar samhället

MEDIA. Jag ser att VK gör en rewrite med lokal koppling av nyhetsbyrån Sirens ”granskning” av politiker under skuldsanering. Även om artikeln saknar uppenbar vinkel i VK så finns där en underförstådd poäng som bygger på frågan ”hur ska politiker som inte kan hantera sin egen ekonomi kunna hantera samhällets”. Det är ett inskränkt perspektiv.


MEDIA.
Jag ser att VK gör en rewrite med lokal koppling av nyhetsbyrån Sirens ”granskning” av politiker under skuldsanering. Även om artikeln saknar uppenbar vinkel i VK så finns där en underförstådd poäng som bygger på frågan ”hur ska politiker som inte kan hantera sin egen ekonomi kunna hantera samhällets”.

Jag är rätt less på den sortens inskränkt journalistik av följande anledningar.

1. Att du får skuldsanering behöver inte bero på slarv. Det finns åtskilliga anledningar till att livet kan braka sönder med betalningsanmärkningar som följd.

2. Skuldsanering är en livserfarenhet. I USA ses exempelvis en konkurs som en merit. I Sverige ses det som en belastning. Kanske kan du bli en bättre politiker med fler erfarenheter av livet?

3. Det offentliga beslutsfattandet är kollektivt.

4. Den praktiska ekonomiska hanteringen sköts av tjänstemän.

När jag ser sirens nyhet om människor med betalningsanmärkningar och skuldsanering så är min reaktion att det snarare är nödvändigt att också dessa perspektiv finns i politiken.

På samma sätt skulle jag vilja se det perspektivet i journalistiken. Journalister skildrar verkligheten och en VDN-märkning av medias egna erfarenheter vore intressant. Hur många journalister har egen erfarenhet av den sortens grava ekononomiska problem? Det avgör i viss mån kvalitén på rapporteringen av samhällsdebatten i stort.

Så använder SD bögnoja för att värva invandrare

POPULISM. Sverigedemokraterna brukar ofta anklagas för att ställa grupper mot varandra. I en mylla av hat, fördomar och populism väntar dom sig att de ska kunna odla sina partisympatier. Sydsvenskan ger oss det senaste exemplet på hur sjukt SD är.


POPULISM.
Sverigedemokraterna brukar ofta anklagas för att ställa grupper mot varandra. I en mylla av hat, fördomar och populism väntar dom sig att de ska kunna odla sina partisympatier. Sydsvenskan ger oss det senaste exemplet på hur sjukt SD är.

Nader Helawis (SD) röst dryper av ironi när han håller fram ett gammalt exemplar av Metro. Bilden han visar upp föreställer två glada kvinnor som omfamnar varandra vid ett altare. En regnbågsfärgad socialdemokratisk ros markerar avsändaren. Annonsen publicerades i samband med kyrkovalet.

Tidningen är skrynklig och sliten. Helawi har använt den mycket de senaste månaderna. Han går runt i Södertälje och visar det förälskade kvinnoparet för troende människor, kristna och muslimer.

– Vill ni ha det så här? frågar Nader Helawi dem han möter.

– I så fall, fortsätt rösta på Social­demokraterna. Annars rösta SD.

Det funkar. Bilden har hjälpt honom att värva massor med anhängare till SD. Nästan alla är religiöst konservativa, nästan alla har invandrarbakgrund.

Förskolorna som lämnar skitjobbet

PLOCKAR RUSSIN. Jag ser den talande annonsen från Svenskt Näringsliv, Almega och en handfull privata aktörer inför Almedalen. Det var kanske inte så här de ville att deras insats skulle tolkas. Men budskapet är tydligt.



Små rumpor som har den lilla egenheten att dom bajsar har inget på den privata förskolan i Almedalen att göra.

TALANDE? Jag läser det utmärkta magasinet Fokus (som alla borde läsa tillsammans med bland annat tidningen Filter).

Där finns i senaste numret en annons från ett antal enskilda förskolor (Pysslingen, BII, Helianthus mobila förskolor, Hälsans förskola ab). Annonsen är producerad med stöd från Svenskt Näringsliv och Almega och handlar om att erbjuda sommarförskola i Almedalen så att föräldrarna kan mingla under politikerveckan.

Det generösa erbjudandet handlar om att du kan lämna in dina barn allt mellan någon timme till hela dagen. Dock finns en liten blygsam reservation. Vi får veta att det inte råkar finns någon möjlighet för de privata aktörerna att göra några blöjbyten.

Annonsen är rätt talande för den privata verksamheten. Godbitarna vill man ha. Skitjobbet lämnar man kvar. Ska man tro  annonsen tycks kritikerna kanske ha en poäng när de anklagar privata initiativ för att plocka russinen ur kakan. De vill gärna leka med dina barn men bajset skiter dom i.

Läsvärd rapport om ökade klyftor

KLYFTOR. Det finns ett starkt missnöje bland väljarna med de ökande inkomstklyftorna i Sverige. Tre av fyra väljare vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Det visar en rapport som tagits fram av Kalla Sverige för att belysa effekterna av regeringens politik. Rapporten hittar du här.

KLYFTOR. Det finns ett starkt missnöje bland väljarna med de ökande inkomstklyftorna i Sverige. Tre av fyra väljare vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Det visar en rapport som tagits fram av Kalla Sverige, LO och LO-förbundens gemensamma projekt för att belysa effekterna av regeringens politik.

Rapporten hittar du här.

Det är detta valrörelsen ska handla om.

Dags att införa folkbonus

Jag läser Andreas Lundgrens förslag om folkbonus och gillar tanken. Solidaritet mellan människor måste löna sig. Vi behöver offentlig diskussion också om sociala mål på ett sätt som inbegriper fler. Och jag tror definitivt inte på negativa incitament. Att exempelvis införa civilkuragelagstiftning är tämligen meningslöst.

SOLIDARITET. Jag läser Andreas Lundgrens blogginlägg om folkbonus

Med folkbonus menar jag att om en samhällsutveckling går åt rätt håll så ska befolkningen ha rätt till återbäring. Och då talar jag inte om folkbonus som skatteåterbäring eller något fiffigt avdrag. Jag talar om rena cash i handen som betalas ut. Istället för förvärvsavdragets egoism så talar jag här om folkbonusens solidaritet.

Exempelvis om alla barn i årskurs 3 kan läsa så ska det självklart löna sig mer än för kommunbudgeten, ett par extra tusen spänn till varje medborgare vore ju självklart. Om vi klarar av att lösa problemen med hemlösa så ska det betalas ut stålar till oss allihop.

Fokus på sociala mål kan på så sätt få större genomslagskraft. Politikernas triangulering blir svårare när deras åtgärder mäts i konkreta resultat i folks plånbok. Dessutom får offentliga sektorn ett härligt incitament under medborgarnas hökblick att fixa våra gemensamt satta mål.

En intressant aspekt är också att ansvaret förutom att fördjupas på huvudaktörerna de facto sprids över oss alla. Det ska löna sig för dig som individ att tänka på andra.

Jag har själv reflekterat över liknande idéer. För några år sedan ville en vårdcentral (idag hälsocentral) göra sitt bidrag. Så de gav de boende i närområdet gratis vaccinering om de hjälpte till med målet att minska läkemedelskonsumtionen i området. En lysande idé med bra pedagogik till såväl allmänhet, profession som politiker. Dock fick de kritik för att de bjöd på en avgift som ska vara lika för alla.

Jag tror socialdemokraterna behöver bli mer offensiva i dessa frågor. Solidaritet mellan människor måste löna sig. Vi behöver offentlig diskussion också om sociala mål på ett sätt som inbegriper fler. Och jag tror definitivt inte på negativa incitament. Att exempelvis införa civilkuragelagstiftning är tämligen meningslöst.

In The Pendent rekommenderar: I debatten om Netroots har nu vännen Erik kommenterat de som kommenterat honom 😉 Kulturbloggen skriver om debatten kring tidningen Arbetaren och Hax skriver om SÄPO som inte kan hålla lagen. Tokmoderaten skriver som vanligt välformulerat. Denna gång om Donkens död.

Några ord om netroots, fördomar och opinionen

RASISM. Kristina och Björn är två personer som genom sitt praktiska arbete gör en oerhörd viktigt insats för att möta fördomar och rasism. Jag har tidigare argumenterat för att stänga ute Sverigedemokraterna och andra partier som lever i fördomsträsket från våra skolor. Men samhället kan göra mer än så. Här har vi två personer värda att lyftas upp och ge löneförhöjning och en eloge.

En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Bästa sättet att krossa fördomar är genom relationer.

FÖRDOMAR. Jag tror starkt på kraften i det personliga mötet och samtalet mellan människor. Fördomar gror när vi inte pratar med varandra. Det kan gälla på arbetsplatsen eller i skolan. Fördomarna gör det möjligt för människor att göra det mest grymma ting. Vissa  tar sig stora friheter att inskränka friheten för sina medmänniskor genom att mobba och sätta sig på andra bara för att det är möjligt.

I politiken används avståndet och fördomarna för att skapa påhittade vi – och domsituationer. Att sådana konstruerade motsättningar kan fungera som en politisk hävstång för att nå politisk makt såg vi inte minst i uppspelet inför andra världskriget. Den stora majoriteten väljer inte sällan att vara tyst trots att passiviteten för den mobbade är samma sak som aktiv handling.

Därför blir jag glad när jag ser artikeln i Piteåtidningen om möten i skolan mellan elever på elprogrammets årskurs två och invandrare och flyktingar som läser SFI.

Eleverna från elprogrammet, samtliga killar, var nog så blyga i början. Så småningom kunde Nabi Amini inte låta bli att fråga:
– Vad vet ni om Afghanistan, är ni inte nyfikna på varför jag kommit hit?
Han frågar på bruten men fullt begriplig svenska.
Och berättar så kort om sin uppväxt i ett fattigt, krigshärjat land. Han blev tidigt föräldralös, hade inga syskon och växte upp hos först sin farmor och senare sin mormor. Det blev till att börja arbeta tidigt, skolan blev det inte mycket bevänt med.
När svenskarna hör att han kommer från Afghanistan brukar de fråga om han är taliban, för talibaner har de hört om på tv.

Personerna bakom detta möte är Kristina Nilsen och Björn Rönnkvist, lärare i samhällskunskap på Strömbackaskolan respektive lärare inom vuxenutbildningen. Arrangemanget är ett i en serie av kulturmöten, där invandrarungdomar som går sfi (svenska för invandrare) får sitta ned med svenska gymnasieungdomar, fika och snacka loss med varandra.

Ibland får man vittnesbörden från ungdomar i skolan att skolsystemet stannar med traditionell undervisning i samhällskunskap och historia för att möta rasism. Men det krävs mer än så. Kristina och Björn är två personer som genom sitt praktiska arbete gör en oerhörd viktigt insats för att möta fördomar och rasism.

Jag har tidigare argumenterat för att stänga ute Sverigedemokraterna och andra partier som lever i fördomsträsket från rekrytering och opinionsbildning i våra skolor. Men detta exempel visar att samhället kan göra mer än så. Här har vi två personer värda att lyftas upp och ge löneförhöjning och en eloge. Deras praktiska arbete för att skapa mötesplatser är en väldigt viktig metod att jobba med för den svenska skolan och det svenska samhället.

Nymedia: Jag ser att debatten om Laaksos utspel kring netroots fortsätter. Röda Berget kallar honom bekräftelsetorsk. Claes kallar det han skriver för skitsnack. Kulturbloggen tycker han har fel och exemplifierar med sig själv. Peter Andersson säger att han inte är toppstyrd liksom vännen Alexandra.

Jag tycker nog tonen i vissa fall är onödigt hård.

Oavsett om Erik är intresserad av att marknadsföra sin bok eller inte så ska vi inte som parti automatiskt slå ifrån oss när vi möter kritik. Metadebatten om netroots har nått resultat så tillvida att det nu är en bredare upptagning av bloggare till arrangemang och bredare urval när det gäller tipsmail och länkar. Därmed kan det komma något riktigt gott ur detta. Arbetet med ett nätverk blir aldrig färdig eller perfekt. Det vet jag inte minst av egen erfarenhet som samordnare av olika verksamheter. Det finns alltid människor som har synpunkter i dynamiska organisationer. Och så kommer det alltid vara. Här ska vi vara precis så ödmjuka som exempelvis Johan Ulvenlöv är.

Någonstans måste fokus nu läggas på politik och alla goda krafter samverka för att driva opinion och debatt i valrörelsen. Inte minst de ovan nämnda bloggarna är goda exempel på vilken kvalitet som finns i netroots. Här kommer kraften från varenda bloggare att behövas.

Opinionsundersökningen från Novus är inte det minsta förvånande. Valrörelsen kommer att bli tight. Men det är ingen anledning att nedslås eller glädjas på grund av det. Det visste vi hela tiden.

Högerns lösning är alltid sänkt skatt

Idag är det dags för den rödgröna budgetpresentationen och passande nog läser jag en insändare i länstidningen i Södertälje från Inga Gustafsson. Hon berättar om de olika bilder av Sverige som finns.

Samhället  blir allt kallare under högerregeringen. Oavsett väderlek är deras lösningar alltid densamma. Skattesänkningar.

BUDGET. Idag är det dags för den rödgröna budgetpresentationen och passande nog läser jag en insändare i länstidningen i Södertälje från Inga Gustafsson. Hon berättar om de olika bilder av Sverige som finns.

I Dagens Nyheter (25 april) kunde man läsa om Joakim som i samband med köp av en ny lägenhet utnyttjat både Rut och Rot. Renoveringen av lägen-heten kostade 25 000 kronor men av det fick han tillbaka hälften tack vare Rot.

För flyttstädningen utnyttjade han Rut: ”flyttstädningen kostade 1 800 kronor. Det blir ju otroligt billigt efter avdraget”, säger han. Efter dessa erfarenheter av Rut har Joakim övervägt att skaffa städhjälp i den nya lägenheten. Men säger han i slutet av reportaget. ”Det känns som man ska klara av att städa sin egen lägenhet, framför allt när det bara är jag som bor i den.”

På måndagen, i P1-morgon, kunde man ta del av en annan verklighet. Då kunde man lyssna till ett reportage som handlade om hur allt fler människor med svåra funktionshinder förlorar det statliga stödet för personlig assistans som funnits sedan 1994. En 64-årig man, förlamad från bröstet och neråt, och som haft stödet i 15 år har fått det indraget utan att hans tillstånd på något sätt förbättrats.

Inga har rätt när hon efterlyser solidariteten och jag tror att det är detta som kommer att visa sig i årets val.  Vi vill inte ha det egoistiska samhälle moderaterna prackar på oss. Vi  är less på det ständiga tjatet från höger.

Från höger finns bara ett besked; regnar det är svaret skattesänkningar, är det sol är svaret skattesänkningar, är det åska, hagel och drivis är lösningen skattesänkningar. Den rödgröna politiken som bland annat innehåller skattehöjningar för de som tjänar över 40 000 per månad ligger helt rätt. Högern har också svårt att hantera en politik som slår rakt mot de som har det bäst i samhället i kontrast till deras som slår rakt mot de som har det sämst.Skillnaderna mellan höger och vänster är tydliga i svensk politik.

Idag finns flera bloggare från Netroots på plats i Stockholm. Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara med på plats denna gång utan får följa budgeten på distans.

De rödgrönas budget hittar du här.
Läs nymedia om budgeten; Röda Berget / HBT-sossen / Martin Moberg /
Gammelmedia på detta: SvD

Odells översittarmentalitet

PUBLICERAT. Idag publicerar tidningen Folket en notis om min tidigare postning om Mats Odell och hans 4 miljoner Toblerone. Samma tidning har också en kommentar från Lotta Gröning i Expressen som jag tycker är klart läsvärd.


PUBLICERAT. Idag publicerar tidningen Folket en notis om min tidigare postning om Mats Odell och hans 4 miljoner Toblerone. Samma tidning har också en kommentar från
Lotta Gröning i Expressen som jag tycker är klart läsvärd.

Det kollektiva föraktet som finns för Mona Sahlin inom Alliansen är trots allt deras största svaghet. Översittarmentaliteten kan gå för långt. Då blir det offret och inte budbäraren som tar hem poängen.

Det ligger nåt i detta. En av de slaskande högerpolitikerna fick en kommentar på Facebook:

Med tanke på att ca:300 tar sina liv pga vuxenmobbing varje år i Sverige, ca: 1400/år lyckas ta sina liv. ca:15000/år försöker. Så röstar jag absolut inte på ledare som smutskastar. Sverige mår dåligt.

Precis så är det. Peter J Ohlsson sammanfattar det viktiga arbetet mot mobbing i skolorna i en bra artikel i Kvällsposten:

Kvällsposten drev härom året en intensiv antimobbningskampanj. Syftet var att minska
trakasserier och utsatthet genom att ge elever i södra Sverige möjlighet att tänka efter och sedan förbinda sig att inte mobba någon annan.
Den gyllne regeln om allt vad ni vill att människorna ska göra er fungerar alltid pedagogiskt bra.

Men mobbningen är alltid ny och måste alltid bekämpas på nytt.

Kenta har rätt.  Ska vi göra något åt mobbing och utsatthet kan vi inte premiera ett politiskt ledarskap som använder sig av mobbing och översitteri mot sina medmänniskor. Och det ska inte heller löna sig. Därför är det glädjande att de rödgröna håller avståndet.

Fler som skriver om Odells beteende: Rasmus /  Röda Berget / 100 steg till / Peter Andersson / Fredrik Lundh (som för övrigt blev omnämnd i  en bra ledare i NSD angående barnfattigdom som jag själv också pekat på i en tidigare krönika i samma tidning / Jeanette / Tord /

Stefan skriver också läsvärt om varför han bloggar.

När Sanna Rayman tappar kontrollen

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är i och för sig inte samma bloggförakt och elitistiska syn som gammelmedia i allmänhet så ofta gärna ägnar sig åt men det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

Det där förvånar mig. Jag gillar Rayman. Jag har ofta läst henne med stort intresse. Men denna gång förundras jag bara. Och jag funderar…Varför är det viktigt för journalister och åsiktsjournalister att prata om att bloggar har låg kvalitet? Varför är det viktigt att fokusera på meningslösa eller inte meningslösa Twitterinlägg? Varför är det viktigt att prata om att bloggosfären är ointressant?

På samma sätt är det med det där skitsnacket vissa av högerns ledarskribenter kör med om att det skulle vara likriktning och centralstyrning i Netroots. Det är direkt lögn.

Varför blir det så krampaktigt? Det tycks finnas en ständig klåda hos gammelmedia och deras prasselpapper som inte tycks gå bort när det gäller bloggosfären. Man kan säga att det smakar surt i munnen när man följer gammelmedias sätt att hantera bloggandet.

Buhu Buhu. Gnäll och felsökeri.

Låt mig ta ett exempel: I samband med diskussionen om the Pirate Bay som släppte förundersökningen och de så kallade Arbogabilderna med obduktionsbilderna på de mördade barnen så blev indignationen vansinnigt tydlig. Gammelmedia kritiserade reflexmässigt Internet och förfasades (trots att felet helt uppenbart låg hos rättsväsendet som inte sekretessbelagt bilderna från början). Vissa från gammelmedia (en av dom finns kvar som ganska talande debattklipp mellan undertecknad och DN:s Barbro Hedvall som du kan lyssna på här på denna sida) försökte få det till att allmänheten frossade i slask och blod och saker läsarna inte hade med att göra. Underförstått måste gammelmedia utgöra ett filter mellan slutkonsumenten av informationen och själva informationskällan.

Det var en talande debatt som tydligt avslöjade hur media vill vara våra självgoda förmyndare.

Men jag är ledsen att säga detta. Den tiden är förbi. Internet innebär ett slut för allt sånt där tramsande. Det är ett paradigmskifte på gott och ont som påverkar alla försoffade maktstrukturer som tagit sin makt för självklar.

Dessutom har gammelmedia knappast skött sitt jobb särskilt bra?

Men jag förstår dom.

Tänk dig att tjäna pengar på att skvallra om kändisars otrohet med den våta drömmen att fotografera konungens sängkammare. Att tjäna pengar på att läsa offentligt material, ta ut godbitarna, skära dem i lämpliga stycken och sälja portionsförpackat. Tänk dig att du får lön för att göra ett jobb. Du ser dig själv som professionell. Du går till jobbet varje dag och har vant dig vid makten. Makten att ha tolkningsföreträdet. Makten att analysera och dra slutsatser. Makten att avgöra vad som är viktigt och vad som ska tryckas ner och gömmas undan.

Det är mot den bakgrunden det pågår en trend där det journalistiska TYCKANDET vinner utrymme över det refererande, reflekterande och granskande. Där journalisten vid sidan om nyhetsartikeln numera allt oftare tillåts ha en argumenterande artikel med åsikter. Inte sällan är rubriken och bilden dessutom större än texten som är skriven. Bildbylinen blir större och större och vi får se allt fler halvkroppsjournalister och helkroppsjournalister som med säker blick tittar ut på läsaren från prasselpappret.

Det finns något för egot i detta som är djupt mänskligt. Det handlar om bekräftelse. Att få vara någon. Att ha makt.

Men journalisterna är i gott sällskap.

Den auktoritetsbundna makten för journalisten påverkas på samma sätt som den gör för politikern i riksdagen, läraren i skolan, för telejätten som plötsligt får se sina roamingavgifter konkurrensutsättas av Skype, för mediaindustrin, för läkaren på hälsocentralen som får uppleva den svindlande känslan att människor googlar sina sjukdomar och plötsligt kan mer om sin sjukdom än allmänläkaren. De sitter inte längre med mössan i hand i väntrummet. De accepterar inte längre att någon ska avgöra vilken pure de ska få äta av offentligt material. Eller om de är myndiga nog att få se en bild eller läsa en text.

Då brakar makten och riddaren på den vita rustningen blir en av oss. Journalistiken blir ungefär lika sexig och eftertraktad som svensk Tekoindustri.

Tro mig. Jag förstår ångesten. Jag är själv ordförande för en periodisk tidskrift i ett mediaföretag och ägnar mycket tid i det uppdraget åt att fundera över strategier för mediautvecklingen framöver, hur vi ska förpacka, i vilka kanaler och vilka vägval vi ska göra. Jag har lärt mig en sak. Den som anser sig ha tid och råd att krampaktigt hålla sig fast vid det förgångna och ägnar sig åt att skriva såna där texter som allt för många journalister skriver nu för tiden slösar bort viktig tid de istället borde ägna till att göra hemläxan och fundera över sin egen roll i framtidens mediavärld.

Jag läser mängder med tidningar och bloggar kommer säkert att fortsätta att göra det. Och även om bloggarna inte levererar rena nyheter varje dag så kommer de ofta med andra perspektiv. För mig är bloggosfären platsen där jag lärt känna många goda vänner. Det är platsen där jag imponeras och förfasas, letar nyheter och fördjupade resonemang, skvaller och förnöjelse. Det är i strömmen av bloggar jag surfar för att lära känna nya människor och spännande bekantskaper. Det är en plats för ett viktigt politiskt engagemang lika nödvändig som den allmänna världen.

Bloggosfären förändras och utvecklas mot nya former men är i grunden alltså uttryck för grundläggande mellanmänskliga relationer. Att vända ryggen mot bloggandet är att vända ryggen mot en form av mänsklig interaktion. Då och då sticker en blogg fram mer än någon annan men det intressanta är inte den individuella bloggen utan strömmen av bloggar,  hur de interagerar med varandra och vart den strömmen tar vägen. Sett ur det perspektivet är den enskilda bloggens placering på knuff och politometern inte särskilt intressant för mig – utan det intressanta är snarare det totala flödet.

Kort och gott. Min hjärna vill ha roligt. Det behovet duger inte gammelmedia ensamma till att täcka längre. Mycket talar för att jag inte är den enda som tänker så. Det är alltså lika meningsfullt att kritisera bloggosfären som att gnälla över regnet eller snön. Kraften i Internet går inte att stoppa. Gammalt och nytt lever i symbios.

När flödet sätter fokus på Integritetsfrågan eller FRA så tvingar det också fram en reaktion hos politiken och hos gammelmedia. Bloggbävningar när det gäller integritetsfrågan har en oerhört viktig roll att spela i en politisk verklighet där politiken värnar myndighetsmaktens rätt och media väljer att blunda. Så kan vi tillsammans granska mediamakten och ge bakläxa.

Det gammelmedia således borde göra är att gå hem och fundera över sin egen roll i detta och hur bra man egentligen är på att ta sitt journalistiska ansvar. Några exempel: Var finns den granskande journalistiken i dag? Var finns resurserna till det långsiktiga och fördjupande? Varför klandrar man hellre andra än att rensa framför egen port? Varför springer journalister så gärna i flock? Vad betyder mediamonopol från ax till limpa (från produktion, distribution till TV-kanaler) och vilka behov av motkrafter skapar detta Berlusconiliknande samhälle?

Kan det vara så att den här artikeln och artiklarna från Raymans kollegor på liknande tema egentligen handlar om den obehagliga känslan att tappa kontrollen?


Om klyftor och sossarnas utmaning

De vidgande klyftorna springer ikapp högerregeringen. Det är rötskador i den borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel. Den stora utmaningen för socialdemokraterna är att visa att vi är det parti som inte bara vill minska klyftorna utan framför allt klarar av att göra detta.


Högerns politik bygger på att göra ”the Gap” till en självklar del av det svenska samhället. Det yttersta av incitament. Vår uppgift är att hålla ihop samhället.

KLYFTOR. I högerns retorik pratas det ofta om incitament. Dels har vi incitamenten för att de högavlönade ska stanna i landet. Enligt borgerlig logik krävs slopade förmögenhetsskatter och att inkomstskatten sänks för de rikaste.

Samtidigt behövs tydligen andra incitament för de mest utsatta i samhället. Nedskärningar i trygghetssystemen fungerar som ett slags incitament så att folk som det heter ”ska få hjälp att närma sig arbetsmarknaden”.

Man kan ge stilpoäng åt retoriken. Men innehållet kan förstås av vem som helst. Konsekvensen är att klyftorna ökar som ett brev på posten. Människor skadas av denna politik. Allt fler kan berätta om ett hårdnande samhällsklimat i Sverige. Allt fler ifrågasätter.

I den borgerliga världen är klyftor något eftersträvansvärt eftersom det är själva motivet för att människor ska ta sig i kragen och prestera.

Men egenintressehypotesen som bygger på att folk ska sitta med miniräknaren och ta fram hur mycket de själva tjänar på andras olycka tycks dessvärre för högern inte fungera i svensk politik.

Svenskarna vill fortfarande, trots (eller kanske på grund av) en mandatperiod med högerstyre, se minskade klyftor. Vi vet att det är en bättre väg att gå. Svenskarna letar efter någon politisk kraft som kan hålla ihop samhället. Vi gillar inte när det går åt det motsatta hållet.

Det är nu detta som springer ikapp högerregeringen. Jag förstår om det känns obehagligt för de som har vant sig vid makten. Men det är rötskador i den borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel.

Den stora utmaningen för socialdemokraterna är att visa att vi är det parti som både vill minska klyftorna och klarar av att göra detta.

I vår bok ”Vem bryr sig – En bok om Sverige” ger vi en dagordning för en sådan förändring.