Svenska regioner gjorde framsteg i Bryssel


BRYSSEL.I början av veckan åkte jag och landstingsfullmäktiges ordförande Nina Louglin till Bryssel för att delta vid Assembly of European Regions generalförsamling där jag är en av ledamöterna i styrelsen. Innan mötet fanns stor oro bland svenska regioner. Men ett gott samarbete gav utdelning.

Mötet i Bryssel handlar mycket om hur AER ska utvecklas som lobbyorganisation. Ett rekryteringsarbete har pågått i organisationen och vi har rekryterat in en ny generalsekreterare. Jobbet har gått till den mycket erfarna Pascal Goergen från Belgien som bland annat har bakgrund från både universitetsvärlden som omfattande egen erfarenhet av Bryssel. Han har bland annat varit diplomatisk representant i Bruxelles-Capitales ständiga representation i Bryssel.

Pascal Georgen har inlett sina första hundra dagar i organisationen med att genomföra vad han kallar en Radioscopy, en form av granskning av AER:s förutsättningar. Arbetet har resulterat i en analys som berör organisationens alla delar.

Bland annat lägger generalsekreteraren nu fram förslag om ny logotyp, ny webb men också ett antal organisatoriska förändringar som i stort känns mycket intressanta.

Ett av förslagen är exempelvis att införa en form av rapporteringssystem där en region ska kunna anmäla in en fråga man vill göra en mindre positionsförklaring kring. Om frågan faller inom AER:s ramverk, gillas av minst 20 regioner från minst fyra länder så ges klartecken att sätta igång. Detta ska sedan efter en viss utredningstid presenteras och debatteras med rapportören som försvarare.

Systemet ger helt nya möjligheter att snabbt föra upp en fråga från en region till EU-nivån.

Efter generalförsamlingens alla debatter både informellt på söndagkvällen till 24.00 och formellt under presidium, styrelse och generalförsamling har en hel del förändringar drivits igenom. Istället för de ursprungliga förslagen som handlade om att beslut skulle tas på nästa styrelsemöte i Odessa står det nu klart att arbetet kring organisationsförändringarna ska hanteras av en politisk taskforce under ledning av Jönköpings Håkan Sandgren som ska levereras till och beslutas av en generalförsamling.

Vi fick alltså igenom de punkter vi ville efter ett mycket bra samspel mellan ett stort antal regioner både inom och utom Sverige.

Arbetet i AER leds under denna period av Västerbotten. Vi har bland annat prioriterat att stärka och knyta ihop ett nordiskt samarbete men även stärkt våra relationer till andra regioner.

Detta relationsbyggande arbete där vi ödmjukt jobbar tillsammans lönar sig.

THOMAS HARTMAN

Hållbara Västerbotten

20111206-110133.jpg
HÅLLBARHET. Dagen har börjat med ett inspirerande morgonmöte med en driven företagare, Sen diskussioner om intranät och ny web. Nu diskussioner i gruppen kring SEE-veckan 2012 och hållbarhet.

Sättet länets aktörer jobbar tillsammans med hållbarhetsfrågorna är en imponerande kraftsamling där olika organisationer drar åt samma håll över organisations och budgetgränser.

Thomas Hartman

Informella möten

20111125-165202.jpg
AER. En viktig del av det politiska arbetet i en kongress är det som sker inne i sammanträdesrum, runt styrelsebord och i förhandlingar mellan olika aktörer.

Samtidigt ska man inte underskatta nätverkandets betydelse. Informella relationer och möten ger ovärderlig information och ger förklaringar som gör det lättare att jobba i plenum.

Dagens tillfälle till informella diskussioner med den avgående generalsekreteraren Klaus Klipp är ett sånt exempel på möte som ger mycket matnyttig information för framtiden.

Thomas Hartman

Listan på journalister med fingrarna i syltkrukan

FINGRAR I SYLTBURKEN. Journalister avgör vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Att det finns ett samband mellan de ledande journalisternas RUT-avdrag och deras ”professionella” bedömning tycks uppenbart.


MEDIAMAKT.
Journalister är dagens nya makthavare. De avgör hur agendan sätts för det politiska samtalet och vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Ilsemarie skriver klokt och tänkvärt om detta problem.

Kan den ensidiga fokuseringen på ”överklassproblem”, i det här fallet den orimligt stora RUT-exponeringen under Sahlin-intervjun, bero på att journalisterna idag allt oftare ogenerat utgår ifrån sitt egenintresse. I samma riktning skulle man kunna tänka när det gäller frågorna om hur de rödgrönas förslag om fastighetsskatten eller förmögenhetsskatten ”drabbar” (också här är det frågan om ungefär en procent av befolkningen).

Svag mediakonkurrens skapar fega politiker

Idag har jag en debattartikel på Newsmill där jag hyllar Göran Perssons sätt att hantera meda under drev jämfört med Fredrik Reinfeldt. Framför allt lyfter jag bloggarnas vilja att ta ansvar för debattklimatet när gammelmedia brister.

PUBLICERAT. Idag har jag en debattartikel på Newsmill där jag hyllar Göran Perssons sätt att hantera meda under drev jämfört med Fredrik Reinfeldt. Även om jag också riktar kritik mot mitt eget partis snabba fördömanden av människor baserat på prasselmedias vinklade skildringar. Framför allt lyfter jag bloggarnas vilja att ta ansvar för debattklimatet när gammelmedia brister.

Vi kan alla ta vårt ansvar. Jag har för egen del som bloggare vid ett flertal tillfällen valt att försvara politiska motståndare som jag tycker behandlas illa i media. Vi är flera politiska bloggare exempelvis Peter Andersson, Mary X Jensen, Kent Persson, Farmor Gun, Calle Friden, Martin Moberg och Kristian Krassman som valt att räcka varandra händerna över partigränserna för rent bloggande. Även Opassande och Johan Westerholm vill vara med och vända trenden. Kanske kan vi bidra till att ta det ansvar som gammelmedia idag inte orkar ta.

THOMAS HARTMAN

Därför behövs piratpartiet i riksdagen

VAL. Jag läser Erik Laaksos inlägg där han driver åsikten att Piratpartiet skulle göra nytta i riksdagen efter valet. Jag läser också reaktionerna. Men jag måste säga att för mig är frågan rätt enkel.

VAL. Jag läser Erik Laaksos inlägg där han driver åsikten att Piratpartiet skulle göra nytta i riksdagen efter valet.

”det är otroligt viktigt att PP kommer in i riksdagen i årets val”…” det kommer göra att demokratifrågorna får ett nytt och centralt fokus, inte bara i Sverige utan också i Europa.”

Detta har bland annat fått Martin liksom vännen Claes att reagera.

Man häpnar lite över att någon som säger sig vara socialdemokrat och har en position som en av de mest inflytelserika bloggarna i Sverige nu använder den för att propagera för piratpartiet i valet 2010. Har Laakso inte fattat att valet 2010 bestäms av några 100.00 röster fram eller tillbaka.

Låt mig innan jag kommenterar vad jag tycker göra två positionsförklaringar kring min egen person för att vaccinera mig för vissa typer av synpunkter ;-).

För det första. Jag är själv knappast någon nybörjare inom socialdemokratin. Sedan ca 25 år är jag aktiv socialdemokrat och har under den tiden haft förmånen att få ha åtskilliga förtroendeuppdrag både internt inom partiet i arbetsutskott, styrelser och valledningar såväl som partiets representant på alla möjliga nivåer och i ett flertal styrelser och nämnder lokalt, nationellt och internationellt och i typ fyra sorters fullmäktige.

Det gör mig knappast till en bättre människa. Men det gör att jag haft tillfälle att fundera över och betrakta socialdemokratin inifrån under lång tid och med olika ”glasögon” från socialnämnd och skolstyrelse till tekniska frågor vidare till hälso- och sjukvård och näringspolitik etc etc.

För det andra. Jag är kanske en gråtrist sosse men min förståelse för överhoppare mellan olika partier generellt är extremt begränsad. Kanske beror det på att jag ytterst anser att det är värderingar i djupet av ens karaktär som styr valet av parti.

Ingen behöver alltså komma och drämma partillojalitet i skallen på mig när jag pratar om detta. Jag har knackat jävligt mycket dörr. Jag har organiserat torgmöten och skrivit insändare och skrivit motioner. Kort och gott, jag tänker inte be om ursäkt för det jag kommer att skriva.

Samhällets alla valmöjligheter
Jag vet att det finns de som jämför partival med något som går att byta mellan  som vi kan välja mellan telefonbolag, bank eller försäkringsbolag. Det där är kvalificerad bullshit för mig. I min värld är val av parti en djupt förankrad ideologiskt baserad fråga om övertygelse. Det val jag gjort är alltså väl grundat och övervägt.

Det krävs förändring
Men trots detta och trots att vi befinner oss mitt i brinnande valrörelse och även om jag verkligen förstår och respekterar Claes och Martins invändningar är jag inte bara böjd att hålla med Erik Laakso. Jag anser snarare att det är en förbannad nödvändighet för det socialdemokratiska partiet att göra kursförändring inom ett antal frågor.

Vissa saker har redan skett i och med Mona Sahlin. Vilket by the way är en person som jag hyllar och respekterar. INTE för att jag är en traddososse som automatiskt röstar på min partiledare även om det skulle vara en pappfigur som ställdes framför mig. Utan för att jag efter att ha diskuterat detta med henne och lyssnat på henne VET att hon ärligt när den grundläggande inställningen att stå för den lilla människan. Här har socialdemokratin bitvis ett sorgligt förflutet som de stora systemens slentrianmässiga försvarare. Detta tar Sahlin strid mot. Det hedrar henne.

Vilken ledande politiker står upp för integritetsfrågorna?
Men mer kursändring behövs. Exempelvis finns idag INGEN tung företrädare inom (s) som tillräckligt hårt törs säga vad USA:s så kallade krig mot terrorismen egentligen handlat om. Jag saknar verkligen tunga socialdemokratiska företrädare som ORKAR hålla skivindustrin och andra amerikanska kommersiella lobbygrupper på MER än armlängds avstånd och jag brinner för att vi ska lyfta integritetsfrågorna till en rättmätig centralfråga för vår politik eftersom det handlar om och föds ur kärnan av vår ideologi, nämligen människors rätt till frihet.

Det är mot den bakgrunden och efter hundra och åter hundra timmar möten med andra sossar (fan vet om det räcker) som jag är av den ärliga meningen att ett samarbete med Piratpartiet verkligen skulle vara till stor nytta för båda parter.

För den som är kalenderbitare så har jag tillsammans med min sambo Anna Sjödin skrivit om socialdemokratins agerande när det bland annat gäller integritetsfrågorna i boken Vem bryr sig. Men perspektivet går genom bokens alla kapitel och alla intervjuer vi gjort. Jag väljer alltså att se frågorna om integritet i ett bredare perspektiv och anser mig alltså ha rätt mycket på fötterna när jag säger att vårt trackrecord när det gäller människors integritet och den lilla människan kontra staten på senare tid inte alltid imponerar.

Vi har snarare kunnat se en axel av gemensamma intressen mellan moderaterna och socialdemokraterna i vissa av dessa frågor. Det handlar om allt från att socialdemokratiska kommunalråd går armkrok med moderaterna och inför bevakningskameror runt om i kommunerna till suspekta CIA -flygningar där människors rättssäkerhet försvunnit samtidigt som pillret trycktes upp i deras förvånade anus och säcken drogs runt skallen ungefär som nattmörkret lägger sig över Kirunagruvan.

Vem fan brydde sig? Tänk dig in i tanken att det var dina banktillgångar som USA frös. Hur var det egentligen? Hur bra klarade vi civilkurageprovet? Stod Sverige upp för de enskilda människornas rättssäkerhet eller kröp vi närmare USA och myste i dubbelsängen? 

Nej, Jag vet att vi kan bättre. Ur vår historia talar hur vi använt empowerment av människor för att ge folk rätt till utbildning. Hur vi mot högerns vilja infört ett välfärdssamhälle med skyddsnät i vårt land som sträcker sig långt mycket längre än de rikaste vill betala för. Hur människor slutit sig samman för att stå upp för varandra i solidaritet. Men ibland fastnar vi i vår egen historiska förträffliga självbild om hur bra allt varit. Dock ropar framtiden om nya konflikter och utmaningar där vi behövs och då kan vi inte stå på makten sida – utan då ska vi se individen.

Kort och gott behöver vi socialdemokrater skärpa till oss.

På samma sätt som Ingvar Carlsson vitaliserade partiets syn på jämställdheten mellan män och kvinnor. På samma sätt som Göran Persson förde in miljöfrågorna och det gröna folkhemmet. På samma sätt som Mona Sahlin fört in HBT-Q frågorna. På samma sätt behöver nu integritetsfrågorna in i vårt parti tillsammans med en nödvändig perspektivförskjutning där vi återigen lär oss se individen och vederbörandes rätt till frihet.

Det finns ingen Quick Fix. Men ett sätt att bidra till denna utveckling är i samarbete med piratpartiet. Det är orsaken till att jag som aktiv socialdemokrat hoppas att piratpartiet kommer in i riksdagen i höstens val. Dock misstänker jag att medias agenda kommer att ha stort inflytande på hur det utfallet blir i verkligheten. Idag är nämligen inte demokrati- och integritetsfrågorna lika heta som de var till Europavalet. Trots att frågorna i realiteten är minst lika angelägna nu som tidigare. Men det kan förändras snabbt.

Piratpartiet är alltså som jag ser det inget att vara rädda för utan kan snarare vara en vital del av ett socialdemokratiskt progressivt förändringsarbete.

Fler som skriver läsvärt om detta:  Futuriteter (jämför med att tycka det är ok med v och mp), Sagor från livbåten (en trevlig bekantskap från Almedalen som blir varm i kroppen av Laakso),  Magnihasa (som tycker Laako är stark), Jardenberg (lika skön som alltid), Anna Troberg (reflekterar klokt om varför vi engagerar oss), Opassande (skarpt som vanligt), Anders Nilsson (reflekterar över digitala och sociala medier. Har kanske för en gångs skull en framtid som medlare ;-)).

THOMAS HARTMAN

Söndagskrönika: När moderaterna äter sina egna

VALET. Alldeles före medias tokrapportering om prinsessbröllopet släppte SKOP en intressant partisympatiundersökning. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta. Men det missar många media att ens kommentera.


Vi ser hur moderaterna äter upp sina egna.

OPINION. Under fredagen presenterade SKOP sin senaste opinionsundersökning enligt vilket både Kristdemokraterna och Centerpartiet nu hamnar under riksdagsspärren, vilket omöjliggör en regeringsallians för högerpartierna. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta med undersökningen. Precis som bland annat Knapsu, partistaten, utsikt från ett tak och vänsterpartiets Kaj pekar på så missar många media att ens dra några slutsatser av detta.

Högerns hårt kopplade samarbete är verkligen påfrestande. Claes skriver att allianssamarbetet riskerar att bli slutet för två partier. Det är nog en riktig analys. Samarbetet för med sig stora krav att de små partierna runt moderaterna lyckas med sin profilering om de inte ska bli uppätna. Men samarbetet ger väljarna allt färre skäl för varför svensk politik behöver fyra borgerliga partier. Även om Tokmoderaten på sitt alltid lika sköna sätt försöker rädda sina små kompisar från avgrundshålet.

Maud Olofsson har valt den märkligaste strategin. Hon har lyckats med den imponerande bedriften att både kasta partiets klassiska frågor överbord tillsammans med skräp och bråte. Uppenbarligen följde partiets profil med i städningen. Det är imponerande att hon lyckas reta upp partiets gamla ärrade och rutinerade sjömän samtidigt som hon lurat in partiet på en sorglig och tämligen meningslös ideologisk ökenvandring runt runt på det sjunkade fartygets nedre däck. Hon lagar inga segel. Hon lagar ingen mat. Hon täpper inte till några läckor i skrovet. Det enda hon tycks drömma om är att få sitta vid den allt tröttare Skepparen Reinfelds sida och klappa hans panna.

Eller som Eva skriver i ett skönt citat:

F.ö. kan man alltid lita på stureplanscentern. Nu är de för kärnkraften, mot glesbygden och mot datalagringsdirektivet som de nyss röstat igenom. I centern är det numera kort halveringstid på åsikterna. Det börjar smitta av sig både på medlemsantalet och väljarstödet.

Fartygets Kaplan Hägglund har en tuff tid när den religiositet och de kristdemokratiska mossiga ideal som bygger hans parti är lika eftertraktade som springmasken på de dagis han helst skulle vilja lägga ner. Inte ens ett prinsessbröllop tycks kunna vrida tiden tillbaka till den tid då människor ville fjättra kvinnan vid spisen. Ingen tycks lyssna på hans tal om märkliga värderingar från förr. Nu sitter han ensam och övergiven i sin hytt muttrar och karvar kors i bordet och hoppas att trenden ska vända så han får följa med på nästa expedition. Men frågan är vad han bidrar med?

Skillnaden mellan den trötta högeralliansen och de rödgröna är rätt intressant. Från höger har bilden matats ut att partier ska bada i samma badtunna med samma badvatten för att kunna styra fartyg.

Från vänster har man tidigt struntat i badbyxorna och istället valt att jobba på samma sett som tidigare. De rödgröna bryter sina ståndpunkter. Ibland ryker stickor och strån. David Aronsson är en av dom som inte riktigt gillar de rödgröna samarbetet. Jag tycker nog snarare att samarbete under samma hatt behövs men jag är fullt övertygad om att ett lyckat samarbete för framtiden bygger på att alla tre partierna kan odla sin särart istället för att tvingas växa ihop. Alliansexemplet avskräcker.

Moderaten Göran Pettersson hoppas på att det rödgröna samarbetet kommer att få missnöjda (s) väljare att lämna till höger för att dom är less på (mp) och (v). Det är ett rätt otroligt scenario. Snarare har socialdemokraterna en fördel av att ligga lågt i dessa tidiga opionsundersökningar. Hellre det än tvärtom.

För övrigt undrar jag lite över dessa högermänniskor som förhärligar alliansens bygge av ett parti (exempelvis PJ Anders Linder som driver frågan om valallians).

Min åsikt är att det blir trist, enkelspårigt och mainstream. Jag tycker snarare att det är härligt befriande med diskussion (och att det är för lite diskussion i svensk politik). Hellre det än den ideologiska slätstrukenhet och urvattnade puré som också vissa i media emellanåt tycks luras att tro leder Sverige framåt.

Här är Lennart Holmlunds Umeå ett föredöme.

I grunden struntar jag i opionionsundersökningar. Vi vet alla att valet kommer att bli tufft och det knappast kommer att skilja mycket mellan blocken. Även om jag självklart skulle vilja se en brakseger är jag nöjd om vi rödgröna slår högerallansen med en gubbe eller gummas övervikt. Jag håller med Krassman om att vi har mycket kvar att göra exempelvis som Peter Andersson resonerar om att vi måste jobba hårdare med att få ut budskapet om möjligheternas land. Det ska bli skönt att få ett slut på den destruktiva roffa- och armbåga sig fram i kön politik som högern står för. Där var och en ska sköta sig själv och skita i alla andra. Martin Moberg ger ett skönt pressklipp om hur musikern Marit Bergman tänker om detta.

THOMAS HARTMAN

PS1 För övrigt håller jag verkligen med Helen som påminner om att det finns viktigare saker än SKOP och bröllop (även om media uppenbarligen fastnat i vinkelvolten).

PS2 För övrigt är Liza Marklunds inlägg i Expressen det bästa jag läst av henne någonsin.

Vill du leva i en stad som ogillar veteranbilar?

TRAFIK. Jag ser att Lisbet Olofsson kört sönder sin bil på ett av Umeås övergångsställen. Kommunen slår ifrån sig och tycker att föraren har ansvar att mäta att bilen klarar deras hinder. Lisbet har inte ens en veteranbil. Däremot är den importerad. Skadan skedde när bilen körde i låg hastighet över en förhöjning. Vad är det där för trams?



TRAFIK.
Jag ser att Lisbet Olofsson kört sönder sin bil på ett av Umeås övergångsställen. Kommunen slår ifrån sig och tycker att föraren har ansvar att mäta att bilen klarar deras hinder.

Lisbet har inte ens en veteranbil. Däremot är den importerad. Skadan skedde när bilen körde i låg hastighet över en förhöjning.

Vad är det där för trams?

Den där synen är inte okey från en modern kommun som vill vara tillgänglig för sina medborgare. Jag vet att det finns en stark strävan hos vissa verksamma i den kommunala planeringen i vårt land att bygga om gatumiljön för ökad säkerhet och minskade hastigheter. Det är en sak. För andra kan vi kalla det en besatthet. En passion. Men det har gått för långt när man får intrycket att vissa av debattörerna och idésmidarna bakom förhöjda övergångsställen och gropar högaktningsfullt struntar i trafik och framkomlighet och de människor som färdas i stan de planerar.

Självklart kan det vara bra att bygga om gator, vägar, torg och promenadstråk så att de hänger samman bättre och prioriterar olika fordonsslag. Det kan exempelvis göras som särskild fildragning som prioriterar lokaltrafik (ej taxi).

Men det säger sig själv att dessa ombyggnationer inte får gå så långt att fordon som är godkända av bilprovningen inte kan komma fram i stan.

Jag tror det övergripande tankespår man måste använda i all samhällsplanering är det motsatta. Att fokusera på positiva incitament. Det måste finnas i huvudet på alla kommunala tjänstemän som planerar att de faktiskt är till för sina medborgare. På samma sätt måste politikerna tänka om de vill leva i en attraktiv stad.

Mot den bakgrunden är de flesta klåfingriga inslag i kommunal planering som handlar om att straffa människor felaktiga.

Därför är extrema avgifter för parkering lika fel som förslag om att förbjuda dagsparkering. Parkeringsförbud på gatumark mellan 07.00-10.00 är ett exempel på förslag som borde kastas i papperskorgen, tanken om kraftigt höjda timpriser ett annat. Att som Umeå Kommun införa avgifter för alla som parkerar i stan efter klockan 19 är ytterligare exempel på dålig politik som sänder helt fel signaler. Klockan 18 är de facto norm i Sverige och den självklara parkeringsgränsen.

Exakt samma beteende går att uppnå ändå. Fast med positiv förstärkning och positiva förslag.

Jag är övertygad om att bättre bussar, vettig parkeringsplanering är betydligt bättre vägar att gå än förbud, fallgropar och skadade bilar. I det ingår nytänkande försök som ”Park and bike” där en cykel kan ingå i parkeringspriset. Eller ”Park and ride” där en tät bussmatning tar över från parkeringarna. Eller varför inte försök med kostnadsfri kollektivtrafik.

Ge Lisbet en ersättning för sjutton och se till att tramsiga väghålor och gropar läggs igen snarast. Det enda det leder till är att folk blir förbannade och det var knappast meningen.

Vad tycker du? Vill du leva i en stad som ogillar veteranbilar? Vill du leva i en stad som ogillar människor som gillar veteranbilar? Och hur passar den synen in på kulturhuvudstadsåret?

THOMAS HARTMAN

Umeås defensiva hållning oroar

KULTUR. Med synsättet att lägga en blöt filt över stadens omvandling riskerar kulturhuvudstadsåret att fungera konserverande snarare än utvecklande för Umeå och regionen. Dvs precis tvärt emot den strategi Liverpool använde sig av inför sitt lyckade kulturhuvudstadsår 2008.


KOMMUNAL PLANERING.
Jag är en varm anhängare av kulturhuvudstadssatsningen. Jag har exempelvis sett hur Liverpool vände sitt varumärke och utvecklade sin stad både innan och efter de hade kulturhuvudstadsåret 2008. Satsningen på kulturhuvudstadsåret flätade ihop kultur med fysisk planering. Satsningen blev en hävstång för framtiden med mycket lyckat resultat.

Därför är det bekymrande med hållningen att inga fysiska ombyggnationer ska göras exempelvis av Umeås torg. Skälet som anges är att stadskärnan inte kan vara en grusgrop 2014.

Det känns platt och futtigt och är inte ett synsätt värdigt Umeå.

Att det går att göra på ett annat sätt har vi sett i historien. Vi flera exempel när den kommunala planeringen präglats av handlingskraft. Exempelvis när det gäller läktare och plan till damfotbollen. Möjligen chockades vissa av hastigheten men målen nåddes med lyckat resultat. Ett annat exempel är omdaningen av Noliaområdet för att hinna till den då kommande Noliamässan i Umeå. Även den lösningen blev alldeles utmärkt och visar på handlingskraft.

Det finns ett stort antal planer för staden mellan broarna och stadens centrum som nu riskerar att stanna av. Sanningen är att de snarare borde varit utlösta för länge sedan. Med det synsättet att lägga en blöt filt över stadens omvandling riskerar kulturhuvudstadsåret att fungera konserverande snarare än utvecklande för Umeå och regionen. Dvs precis tvärt emot den strategi Liverpool använde sig av.

Det är djupt oroande.

THOMAS HARTMAN