När kvällspressen lurade Sjögren

Lennart Sjögren ger ett bra exempel på hur media kan använda sin makt för att skapa sin egen verklighet som sedan folk får regera på.


FINTAD.
Idag vill jag rekommendera den tidigare kristdemokratiska partisekretaren Lennart Sjögren som intervjuas i GD. Det är intressant läsning dels ger artikeln en del intressanta interiörer från Kristdemokraterna. Desstom berättar Sjögren om sina erfarenheter från kvällspress.

För en tid sedan blev Sjögren som bekant kölhalad för utspelet om att Hollywoodfrun Anna Anka var välkommen till kristdemokraterna. 

”Hon står upp för inställningen att en kvinna själv ska kunna bestämma hur hon vill leva”.

Det fick KD-kvinnorna att gå ballistic och Sjögren tvingades göra en pudel.

Men i artikeln avslöjar han hur nyheten föddes:

”– De ringde från en kvällstidning och frågade mig om hon var välkommen till partiet. Jag sa att jag inte visste om hon ens var politiskt intresserad. Reportern fortsatte att fråga om Anna Anka var välkommen och till slut svarade jag att ­generellt är alla som ställer upp på vår politik välkomna. Då blev det rubriken, säger han.”

Det finns ingen anledning att misstro Sjögrens version. Stämmer den är den ett typexempel på hur kvällspressen själva blir en del av nöjesindustrin och alltså kan använda sin makt för att skapa en egen verklighet som sedan KD-kvinnorna i detta fall kan reagera på. Resultatet är nya indignerade artiklar. Kanske kan tidningen locka fram ett och annat krav på pudel.

Just därför är det viktigt att inte överreagera på nyheter som exempelvis kommer via en kvällstidningsjournalist. Det är viktigt att ta sig tid att kolla att uppgifterna verkligen stämmer. Annars kan det snabbt bli en präktig höna av en fjäder.

Och hur det egentligen stod till är det ingen som varken minns eller bryr sig om.

THOMAS HARTMAN

Listan på journalister med fingrarna i syltkrukan

FINGRAR I SYLTBURKEN. Journalister avgör vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Att det finns ett samband mellan de ledande journalisternas RUT-avdrag och deras ”professionella” bedömning tycks uppenbart.


MEDIAMAKT.
Journalister är dagens nya makthavare. De avgör hur agendan sätts för det politiska samtalet och vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Ilsemarie skriver klokt och tänkvärt om detta problem.

Kan den ensidiga fokuseringen på ”överklassproblem”, i det här fallet den orimligt stora RUT-exponeringen under Sahlin-intervjun, bero på att journalisterna idag allt oftare ogenerat utgår ifrån sitt egenintresse. I samma riktning skulle man kunna tänka när det gäller frågorna om hur de rödgrönas förslag om fastighetsskatten eller förmögenhetsskatten ”drabbar” (också här är det frågan om ungefär en procent av befolkningen).

Skönt att Bodström klarar integritetstestet!

DAGENS INTEGRITET. Om det är frågan om drogtest eller sättet det skulle genomföras på som får Bodström ur balans är tämligen ointressant. Det viktiga är att våra politiker får reflektera över olika integritetsfrågor och de konsekvenser de bär med sig.

DAGENS INTEGRITET. Om det är frågan om drogtest eller sättet det skulle genomföras på som får Thomas Bodström ur balans är tämligen ointressant. Det viktiga är att våra politiker får reflektera över olika integritetsfrågor och de konsekvenser de bär med sig.

Idag finns inga tunga politiska företrädare i de etablerade partierna som tycks reflektera regelmässigt över människors integritet och hur olika politiska beslut påverkar samhället och den enskilde personen. Det är ett stort misstag från de etablerade partiernas sida att inte ta integritetsfrågorna på allvar.

För min del struntar jag fullkomligt i orsaken till varför Bodström backar. Däremot noterar jag svaret som poppar upp i hans hjärna. Jag är inte så säkert att han skulle svarat som han gjorde till Aftonbladet om han inte tvingats till konkret ställningstagande.

Bodström drar den enda rimliga slutsatsen och klarar därmed dagens integritetstest.

Thomas Bodström tycker att man ska vara försiktig med drogtester av unga.

– Man ska ha klart för sig att för en känslig flicka eller pojke i puberteten kan det upplevas som oerhört kränkande och då kan det få motsatt effekt.

Bra jobbat P3. Fler såna konkreta integritetstest behövs för våra folkvalda.

I morgon kan Bodström få stå på Arlanda och förklara för äldre damer varför hela samhället blir säkrare om tanten bara kastar sin halvtomma 125 milliliters tandkrämstub och packar ner sin deodorant i en plastpåse.

Gammelmedia: P3 Nyheter, P3-blogg, Bodströmsamhället, Expressen, Dagens Nyheter,  Svenska Dagbladet & Aftonbladet

Nymedia på detta: Erik Laakso, Badlands Hyena, Stardust blogg, Tokmoderaten, Gerdaus skolblogg, Norah4you, Moderaten Morgan, Pär Ström, Johan Hedin, Annika Beijbom & Ledarbloggen Sundsvalls tidning.

Så utmanar vi gammelmedia

MEDIAMAKT. Jag påstår att de som var skyldiga till att skapa pöben är just de gammelmedia som sällan eller aldrig ber om ursäkt och nu sätter sig på höga hästar och pratar om att de minsann har en ansvarig utgivare och pressetik. Vilket trams. Det finns ingen som tar det samlade ansvaret för den mediabild som skapas i ett drev.

 Gammelmedia låter de ekonomiska intressena styra. Det påverkar journalistiken. Men är det möjligt att tvätta ränderna ur Zebran?

MEDIAMAKT. Utvecklingen går framåt i bloggarnas diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra. Jag håller med Mary om att vi kommit något nytt på spåren. Det har bland annat varit en konstruktiv efterdebatt till min artikel i Aftonbladet. Det visar sig praktiskt med att många sossebloggare tar avstånd mot medias hantering av Sven-Otto Littorin. The Hell of Hannastacia konstaterar att det är ett bloggdrev mot gammalmedia och Cattis ”projekt på riktigt” menar att bloggosfären vinner över gammelmedia.

Så kanske man kan se det. Men det är samtidigt en metodutveckling och en strävan efter bättre bloggande. Folkpartiet i Nacka exemplifierar med FRA-frågan och menar att bloggarna kan vara platsen för saklig och fördjupande debatt.

Man kan som bloggare, skribent eller journalist göra på många sätt. Det viktigaste är att som Mary pekar på – oavsett om man är journalist eller bloggare – ha en strävan efter att inte sätta personfixeringen före politiken. Många personer ansluter sig till vårt ställningstagande och förhållningssätt. Se bara på Peter Andersson som bestämt sig för att tala om att han bloggar rent. Ett åtagande som innehåller vissa grundkriterier:

* Tillsammans med andra bloggare reagera när medier gör personliga förhållanden hos poliska förträdare till huvudsak.

* Avstå från blogginlägg / tweets på Twitter, Facebook-inlägg som positivt lyfter upp den typen av nyheter

* Inte själv skriva inlägg i dessa medier utifrån negativa, personliga perspektiv av politiska motståndare

* I mina inlägg tänka till ”en gång till” och pröva innehållet mot dessa ”etiska principer”.

* Där jag kan bidra i debatten om relationen mellan politik och medier, inklusive de sociala medierna.

Apropå min artikel är det rätt kul att det är tre bloggare från tre olika politiska partier som bett Anna om ursäkt. Den ena för att han följde med i drevet, den andra för att hon skrattade med och den andra för att hon inte skrev och begärde en mer nyanserad journalistik. Gammelmedia däremot lyser med sin frånvaro. Det är i och för sig ett enormt mycket bättre utfall än väntat. 😉

En av de personer som lyfter frågan om bloggetik är KD:s Peter Soilander. Jag välkomnar honom varmt. Men jag köper inte hans resonemang om att ett sätt att be om ursäkt är att radera gamla blogginlägg som inte håller måttet.

Själv har jag raderat en hel rad olika artiklar som inte håller måttet. Det har varit mitt sätt att be om ursäkt… Sökverktygen brukar sortera bort förändringar i meningar, vilket i praktiken betyder att minan är desarmerad – och det är fritt fram att ta bort det skadliga innehållet.
Orden har vingar

Det är lätt att glömma bort i stundens hetta att orden skadar.

Det är iofs bra att städa internet från trams men frågan är om det räcker. Snarare tycker jag det kan vara befogat att rätta och korrigera genom att resonera kring varför man ändrat sig och eventuellt dessutom be om ursäkt. Att radera och hoppas att Google sopar bort spåren känns inte riktigt som att ta ansvar för det man skrivit.

Som kuriosa var Peter en av de bloggare som hakade på i det massiva drevet mot Anna. Även om han inte var värst så skrev han bland annat inlägget nedan.

söndag, december 17, 2006

Pust, vad skönt

POLITIK. Anna Sjödin gör helt rätt när hon avgår som SSU:s ordförande. Hon lever helt upp till ordspråket att gå till samhällets bottenskikt med flaggan i topp. ”Mitt ord är uppenbarligen inte värd något”, skriver Sjödin om krogbråket, och ”inte heller mitt läkarutlåtande eller de oberoende vittnen som beskriver vaktens beteende och språkbruk. Jag blev oskyldigt dömd och jag förnekas möjligheten att få visa det.”

Vad SSU:s avgående ordförande Anna Sjödin gör är att osynliggöra sin egen makt och förminska sitt eget inflytande på bekostnad av att vinna sympatier hos läsarna, vilket är ett klassiskt retoriskt knep från antiken för att vinna förtroende för sina egna åsikter. Hon medger detta i sitt uttalande om att ”jag tänker inte be om ursäkt för något jag inte gjort för att eventuellt överleva politiskt.”

Däremot underskattar hon sina motståndare i sitt uttalande att ”jag tänker inte heller slåss mot väderkvarnar” och skönmålar sitt eget uppdrag när hon säger att ”det handlar om att ärligt och uppriktigt bry sig om hur andra människor har det. Det handlar om att stå upp när det blåser som hårdast.

I en tvärpolitisk jämförelse var historian om SSU:s Crazy Horse värre för mig än folkpartiets dataintrång i SAPNET. SSU:s ordförande Anna Sjödin, som också suttit med i VU, ’det mäktiga’ verkställande utskottet (s), har genom sitt handlade visat en sak, och det är idag föremål för traumatiska överläggningar.

Just den politiska målsättningen, som handlar om ”makten framför allt”, är något som överskuggat socialdemokraterna under ett sekel. Tack och lov, så finns det alternativ till politisk kunnande genom Alliansen.

Andra bloggar om: ,

Postad av Peter Soilander kl. 00.00

I Peters blogginlägg fanns inte en antydan till reflektion över att det kan finnas en annan bild. Jag gillar särskilt formuleringen ”att gå till samhällets bottenskikt” Jag drar inte upp detta för att klandra Peter.  Jag har säkert dessutom själv brustit i mitt bloggande under åren.

Peter kommenterar det hela med att han okritiskt följde med. Nu räcker han ut näven i ett långt resonerande och klokt inlägg. Den är tagen.

Däremot vill jag peka på hur lätt det är att falla in i pöbeln tillsammans med exempelvis de politiska ungdomsförbundare som i extas skanderade ”Anna Sjödin fyllesvin” efter en debatt. Eller de som gick i spinn och förvandlade Tsunamidiskussionen till älgjgakt eller safari. Huvuduppgiften blev att basha Lars Danielssons karaktär för att få njuta av hans huvud som trofé ovanför öppna spisen – gärna genom att tillföra dimensioner av otrohetsanklagelser i debatten.

Men jag påstår att de som var skyldiga till att skapa pöbelsituationer är just de gammelmedia som sällan eller aldrig ber om ursäkt och nu sätter sig på höga hästar och pratar om att de minsann har en ansvarig utgivare och pressetik.

Vilket trams. Det finns ingen av prasselpappersproducenterna som tar det samlade ansvaret för den mediabild de skapar i ett drev.

Jag har tidigare skrivit om gammelmedias dubbelmoral när det gäller sex och den tidigare polischef som satts under lupp i inlägget ”får man knulla som polischef”.

 — •l• —

UPPDATERAD. Jag ser att signerat Kjellberg tänker bidra till en schysst bloggosfär liksom Fredriks funderingar.

 — •l• —

UPPDATERAD. Badlands Hyena ironiserar på ett underbart sätt (som vanligt). Peter tycker inte att innehållsdeklaration är modellen. Jag tycker aldrig plakatpolitik är lösning på några problem. Men detta tror jag inte är varken plakatpolitik eller tomma ord.

 — •l• —

Bloggarnas diskussion kring mediaetik för bloggosfären är upplyftande, lovvärd och ett fall framåt. Att gammelmedia inte är vaccinerade från personfixering och slask bara för att de anser sig ha tittarombudsmän, ansvariga utgivare och Pressombudsman ser vi varenda gång vi öppnar en kvällstidning. Sammantaget behöver mediamakten betydligt mycket mer självsanering.

Där vill ett antal av bloggosfärens politiska bloggare bidra. Gammelmedia däremot håller tyst i frågan.

Eller vad tycker du? Tar gammelmedia sitt ansvar?



Borde inte media självsanera?

Det sägs att vi lever i det personliga ansvarets tid. Men allmänheten skulle bara veta hur mycket av tidningsläsarnas pengar som våra så kallade ansvariga utgivare är beredda att betala för att ingen ska veta om deras misstag.


Vad är det som händer med människor i flock? Även journalisterna riskerar att drabbas av flockbeteendet, liksom deras chef: Den ansvariga utgivaren.

MEDIAS DUBBELMORAL. Det är inte lätt att diskutera  hur människans beteende  förändras i grupp. Se bara på händelserna i Bjästa. Det var en intressant realtidsstudie att följa alla dessa indignerade kommentatorer som väcktes under den tiden Uppdrag Granskning beskrev situationen på den lilla orten. Facebook och Twitter flödade av ogillande. Resultatet blev snabbt ett nytt pöbelbeteende  – fast åt andra hållet.

Förvånande? Knappast.

Vissa tar det där som bevis för att Internet är boven istället för att se nätets möjligheter.

Ska vi vara ärliga så är mobbens beteende djupt mänskligt. I alla sammanhang där vi har mer än två personer kan vi nästan räkna med att två bildar en grupp som går ihop mot den tredje. Vapnen som kommer fram i relationen mellan människor är inte sällan rostiga.

Det är därför vi ser konstiga maktstrider i idrottsrörelsen, märkliga manövrar i bostadsrättsföreningen och suspekt beteende under värnpliktstjänstgöring, i skolans värld eller varför inte i fikarummet på jobbet.

Det är bara att konstatera att när vi människor går ihop i en flock går vår hjärnas förmåga att säga stopp hand i hand med vår mänskliga feghet. Det är svårt och krävande att ha integritet nog att gå mot gruppen. Då saknas det nödvändiga kritiska tänkandet.

Därför vänder jag mig mot medias trivialisering av politik. Med stora ögon sitter åsiktsjournalister och kulturskribenter på åskådarläktaren med sur min och tävlar i grenen indignerat fingerpekande och moraliserande mot politiken i exempelvis turerna kring FRA eller Folkpartiets dataintrångsskandal inför förra valet.

Ungefär som om de kan lura i någon att  media vore bättre själva. Eller att det är rimligt att skylla på exempelvis bloggosfären istället för att se sitt eget ansvar.

Det är kanske bekvämt. Men det är inte renhårigt.

Debatten om internets fördärv (exempelvis Marteus märkliga inlägg för en tid sedan om det hon kallade näthat mot Beatrice Ask) respektive diskussionen om omoraliska politiker inför valrörelsen behöver få fler dimensioner.

I dagens Aftonbladet har jag en debattartikel kring medias beteende i drev utifrån personliga och yrkesmässiga erfarenheter. Det är bara att konstatera att journalisterna inte är ett dugg bättre än någon annan.

Det är inte alltid populärt att ifrågasätta gammelmedias sätt att jobba. Men kanske borde de sopa rent framför egen dörr innan de börjar klanka på Internet och bloggosfären.

Det sägs att vi lever i det personliga ansvarets tid. Men allmänheten skulle bara veta hur mycket av tidningsläsarnas pengar som våra så kallade ansvariga utgivare är beredda att betala för att ingen ska veta om deras misstag och övertramp.