Föreläsning och debatt om sociala medier

20131112-130246.jpg
SOCIALA MEDIER. Idag är jag på besök i Akademill. Åbo akademi för att delta i ett seminarium om yttrandefrihet och sociala medier.

Sättet att yttra sig, skapa opinion och diskussion har tagit sig nya former. Hur skapar vi våra egna nyhetskanaler?

Bland annat deltar Christian Sundgren (ordförande reportrar utan gränser), Johanna Korhonen, journalist Helsingin Sanomat, Malin Crona, chefredaktör och jag.

Dennis Rundt har precis hållit ett engagerande inledningsanförande kring media och deras rapportering och hur samhället förändras. Christian Sundgren berättar nu om bloggare som sitter fängslade för sina försök att yttra sig.

Debatten om media och medias makt är viktig. Jag har bland annat tänkt bidra med några tankar hur sociala medier kan användas i symbios med gammelmedia.

Thomas Hartman

Mutor: Desperation attraherar inte

Idag kan vi se hur partierna avfärdar ytterligare regler kring resor och gåvor. Men varför fånar sig de röd-gröna?

MUTDEBATTEN? Idag kan vi se att riksdagspartierna avfärdar ytterligare regleringar kring resor och gåvor. Partiernas ger beskedet att deras interna riktlinjer gäller och får räcka. Det är alldeles utmärkt om partierna tycker så. Vi förväntas trots allt ha med vuxna och ansvarstagande människor att göra. Men varför fånar sig de röd-gröna?

Dagens rapportering om att tuffare regler avfärdas är inget förvånande ställningstagande även om den gode Westerholm höjer på ögonbrynet. Som jag tidigare fått tillfälle att säga både i radio och TV så finns en övertro bland annat i media till att har man bara en regel så är vi trygga.

Ser vi på hur amerikansk skivindustri lyckats påverka svenska politiker så spelar det ingen roll var notan går. Uppenbarligen finns ett antal marionetter ändå. Lobbying fungerar alltså och måste komma i ljuset. Lösningen på detta är transparens och ytterligare granskning men av en annan kvalitet än den vi sett när det gäller historierna kring Arkelsten och Sahlin.

Det som däremot gör mig lite fundersam är varför exempelvis vi röd-gröna försökte ta billiga poäng på Arkelstenhistorien. Det är en uppenbar dubbelmoral att inte kunna försvara en partimotståndare och sedan trots det inte vilja ändra på reglerna.

Här finns en del av socialdemokratins problem just nu. Man ger ett intryck av att vara så desperata att man greppar varje litet halmstrå.

Det attraherar inte.

THOMAS HARTMAN

Ps

Tidningen Expressen har genomgått en stor positiv utveckling under publicisten Thomas Mattssons ledning.

På sin blogg antyder Mattson att det finns en historisk orsak till varför jag försvarade Arkelsten. Han menar att orsaken står att finna i det drev jag själv bevittnade på nära håll under den så kallade Crazy Horse affären.

Bingo. Mattsson har helt rätt. Dessa erfarenheter av att skåda ett fördummande drev i vitögat som bland annat Expressen har en förkärlek att ägna sig åt bidrar till att jag ifrågasätter när alla rusar åt samma håll utan eftertanke.

Jag ser det som en bra erfarenhet som gör mig till en bättre socialdemokrat. Det är ingen hemlighet och jag har bland annat beskrivit drevets mekanismer i Aftonbladet och tagit ställning för rent bloggande tillsammans med andra bloggare bland annat i anslutning till Littorin-affären.

Det kommer jag att fortsätta med. Vi behöver hjälpas åt över partigränserna när gammelmedia brister.

Listan på journalister med fingrarna i syltkrukan

FINGRAR I SYLTBURKEN. Journalister avgör vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Att det finns ett samband mellan de ledande journalisternas RUT-avdrag och deras ”professionella” bedömning tycks uppenbart.


MEDIAMAKT.
Journalister är dagens nya makthavare. De avgör hur agendan sätts för det politiska samtalet och vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Ilsemarie skriver klokt och tänkvärt om detta problem.

Kan den ensidiga fokuseringen på ”överklassproblem”, i det här fallet den orimligt stora RUT-exponeringen under Sahlin-intervjun, bero på att journalisterna idag allt oftare ogenerat utgår ifrån sitt egenintresse. I samma riktning skulle man kunna tänka när det gäller frågorna om hur de rödgrönas förslag om fastighetsskatten eller förmögenhetsskatten ”drabbar” (också här är det frågan om ungefär en procent av befolkningen).

Några ord om medias och Zendrys ansvar

Jag delar inte Sven-Otto Littorins politiska värderingar men det är inte politik Aftonbladet skriver om. När jag läser tidningens publicering under vinjetten ”Aftonbladet avslöjar” hamnar jag mitt i en politisk motståndares vårdnadstvist. Vi får ta del av interörer som är tämligen privata i relationen mellan Sven-Otto Littorin, hans fru och deras barn. Varför? Vad är allmänintresset?


MEDIAMAKT.
Idag ser jag Johans postning. Här får vi en tydlig illustration på vad jag menar när jag säger att media har ett ansvar för att pöbeltendenser som skapas bland läsarna. Genom att själva mata allmänheten med slask och genom allt hårdare personfixering hamnar vi i en nedåtgående spiral. Varje enskild artikel kanske inte ses som ett problem i sig, men den totala bilden bekymrar. Ibland går det över styr.

Jag delar inte Sven-Otto Littorins politiska värderingar men det är inte politik Aftonbladet skriver om. När jag läser tidningens publicering under vinjetten ”Aftonbladet avslöjar” hamnar jag mitt i en politisk motståndares vårdnadstvist. Vi får ta del av interörer som är tämligen privata i relationen mellan Sven-Otto Littorin, hans fru och deras barn. Varför? Vad är allmänintresset?

Ger inte artikeln dessutom lite smak av bigott moraliserande? En tidigare dömd person må kunna vara skyldig till nya brott. Men detta är inte bevisat än. I detta läge är det snarare ett köttben till pöbeln att förfasas över.

Är det så här gammelmedia förvaltar sitt ansvar att rensa debatten så kan de i alla fall inte rikta några klandrande ord mot bloggosfären vilket tycks passa redaktionerna på läppen nu för tiden.

Zendry Svärdkrona heter journalisten som ligger bakom jobbet. Är du stolt över ditt arbete idag, Zendry? Var det denna typ av artiklar du ville skriva som journalist?

Du som läser bloggen: Överdriver jag detta eller håller du med mig?

Läsvärt på detta: Mary bloggar klokt som vanligt. Krassman konstaterar att det finns en märklig personfixering hos gammelmedia. Scaber Nestor tycker den aktuella journalistiken är patetisk. Annica Beijbom berättar om Twitterskandal i England och tycker att nätet helt enkelt är generösare än prasselpress. Dagens mest humoristiska inlägg står Tokmoderaten för. Härlig humor.

Vi är ett antal bloggare som tar avstånd från medias personfixering och slaskande – och vi har tagit i hand över partigränserna: Mary X Jensen, Thomas Hartman, Kent PerssonFarmor Gun, Calle Fridén, Martin Moberg

Vi blir gärna fler bloggare som utmanar gammelmedia. Häng på du med.

UPPDATERAD. Krassman varudeklarerar sin blogg. Smart initiativ. Opassande problematiserar som vanligt mycket läsvärt. Hon vill vända trenden och ber dessutom om ursäkt enligt devisen passivitet är också aktiv handling.

Erik Laakso tycker fokus ska ligga på ansvarig utgivare. Och naturligtvis har han rätt i grunden. Tidningarna skapas av journalisterna på golvet som har att leverera enligt chefens världsbild. Men min poäng är att varje individ i drevet har ett ansvar.

Jag känner inte den aktuella journalisten Zendry Svärdkrona och har mig veterligen aldrig haft med honom att göra, men jag tycker det är befogat att vända personfixeringen mot redaktionen. Speciellt i dessa tider då varje journalist snart har en bildbyline som är större än den text han eller hon har skrivit. Ansvaret sträcker sig som jag ser det längre än till den ansvarige utgivaren.

Borde inte media självsanera?

Det sägs att vi lever i det personliga ansvarets tid. Men allmänheten skulle bara veta hur mycket av tidningsläsarnas pengar som våra så kallade ansvariga utgivare är beredda att betala för att ingen ska veta om deras misstag.


Vad är det som händer med människor i flock? Även journalisterna riskerar att drabbas av flockbeteendet, liksom deras chef: Den ansvariga utgivaren.

MEDIAS DUBBELMORAL. Det är inte lätt att diskutera  hur människans beteende  förändras i grupp. Se bara på händelserna i Bjästa. Det var en intressant realtidsstudie att följa alla dessa indignerade kommentatorer som väcktes under den tiden Uppdrag Granskning beskrev situationen på den lilla orten. Facebook och Twitter flödade av ogillande. Resultatet blev snabbt ett nytt pöbelbeteende  – fast åt andra hållet.

Förvånande? Knappast.

Vissa tar det där som bevis för att Internet är boven istället för att se nätets möjligheter.

Ska vi vara ärliga så är mobbens beteende djupt mänskligt. I alla sammanhang där vi har mer än två personer kan vi nästan räkna med att två bildar en grupp som går ihop mot den tredje. Vapnen som kommer fram i relationen mellan människor är inte sällan rostiga.

Det är därför vi ser konstiga maktstrider i idrottsrörelsen, märkliga manövrar i bostadsrättsföreningen och suspekt beteende under värnpliktstjänstgöring, i skolans värld eller varför inte i fikarummet på jobbet.

Det är bara att konstatera att när vi människor går ihop i en flock går vår hjärnas förmåga att säga stopp hand i hand med vår mänskliga feghet. Det är svårt och krävande att ha integritet nog att gå mot gruppen. Då saknas det nödvändiga kritiska tänkandet.

Därför vänder jag mig mot medias trivialisering av politik. Med stora ögon sitter åsiktsjournalister och kulturskribenter på åskådarläktaren med sur min och tävlar i grenen indignerat fingerpekande och moraliserande mot politiken i exempelvis turerna kring FRA eller Folkpartiets dataintrångsskandal inför förra valet.

Ungefär som om de kan lura i någon att  media vore bättre själva. Eller att det är rimligt att skylla på exempelvis bloggosfären istället för att se sitt eget ansvar.

Det är kanske bekvämt. Men det är inte renhårigt.

Debatten om internets fördärv (exempelvis Marteus märkliga inlägg för en tid sedan om det hon kallade näthat mot Beatrice Ask) respektive diskussionen om omoraliska politiker inför valrörelsen behöver få fler dimensioner.

I dagens Aftonbladet har jag en debattartikel kring medias beteende i drev utifrån personliga och yrkesmässiga erfarenheter. Det är bara att konstatera att journalisterna inte är ett dugg bättre än någon annan.

Det är inte alltid populärt att ifrågasätta gammelmedias sätt att jobba. Men kanske borde de sopa rent framför egen dörr innan de börjar klanka på Internet och bloggosfären.

Det sägs att vi lever i det personliga ansvarets tid. Men allmänheten skulle bara veta hur mycket av tidningsläsarnas pengar som våra så kallade ansvariga utgivare är beredda att betala för att ingen ska veta om deras misstag och övertramp.

Något om Bonniers innan Rumänien

Idag vill jag rekommendera en intressant artikel på DN-debatt om mediamonopol.


Familjen  Bonnier har ett stort ansvar

MEDIA. Varje morgon som jag tittar in i TV4:s morgonprogram tänker jag på vilka TV-progam de lyfter fram, vilka produkter och vilka personer. Det kanske är en yrkesskada men vi vet ju alla att det inte är slumpen som avgör programmens innehåll.

Just därför vill jag passa på att rekommendera den intressanta debattartikel om mediadominansen som publicerades på DN-debatt häromdagen (om du inte redan gjort det). Det kanske kan tyckas är lite starkt att antyda att det finns jämförelser att göra mellan Bonniersfärens dominans i det svenska medialandskapet och Berlusconis Italien. Men tanken lämnar ett spår av dålig smak i munnen eftersom det ändå finns viss relevans för påståendet. I artikeln skriver ett antal (från Bonnierkoncernen) fristående förläggare om hur det faktiskt fungerar en vanlig dag i vårt land:

Varje offentlig tanke har på ett eller annat sätt passerat Bonnierföretagen. Så kan det åtminstone tyckas efter en dag med DN och DI till frukost, Expressen till eftermiddagskaffet, TV4:s Nyheterna på kvällen, en film som Bonnierägda SF valt att distribuera och före läggdags ett magasin eller kanske någon av de cirka 500 böcker som varje år utges av Bonnierförlagen. Svenskarna har gradvis vant sig vid Bonnierkoncernens allt större dominans i deras offentlighet. Det är inte längre någon som höjer på ögonbrynen när DN Kultur samarbetar med Bonnier­ägda internetbokhandeln Adlibris eller Malou driver Bonnierbokklubb i TV4.

Men var går gränsen mellan att vara en stark aktör på en fri marknad till att vara en monopolistisk aktör som medvetet styr vad vi läser och vilka åsikter vi kommer i kontakt med? På senare år har Bonniers på ett mer aktivt vis kommit att utnyttja sin dominerande ställning för att i alla möjliga led gynna försäljningen av de egna företagens produkter. Detta på ett sätt som torde strida mot en modern konkurrenslagstiftning.

Det potential som Bonniersfären har att missbruka den makt som ligger i deras olika kanaler för att sälja sina egna produkter är omfattande speciellt eftersom det tycks vara fullt möjligt att göra utan granskning från övrig media. Dessa frågor diskuteras inte heller i valrörelsen inför kommande val. Jag skrev tidigare en analys av familjeföretaget på Newsmill och vi får hoppas att internets krafter kommer att hjälpa till och balansera marknaden. Stämmer det som förlagen beskriver när det gäller Bonnierföretagens och försäljning av pocketböcker så är det en absolut nödvändig utveckling för konsumenternas skull.

Detta är också ytterst en integritetsfråga eftersom det pågår en kamp därute kring hur media ska användas, upphovsrätt etc. Användargenererat material måste få bygga på en vidareutveckling av redan existerande. Detta kan tillföra ny verkshöjd till alstret. Vad tycker Bonnierfamiljen om det? Ett exempel på vad jag menar hittar du nedan (ur Lessigs föreläsning)

Annat läsvärt: Claes letar socialdemokratins vision för framtiden, Peter reflekterar över SIFOs mätning och önskar motståndarna lycka till, Johan funderar över PJ Anders Linders enögdhet, Krassman konstaterar att det tycks spridas en moderatsjuka som sätter sig på siffersinnet, S-buzz summerar läget som vanligt

BOKEN VEM BRYR SIG? Idag fick för övrigt vår bok en artikel på Expressens ledarsida. Inte vanligt med vänliga ord därifrån. Det gör att man kan packa väskan till mötena i Rumänien med glatt sinne. Såg för övrigt att Peter bloggar om boken.

Några ord om media och att fly ansvar

MEDIA. Mary Jensen på Mina Moderata Karameller gör en mycket läsvärd analys av mediadrev.

VEM BRYR SIG. I dagens krönika gör Mary X Jensen en intressant reflektion över mediadrev kopplat till de diskussioner som varit den senaste tiden om moderat valfusk. Hon har också läst min artikel på Newsmill där jag ger rådet att erkänna oavsett om du är skyldig eller inte om man råkar ut för medias granskning.

Det hedrar Mary att hon reflekterar över hur hon själv ramlade in i drevet mot Anna. Hon går så långt att hon ber om ursäkt för detta. Det är verkligen fint av henne även om hon bara var en liten bricka i hela mosaiken i denna märkliga skandal i svensk politik.

Det ska bli spännande att se om de som verkligen är skyldig Anna en ursäkt någonsin kommer att ge den. Dvs de journalister och mediamakthavare som gärna själva talar om ansvarsutkrävande men sedan själva gömmer sig när kvaliteten på deras arbete ifrågasätts.

Tänk att få vara journalist och få jobba med Madonna

madonna | När jag läser Aftonbladets artiklar om Madonnas Sverigebesök blir jag fundersam.

MEDIATRAMS

Jag tänker på de unga människor som studerar flera år på journalisthögskolan för att bli journalist. Många av dessa mediastudenter har uppriktiga ambitioner att förbättra samhället. Jag har träffat flera av dom i verkliga livet. De pratar med drömmande blick om sina vackra föresatser och ledstjärnor. Tänk att få göra det avgörande reportaget som visar på samhällets djupa avigsidor, drar ner byxorna, klär av rodnande makthavare och sätter sökarljuset på vidriga oförrätter.

Det där är något att verkligen vara stolt över och berätta för farmor om mellan förrätt och varmrätt under familjemiddagen.

Men frågan är hur det känns att gå till jobbet varje dag när arbetet istället visar sig innebära en evighetslång värnplikt i händerna på nyhetschefen. Artiklar ska levereras med kort deadline. Det som visar sig premieras är din skicklighet i att rota i soptunnor, klafsa runt i spyor, skriva fantasifulla fabler och koka sensationer av luft.

Låt mig ta ett exempel ur en av dagens kvällstidningar.

Något som uppenbarligen upprör tidningen är att Madonna ”inte tog ett steg utanför hotellet” utan hållit sig på rummet ”i 41 timmar”.

Detta har inte skett utan ”dramatik”.

I en artikel där Tidningen säger sig ”avslöja” ”allt” om ”Storstjärnan” Madonnas ”hemliga” ”liv” på hotellet får vi veta att hon får sin ”skönhetsömn” ”förstörd” och ”tvingar” en barnfamilj att byta rum.

En sak som retar tidningen så att det motiverar en särskild artikel på bästa redaktionella nyhetsplats är att hon inte turistar i Göteborg. Tidningen föreslår därför saker hon kunnat besöka som ”Feskekôrka”, ”Liseberg” eller varför inte ”Paddanbåtarna”, ”Slottsskogen” eller ”Röhsska museet”.

Ingenstans finns reflektionen att det är just journalistikens beteende som låser in artisten i ett fängelse på ett av stadens hotell på ”210 kvadrat”.

De tre journalister som jobbat för att skapa detta journalistiska underverk konstaterar däremot att hon tidigare shoppat ”lyxdesign” i Finland.

Artikeln kröns av uttalandet att Madonna blev ”jättesvettig” när hon tränade.

No shit Sherlock!?!

Vem fan bryr sig? Och hur kan det komma sig att detta dravel säljer lösnummer? Men den yttersta frågan är varför samhället ska sätta resurser på att människor ska utbilda sig till journalister när resultatet är denna typ av trams?

Varför inte låta Hänt i Veckan starta egenfinansierad uppdragsutbildning som privatskola? Då kan de formsy sin arbetskraft bäst de vill.

Vad säger man till Farmor när man skrivit ihop en sådan där artikel? ”Jo, jag har jobbat med Madonna hela helgen”

De av oss som lever med en flummig känsla av journalistik som någonting viktigt kan lika gärna ge upp nu.

Finns det någonting som tyder på att det kommer att bli bättre?

THOMAS HARTMAN