Sekten Lundsberg?

KRIS. Jag såg debatten om Lundsberg på TV ikväll.

Elevernas märkliga beteende minskar inte direkt misstankarna mot skolmiljön. Det är inte en vinnande metod att bete sig som små soldater som försvarar en sekt. Det är lite svårt att tro att detta är Sveriges elit.

Däremot valde rektorn en annan tonalitet. En ödmjuk och lyssnande approach som möjligen kan bli skolans räddning.

Thomas Hartman

En arrogant centerpartist och varför högern ska ut

MAKTLÖSHET. Idag utgår vi från försämringarna i Enköping och hur alliansen hanterar detta som ett konkret exempel varför de högerstyrda ska ut. Häng med till Enköping.


Högern rycker på axlarna. Politiken har inget ansvar. Var och en får sköta sig själv.

MAKTLÖSHET.
Jag brukar tala om att högern har ett förakt för svaghet. Karin Rebas från liberala nyhetsbyrån kritiserade detta och menar att alla politiker oavsett partifärg i grunden har ett positivt uppsåt med sin politiska gärning och att det där sättet att kritisera sina politiska motståndare sänker kvalitén på det politiska samtalet (fritt tolkat).

På många sätt kan jag hålla med om det men samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera när jag ser exempel på uttalanden från högerpolitiker som känns märkligt känslokalla. Exempelvis har vi sett det i debatten om försäkringskassan och de utförsäkrade.

Låt mig ta ett annat exempel. I gårdagens Enköpingsposten har tidningen framsida och uppslag (finns inte på nätet) om de nya reglerna för socialtjänsten.

Det blir tuffare för unga människor i Enköpings kommun. Socialtjänsten sänker gränsen för vad som är acceptabel boendekostnad för ungdomar med försörjningsstöd. Sänkningen gäller för alla barnfamiljer med mer än ett barn. Tidningens tar ett exempel att barnfamiljer med exempelvis sex barn inte längre har råd att bo i en femma i Enköpings hyresbostäder.

En annan ny regel handlar om sänkt boendestandard för unga. Ett par som bor tillsammans får numera acceptera en etta. Medan två kompisar som flyttar ihop får rätt till en tvåa. Tidigare bedömdes ungdomar och vuxna likvärdigt.

I första hand ska den som är ung och saknar jobb bo hemma hos pappa och mamma. Det kan bli en stor belastning för en fattig familj. I många fall drar kommunen in ersättningen för detta. Den tidigare ersättningen för personliga hushållskostnader är borttagen.

Hur hanterar de styrande dessa försämringar för några av de mest utsatta? Det som slår mig med häpnad är uttalandet från socialnämndens centerpartistiska ordförande Gunilla Karlsson som får vår nyligen passerade isvinter att framstå som rena värmeböljan.

Då måste man göra något åt sitt liv så att man kan ändra på det.

– Det är inte meningen att samhället ska ha ansvaret för ens liv.

Om du inte kan försörja dig kan du inte flytta hemifrån.

Kalla handen alltså. Frågan är hur fattigdom påverkar barnen som växer upp. Hur går det att utvecklas om man som vuxen bor hemma hos mamma och pappa? Man hade kanske kunnat önska sig ett mer inkännande sätt att resonera från en ansvarig politiker.

Det är möjligt att den centerpartistiska socialnämndsordföranden är felciterad i tidningen eller att hon hade otur med sina uttalanden. Men jag misstänker att risken är stor att det hon säger faktiskt är exakt det hon tycker och att hon inte reflekterat över vilken bild hennes uttalanden ger av den moderatstyrda Alliansen.

Är det konstigt att jag och många andra upplever att alliansen sparkar på samhällets mest utsatta. Medan de sänker skatterna och gynnar de välbeställda. Så ökar klyftorna i samhället under Reinfeldts styre.

Därför måste högern måste ut från makten.

Annat läsvärt: Högbergs tankar handlar idag om opinionsundersökningar. Klokt reflekterat. Stefan gör en bra analys av mediautvecklingen mot mer av politisk sportjournalistik. Hannah skriver om medias prat om den smutsiga kommande valrörelsen. Titta på hennes filmklipp. Peter funderar över medias användning av ord som ”att krossa” i politiken och vad det egentligen betyder. Johan fortsätter sitt goda arbete och mikrointervjuar vännen Karin. Meeri skriver också om debatten. Dessutom har hon tjusiga bilder på Robert Noord ;-). Och Scaber Nestor ställer frågorna vi alla funderar över. Vem fan bryr sig om färgen och vem bryr sig om pudeln?



Därför behövs Piratpartiet

Har piratpartiet något berättigande eller är deras frågor döda? Det var en av frågorna vid frukostbordet i morse. Min slutsats är enkel. Det svenska samhället är bara i början av en viktig integritetsdebatt.


Vi har en lång resa att göra inom integritetsområdet. I den debatten behövs piratpartiet

INTEGRITET.Har piratpartiet något berättigande eller är deras frågor döda? Det var en av frågorna vid frukostbordet i morse. Min slutsats är enkel. Det svenska samhället är bara i början av en viktig integritetsdebatt och då behövs piratpartiet som en viktig katalysator som vitaliserar debatten.

Jag hamnar då och då i samtal med människor som tycker att Piratpartiet spelat ut sin roll och att integritetsfrågorna är passerade. Ingenting kan vara mer fel.

Idag läser jag två intressanta artiklar inom integritetsområdet. En artikel i tidningen Lag och Avtal lyfter det faktum att vi i Sverige inte har något bra sätt att skydda whistleblowers på företag. Dvs personer som öppet berättar om oegentligheter.Det bidrar troligen till att transparensen är dålig inom svenska företag. Man talar gärna om öppen kritik och debatt och att man uppmuntrar sina medarbetare att ”skvallra” på felaktigheter. Men frågan är hur mycket som är tomma ord och vad som är ärligt menat.

Samtidigt ser jag en artikel i Affärsvärlden som handlar om kunders integritetsskydd och hur företag numera kan göra det till god affärsetik och konkurrensfördel att stå upp för sina kunder och aktivt arbeta för att skydda sina kunders data.

I IPRED-målet kunde ePhone ha valt att inte agera. ePhone valde istället att ifrågasätta ljudboksförlagens begäran. Ljudboksförlagen vann i tingsrätten. ePhone överklagade och vann i hovrätten. Nu ligger ärendet för avgörande i Högsta domstolen. Abonnenten som berörs i IPRED-målet måste sannolikt vara kund hos ePhone i ett par tusen år bara för att finansiera ePhones interna arbete i samband med processen. Vad tjänar då en bredbandsoperatör på att försvara en kunds personliga integritet hela vägen till Högsta domstolen? Svaret är naturligtvis kundlojalitet.

Jag tror att näringslivet inom båda dessa områden tjänar på att stå upp för integritetsfrågorna. I det ena fallet handlar det om att företaget faktiskt växer och kan utvecklas om man tar till sig av intern kritik och ser det som ett sätt att rätta felaktigheter. Dvs istället för locket på kan man välja den motsatta strategin med transparens som konkurrensmedel. Kortsiktigt kan det kännas frestande att klämma åt en anställd som tjallar. Men långsiktigt finns det stora vinster i att hålla censurfingarna i schack, våga vara tillåtande mot de anställdas kritik och istället öppet debattera frågorna.

I det andra fallet är det viktigt att jag som kund vet att jag inte behöver hamna i en privatpolisiär relation till min bredbandsleverantör eller det bostadsbolag jag bor i. Därför är jag imponerad av de företag som står upp för sina kunder och inte tar på sig någon privatspanarmössa.

Båda dessa parallella diskussioner visar att integritetsfrågorna mycket påtagligt finns i de affärsetiska överväganden som företag och myndigheter behöver hantera för att överleva i ett nytt mediasamhälle. Detta berör alltså långt mycket fler frågor än fildelning, copyright och bevakningskameror. Även om dessa är viktiga.

Vi har piratpartiet att tacka för att de sistnämnda frågorna kommit i ljuset. Vi behöver en genomgripande debatt i samhället och i de etablerade partierna om olika delar av integritetsbegreppet. Vi är bara i början av denna diskussion. Där är piratpartiet en viktig aktör som vi i de etablerade partierna ska vara tacksamma över och bejaka istället för att reflexmässigt behandla som politiska fiender.

Dessutom kanske de skadeglada ska komma ihåg att det bråkas inom alla partier emellanåt. Det har inget med de viktiga sakfrågorna att göra. Så länge som integritetsfrågorna behandlas styvmoderligt av alla etablerade partier behövs piratpartiet.

Jag är stolt över (s) på nätet

NYA MEDIA. Idag träffas NetRoots på Bommersvik för att lägga upp strategin inför valet.

WEBSTRATEGI. Idag träffas NetRoots på Bommersvik för att lägga upp strategin inför valet. Jag är mycket stolt över mitt parti som så snabbt har tagit till sig internets möjligheter till social kommunikation.

De bloggare som finns med är:

Marika Lindgren Åsbrink Storstad
Rosemari Södergren Kulturbloggen
Ulrika Falk Ulrika Falk
Hannah Bergstedt Det perfekta livet
Johan Ulvenlöv s-buzz
Peter Andersson Peter Andersson
Björn Fridén Alliansfritt Sverige
Johan Westerholm Mitt i steget
Alexandra Einerstam HBT-Sossen
Fredrik Pettersson fredrikpettersson.nu
Claes Krantz claeskrantz.se
Peter Johansson Röda berget
Viktor Tullgren Viskot
Victor Svedberg Victor Svedberg

Arbetet i vårt nätverk skulle inte vara möjligt om det inte vore för det arbete som Johan Ulvenlöv s-buzz gör. Jag önskar kamraterna varmt lycka till i det viktiga arbetet att slåss för en röd-grön valseger också på nätet. Jag kommer sannerligen att göra vad jag kan för att bidra.

Vad f*n håller journalistförbundet på med?

Jag trodde journalisterna var överens med oss övriga att utreda och beivra brott är statens och ingen annans.

INTEGRITET. När jag läser den debattartikel som upphovsrättsindustrins lakejer skriver på SvD i det så kallade ”nätverket” ”kulturskaparna” så häpnar jag. Mitt i skaran av personer som skriver under finns journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

I artikeln skriver lobbyorganisationen: Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet

Det är möjligt att detta är klantigt formulerat. Jag måste nypa mig i armen för att känna efter om jag drömmer en mardröm. Har jag förstått detta rätt? Journalistförbundet skriver alltså under en artikel som kräver att internetoperatörerna ska aktivt ska medverka till att rensa upp internet från piratkopiering och illegal fildelning. Det är inget annat än sanslöst att journalisternas fackförbund som borde förespråka öppenhet, transparens och rättssäkerhet driver uppfattningen att Com Hem och Telia som privata företag ska bedriva repressiva åtgärder mot sina kunder.

Jag trodde journalisterna var överens med oss övriga att utreda och beivra brott är statens och ingen annans.

Till stöd för uppfattningen har upphovsrättslobbyn (som jag förmodar defacto håller i pennan) låtit genomföra en undersökning där de frågar ett urval av svenska folket

om de tycker att de som skapat exempelvis texter, bilder, filmer och musik ska få ersättning när deras material används via internet.

Vafalls.

Att försöka begränsa vad som får finnas på internet är censur, vilket i sig är rätt roande att journalistförbundet ställer sig bakom. Och hur ska operatörerna kunna få stopp på illegal verksamhet utan att övervaka nätet? Bingo. Ytterligare en intressant aspekt för det goda journalistförbundet att reflektera över. Hur går det då med källskydd och meddelarfrihet?

Privatspaning på nätet har väl ingenting med frågan om folk ska betala för sig eller inte. Hade jag fått den frågan själv hade jag också svarat ja eftersom jag principiellt tycker att människor ska få betalt för sitt arbete. Det innebär inte att jag skulle ställa mig bakom att Telia skulle stänga av en enda kund som fildelar illegalt lika lite som transportstyrelsen kan hållas ansvarig för om någon alkis kör ihjäl någon på samhällets vägar.

Om jag vore journalist skulle jag i detta läge ställa en fråga till min förbundsordförande om ett tydliggörande och ett offentligt avståndstagande från denna åsikt. Alternativet är att lämna journalistförbundet.

Här frågar jag VK:s journalister om  detta. Vi får se om medias makthavare svarar lika snabbt som de vill att politikens makthavare ska svara.

Fler som skriver om detta: Scaber Nestor som undrar vad SR och SVT:s fackklubbar gör i artikeln (ska inte dom vara opartiska). Thomas Tvivlaren som konstaterar att fackförbundet Unionen är med (och ställer dom mot väggen). Farmor Gun som reflekterar över opinionsundersökningens funktion när man kan bevisa vad man vill med den. Hannes2peer som analyserar sammanslutningen kulturskaparna och dess olika bokstavskombinationer till medlemmar. Syrrans granne uppmanar oss att ringa ordföranden i journalistförbundet. Rick Falkvinge konstaterar att journalistförbundet angriper källskyddet. Opassande som ändå försöker se det positiva.

Folkbladet: ”Den känns i magen och samvetet”

VEM BRYR SIG | Idag skriver Folkbladet.se om boken: ”En tankeställare och en väckarklocka”

ANMÄLAN. Idag skriver Folkbladet.se om Vem bryr sig. Du hittar recensionen här.

Välkommen åter, Anna Sjödin

Anna Sjödin och Thomas Hartman
Vem bryr sig? – en bok om Sverige
Hjalmarsson & Högberg Bokförlag

Den avsatta SSU-ordföranden Anna Sjödin ger tillsammans med Thomas Hartman 14 bilder av Sverige. Det är inga vackra bilder, de beskriver människor som är hårt ansatta och utsatta. Med moderat språkbruk skulle man kunna kalla deras situation för utanförskap.

Sjödin-Hartman har däremot en helt annan utsiktspunkt än vad trojkan Reinfeldt-Borg-Schlingmann har.

Boken berättar om Johanna och Försäkringskassan – eller varför halverade sjuktal inte betyder att hälften av ansökningarna ska i papperskorgen.

Den berättar om Emma och våldet – eller varför vi måste utrota lönediskrimineringen till 2015.

Författarna skriver om varför vi ska ersätta piller med god mat och mänsklig värme.

”Det krävs en perspektivförskjutning i socialdemokraternas förnyelsearbete. Vi måste stå upp för den lilla människan. Vi måste se bristerna i samhället med öppna ögon om vi förväntar oss människors förtroende på nytt”, skriver de.

Den skarpa samhällskritiken betyder inte att författarna tror att lösningarna på problemen finns någon annan stans än i arbetarrörelsen själv, trots kritiken.

”Vi måste våga ifrågasätta det samhälle vi själva har skapat. Samhället blir aldrig färdigt”.

Vem bryr sig?, är en tankeställare och en väckarklocka. Den känns i magen och samvetet. Har vi inte alldeles för lätt att glömma vad allt handlar om: Solidariteten?

Boken är kryddad med tänkvärda dikter av Erik Sjödin, Annas farfar.

Det är sorgligt att Anna Sjödin försvann så brutalt från den politiska scenen. Hon hade behövts i politikens centrum idag. Hoppas den här boken innebär ett slags återkomst. Hur det gick till när hon utsattes för medias hat och rättsväsendets haveri beskrivs av Thomas Hartman i ett av kapitlen i boken.

Janne Berglund
redaktion@folkbladet.se

Några ord om vårt förakt för svaghet

VÅRT FÖRAKT FÖR SVAGHET. Låt mig säga det direkt. Jag är en av de som tycker att Anna Odells omdiskuterade kritik av psykiatrin genom sin installation på Liljeholmsbron i Stockholm för en tid sedan inte bara var modig och bra utan direkt nödvändig för utvecklingen av vårt samhälle.

Det Odell gör är att hon öppnar förlåten och håller upp en spegel mot för hur vi behandlar människor som är annorlunda och som inte kan försvara sig. Någonstans har vi fått för oss att det är okey att spänna fast, proppa i mediciner eller använda elchocker som vår tids lobotomi.

Men vi talar sällan om detta.

Vi lever nämligen i ett bigott samhälle där toleranserna för det annorlunda är så små. Istället låter det på politikerna som om maktlöshet bara drabbar vissa personer. Så byggs det upp en illusion av vi och dom. Men verkligheten är en annan.

Faktum är att orättvisa och maktlöshet drabbar oss alla under olika perioder i livet. De skyddsnät vi har är så skrala. Därför har vi egentligen inte råd med fördomar. Vi behöver inse att i morgon kan det vara du eller jag som står där och behöver en hjälpande hand efter att vi sprungit in i en livskris.

Hemlöshet är bara ett symptom på att samhället inte fungerar. Detta trots vårt inbillade välstånd med gynnsamma handelskvoter, bokade gästnätter på hotell och importerade bilar.

Det är därför jag högaktar Anna Odell eller exempelvis rektorn för Lunds universitet, Per Eriksson när de lyfter obekväma frågor i samhällets finrum.

Det behövs fler som med risk för sin egen hälsa vill bidra till att göra upp med vårt förakt för svaghet.

THOMAS HARTMAN