När Sanna Rayman tappar kontrollen

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är i och för sig inte samma bloggförakt och elitistiska syn som gammelmedia i allmänhet så ofta gärna ägnar sig åt men det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

Det där förvånar mig. Jag gillar Rayman. Jag har ofta läst henne med stort intresse. Men denna gång förundras jag bara. Och jag funderar…Varför är det viktigt för journalister och åsiktsjournalister att prata om att bloggar har låg kvalitet? Varför är det viktigt att fokusera på meningslösa eller inte meningslösa Twitterinlägg? Varför är det viktigt att prata om att bloggosfären är ointressant?

På samma sätt är det med det där skitsnacket vissa av högerns ledarskribenter kör med om att det skulle vara likriktning och centralstyrning i Netroots. Det är direkt lögn.

Varför blir det så krampaktigt? Det tycks finnas en ständig klåda hos gammelmedia och deras prasselpapper som inte tycks gå bort när det gäller bloggosfären. Man kan säga att det smakar surt i munnen när man följer gammelmedias sätt att hantera bloggandet.

Buhu Buhu. Gnäll och felsökeri.

Låt mig ta ett exempel: I samband med diskussionen om the Pirate Bay som släppte förundersökningen och de så kallade Arbogabilderna med obduktionsbilderna på de mördade barnen så blev indignationen vansinnigt tydlig. Gammelmedia kritiserade reflexmässigt Internet och förfasades (trots att felet helt uppenbart låg hos rättsväsendet som inte sekretessbelagt bilderna från början). Vissa från gammelmedia (en av dom finns kvar som ganska talande debattklipp mellan undertecknad och DN:s Barbro Hedvall som du kan lyssna på här på denna sida) försökte få det till att allmänheten frossade i slask och blod och saker läsarna inte hade med att göra. Underförstått måste gammelmedia utgöra ett filter mellan slutkonsumenten av informationen och själva informationskällan.

Det var en talande debatt som tydligt avslöjade hur media vill vara våra självgoda förmyndare.

Men jag är ledsen att säga detta. Den tiden är förbi. Internet innebär ett slut för allt sånt där tramsande. Det är ett paradigmskifte på gott och ont som påverkar alla försoffade maktstrukturer som tagit sin makt för självklar.

Dessutom har gammelmedia knappast skött sitt jobb särskilt bra?

Men jag förstår dom.

Tänk dig att tjäna pengar på att skvallra om kändisars otrohet med den våta drömmen att fotografera konungens sängkammare. Att tjäna pengar på att läsa offentligt material, ta ut godbitarna, skära dem i lämpliga stycken och sälja portionsförpackat. Tänk dig att du får lön för att göra ett jobb. Du ser dig själv som professionell. Du går till jobbet varje dag och har vant dig vid makten. Makten att ha tolkningsföreträdet. Makten att analysera och dra slutsatser. Makten att avgöra vad som är viktigt och vad som ska tryckas ner och gömmas undan.

Det är mot den bakgrunden det pågår en trend där det journalistiska TYCKANDET vinner utrymme över det refererande, reflekterande och granskande. Där journalisten vid sidan om nyhetsartikeln numera allt oftare tillåts ha en argumenterande artikel med åsikter. Inte sällan är rubriken och bilden dessutom större än texten som är skriven. Bildbylinen blir större och större och vi får se allt fler halvkroppsjournalister och helkroppsjournalister som med säker blick tittar ut på läsaren från prasselpappret.

Det finns något för egot i detta som är djupt mänskligt. Det handlar om bekräftelse. Att få vara någon. Att ha makt.

Men journalisterna är i gott sällskap.

Den auktoritetsbundna makten för journalisten påverkas på samma sätt som den gör för politikern i riksdagen, läraren i skolan, för telejätten som plötsligt får se sina roamingavgifter konkurrensutsättas av Skype, för mediaindustrin, för läkaren på hälsocentralen som får uppleva den svindlande känslan att människor googlar sina sjukdomar och plötsligt kan mer om sin sjukdom än allmänläkaren. De sitter inte längre med mössan i hand i väntrummet. De accepterar inte längre att någon ska avgöra vilken pure de ska få äta av offentligt material. Eller om de är myndiga nog att få se en bild eller läsa en text.

Då brakar makten och riddaren på den vita rustningen blir en av oss. Journalistiken blir ungefär lika sexig och eftertraktad som svensk Tekoindustri.

Tro mig. Jag förstår ångesten. Jag är själv ordförande för en periodisk tidskrift i ett mediaföretag och ägnar mycket tid i det uppdraget åt att fundera över strategier för mediautvecklingen framöver, hur vi ska förpacka, i vilka kanaler och vilka vägval vi ska göra. Jag har lärt mig en sak. Den som anser sig ha tid och råd att krampaktigt hålla sig fast vid det förgångna och ägnar sig åt att skriva såna där texter som allt för många journalister skriver nu för tiden slösar bort viktig tid de istället borde ägna till att göra hemläxan och fundera över sin egen roll i framtidens mediavärld.

Jag läser mängder med tidningar och bloggar kommer säkert att fortsätta att göra det. Och även om bloggarna inte levererar rena nyheter varje dag så kommer de ofta med andra perspektiv. För mig är bloggosfären platsen där jag lärt känna många goda vänner. Det är platsen där jag imponeras och förfasas, letar nyheter och fördjupade resonemang, skvaller och förnöjelse. Det är i strömmen av bloggar jag surfar för att lära känna nya människor och spännande bekantskaper. Det är en plats för ett viktigt politiskt engagemang lika nödvändig som den allmänna världen.

Bloggosfären förändras och utvecklas mot nya former men är i grunden alltså uttryck för grundläggande mellanmänskliga relationer. Att vända ryggen mot bloggandet är att vända ryggen mot en form av mänsklig interaktion. Då och då sticker en blogg fram mer än någon annan men det intressanta är inte den individuella bloggen utan strömmen av bloggar,  hur de interagerar med varandra och vart den strömmen tar vägen. Sett ur det perspektivet är den enskilda bloggens placering på knuff och politometern inte särskilt intressant för mig – utan det intressanta är snarare det totala flödet.

Kort och gott. Min hjärna vill ha roligt. Det behovet duger inte gammelmedia ensamma till att täcka längre. Mycket talar för att jag inte är den enda som tänker så. Det är alltså lika meningsfullt att kritisera bloggosfären som att gnälla över regnet eller snön. Kraften i Internet går inte att stoppa. Gammalt och nytt lever i symbios.

När flödet sätter fokus på Integritetsfrågan eller FRA så tvingar det också fram en reaktion hos politiken och hos gammelmedia. Bloggbävningar när det gäller integritetsfrågan har en oerhört viktig roll att spela i en politisk verklighet där politiken värnar myndighetsmaktens rätt och media väljer att blunda. Så kan vi tillsammans granska mediamakten och ge bakläxa.

Det gammelmedia således borde göra är att gå hem och fundera över sin egen roll i detta och hur bra man egentligen är på att ta sitt journalistiska ansvar. Några exempel: Var finns den granskande journalistiken i dag? Var finns resurserna till det långsiktiga och fördjupande? Varför klandrar man hellre andra än att rensa framför egen port? Varför springer journalister så gärna i flock? Vad betyder mediamonopol från ax till limpa (från produktion, distribution till TV-kanaler) och vilka behov av motkrafter skapar detta Berlusconiliknande samhälle?

Kan det vara så att den här artikeln och artiklarna från Raymans kollegor på liknande tema egentligen handlar om den obehagliga känslan att tappa kontrollen?


Så utmanar vi gammelmedia

MEDIAMAKT. Jag påstår att de som var skyldiga till att skapa pöben är just de gammelmedia som sällan eller aldrig ber om ursäkt och nu sätter sig på höga hästar och pratar om att de minsann har en ansvarig utgivare och pressetik. Vilket trams. Det finns ingen som tar det samlade ansvaret för den mediabild som skapas i ett drev.

 Gammelmedia låter de ekonomiska intressena styra. Det påverkar journalistiken. Men är det möjligt att tvätta ränderna ur Zebran?

MEDIAMAKT. Utvecklingen går framåt i bloggarnas diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra. Jag håller med Mary om att vi kommit något nytt på spåren. Det har bland annat varit en konstruktiv efterdebatt till min artikel i Aftonbladet. Det visar sig praktiskt med att många sossebloggare tar avstånd mot medias hantering av Sven-Otto Littorin. The Hell of Hannastacia konstaterar att det är ett bloggdrev mot gammalmedia och Cattis ”projekt på riktigt” menar att bloggosfären vinner över gammelmedia.

Så kanske man kan se det. Men det är samtidigt en metodutveckling och en strävan efter bättre bloggande. Folkpartiet i Nacka exemplifierar med FRA-frågan och menar att bloggarna kan vara platsen för saklig och fördjupande debatt.

Man kan som bloggare, skribent eller journalist göra på många sätt. Det viktigaste är att som Mary pekar på – oavsett om man är journalist eller bloggare – ha en strävan efter att inte sätta personfixeringen före politiken. Många personer ansluter sig till vårt ställningstagande och förhållningssätt. Se bara på Peter Andersson som bestämt sig för att tala om att han bloggar rent. Ett åtagande som innehåller vissa grundkriterier:

* Tillsammans med andra bloggare reagera när medier gör personliga förhållanden hos poliska förträdare till huvudsak.

* Avstå från blogginlägg / tweets på Twitter, Facebook-inlägg som positivt lyfter upp den typen av nyheter

* Inte själv skriva inlägg i dessa medier utifrån negativa, personliga perspektiv av politiska motståndare

* I mina inlägg tänka till ”en gång till” och pröva innehållet mot dessa ”etiska principer”.

* Där jag kan bidra i debatten om relationen mellan politik och medier, inklusive de sociala medierna.

Apropå min artikel är det rätt kul att det är tre bloggare från tre olika politiska partier som bett Anna om ursäkt. Den ena för att han följde med i drevet, den andra för att hon skrattade med och den andra för att hon inte skrev och begärde en mer nyanserad journalistik. Gammelmedia däremot lyser med sin frånvaro. Det är i och för sig ett enormt mycket bättre utfall än väntat. 😉

En av de personer som lyfter frågan om bloggetik är KD:s Peter Soilander. Jag välkomnar honom varmt. Men jag köper inte hans resonemang om att ett sätt att be om ursäkt är att radera gamla blogginlägg som inte håller måttet.

Själv har jag raderat en hel rad olika artiklar som inte håller måttet. Det har varit mitt sätt att be om ursäkt… Sökverktygen brukar sortera bort förändringar i meningar, vilket i praktiken betyder att minan är desarmerad – och det är fritt fram att ta bort det skadliga innehållet.
Orden har vingar

Det är lätt att glömma bort i stundens hetta att orden skadar.

Det är iofs bra att städa internet från trams men frågan är om det räcker. Snarare tycker jag det kan vara befogat att rätta och korrigera genom att resonera kring varför man ändrat sig och eventuellt dessutom be om ursäkt. Att radera och hoppas att Google sopar bort spåren känns inte riktigt som att ta ansvar för det man skrivit.

Som kuriosa var Peter en av de bloggare som hakade på i det massiva drevet mot Anna. Även om han inte var värst så skrev han bland annat inlägget nedan.

söndag, december 17, 2006

Pust, vad skönt

POLITIK. Anna Sjödin gör helt rätt när hon avgår som SSU:s ordförande. Hon lever helt upp till ordspråket att gå till samhällets bottenskikt med flaggan i topp. ”Mitt ord är uppenbarligen inte värd något”, skriver Sjödin om krogbråket, och ”inte heller mitt läkarutlåtande eller de oberoende vittnen som beskriver vaktens beteende och språkbruk. Jag blev oskyldigt dömd och jag förnekas möjligheten att få visa det.”

Vad SSU:s avgående ordförande Anna Sjödin gör är att osynliggöra sin egen makt och förminska sitt eget inflytande på bekostnad av att vinna sympatier hos läsarna, vilket är ett klassiskt retoriskt knep från antiken för att vinna förtroende för sina egna åsikter. Hon medger detta i sitt uttalande om att ”jag tänker inte be om ursäkt för något jag inte gjort för att eventuellt överleva politiskt.”

Däremot underskattar hon sina motståndare i sitt uttalande att ”jag tänker inte heller slåss mot väderkvarnar” och skönmålar sitt eget uppdrag när hon säger att ”det handlar om att ärligt och uppriktigt bry sig om hur andra människor har det. Det handlar om att stå upp när det blåser som hårdast.

I en tvärpolitisk jämförelse var historian om SSU:s Crazy Horse värre för mig än folkpartiets dataintrång i SAPNET. SSU:s ordförande Anna Sjödin, som också suttit med i VU, ’det mäktiga’ verkställande utskottet (s), har genom sitt handlade visat en sak, och det är idag föremål för traumatiska överläggningar.

Just den politiska målsättningen, som handlar om ”makten framför allt”, är något som överskuggat socialdemokraterna under ett sekel. Tack och lov, så finns det alternativ till politisk kunnande genom Alliansen.

Andra bloggar om: ,

Postad av Peter Soilander kl. 00.00

I Peters blogginlägg fanns inte en antydan till reflektion över att det kan finnas en annan bild. Jag gillar särskilt formuleringen ”att gå till samhällets bottenskikt” Jag drar inte upp detta för att klandra Peter.  Jag har säkert dessutom själv brustit i mitt bloggande under åren.

Peter kommenterar det hela med att han okritiskt följde med. Nu räcker han ut näven i ett långt resonerande och klokt inlägg. Den är tagen.

Däremot vill jag peka på hur lätt det är att falla in i pöbeln tillsammans med exempelvis de politiska ungdomsförbundare som i extas skanderade ”Anna Sjödin fyllesvin” efter en debatt. Eller de som gick i spinn och förvandlade Tsunamidiskussionen till älgjgakt eller safari. Huvuduppgiften blev att basha Lars Danielssons karaktär för att få njuta av hans huvud som trofé ovanför öppna spisen – gärna genom att tillföra dimensioner av otrohetsanklagelser i debatten.

Men jag påstår att de som var skyldiga till att skapa pöbelsituationer är just de gammelmedia som sällan eller aldrig ber om ursäkt och nu sätter sig på höga hästar och pratar om att de minsann har en ansvarig utgivare och pressetik.

Vilket trams. Det finns ingen av prasselpappersproducenterna som tar det samlade ansvaret för den mediabild de skapar i ett drev.

Jag har tidigare skrivit om gammelmedias dubbelmoral när det gäller sex och den tidigare polischef som satts under lupp i inlägget ”får man knulla som polischef”.

 — •l• —

UPPDATERAD. Jag ser att signerat Kjellberg tänker bidra till en schysst bloggosfär liksom Fredriks funderingar.

 — •l• —

UPPDATERAD. Badlands Hyena ironiserar på ett underbart sätt (som vanligt). Peter tycker inte att innehållsdeklaration är modellen. Jag tycker aldrig plakatpolitik är lösning på några problem. Men detta tror jag inte är varken plakatpolitik eller tomma ord.

 — •l• —

Bloggarnas diskussion kring mediaetik för bloggosfären är upplyftande, lovvärd och ett fall framåt. Att gammelmedia inte är vaccinerade från personfixering och slask bara för att de anser sig ha tittarombudsmän, ansvariga utgivare och Pressombudsman ser vi varenda gång vi öppnar en kvällstidning. Sammantaget behöver mediamakten betydligt mycket mer självsanering.

Där vill ett antal av bloggosfärens politiska bloggare bidra. Gammelmedia däremot håller tyst i frågan.

Eller vad tycker du? Tar gammelmedia sitt ansvar?