Borde inte media självsanera?

Det sägs att vi lever i det personliga ansvarets tid. Men allmänheten skulle bara veta hur mycket av tidningsläsarnas pengar som våra så kallade ansvariga utgivare är beredda att betala för att ingen ska veta om deras misstag.


Vad är det som händer med människor i flock? Även journalisterna riskerar att drabbas av flockbeteendet, liksom deras chef: Den ansvariga utgivaren.

MEDIAS DUBBELMORAL. Det är inte lätt att diskutera  hur människans beteende  förändras i grupp. Se bara på händelserna i Bjästa. Det var en intressant realtidsstudie att följa alla dessa indignerade kommentatorer som väcktes under den tiden Uppdrag Granskning beskrev situationen på den lilla orten. Facebook och Twitter flödade av ogillande. Resultatet blev snabbt ett nytt pöbelbeteende  – fast åt andra hållet.

Förvånande? Knappast.

Vissa tar det där som bevis för att Internet är boven istället för att se nätets möjligheter.

Ska vi vara ärliga så är mobbens beteende djupt mänskligt. I alla sammanhang där vi har mer än två personer kan vi nästan räkna med att två bildar en grupp som går ihop mot den tredje. Vapnen som kommer fram i relationen mellan människor är inte sällan rostiga.

Det är därför vi ser konstiga maktstrider i idrottsrörelsen, märkliga manövrar i bostadsrättsföreningen och suspekt beteende under värnpliktstjänstgöring, i skolans värld eller varför inte i fikarummet på jobbet.

Det är bara att konstatera att när vi människor går ihop i en flock går vår hjärnas förmåga att säga stopp hand i hand med vår mänskliga feghet. Det är svårt och krävande att ha integritet nog att gå mot gruppen. Då saknas det nödvändiga kritiska tänkandet.

Därför vänder jag mig mot medias trivialisering av politik. Med stora ögon sitter åsiktsjournalister och kulturskribenter på åskådarläktaren med sur min och tävlar i grenen indignerat fingerpekande och moraliserande mot politiken i exempelvis turerna kring FRA eller Folkpartiets dataintrångsskandal inför förra valet.

Ungefär som om de kan lura i någon att  media vore bättre själva. Eller att det är rimligt att skylla på exempelvis bloggosfären istället för att se sitt eget ansvar.

Det är kanske bekvämt. Men det är inte renhårigt.

Debatten om internets fördärv (exempelvis Marteus märkliga inlägg för en tid sedan om det hon kallade näthat mot Beatrice Ask) respektive diskussionen om omoraliska politiker inför valrörelsen behöver få fler dimensioner.

I dagens Aftonbladet har jag en debattartikel kring medias beteende i drev utifrån personliga och yrkesmässiga erfarenheter. Det är bara att konstatera att journalisterna inte är ett dugg bättre än någon annan.

Det är inte alltid populärt att ifrågasätta gammelmedias sätt att jobba. Men kanske borde de sopa rent framför egen dörr innan de börjar klanka på Internet och bloggosfären.

Det sägs att vi lever i det personliga ansvarets tid. Men allmänheten skulle bara veta hur mycket av tidningsläsarnas pengar som våra så kallade ansvariga utgivare är beredda att betala för att ingen ska veta om deras misstag och övertramp.