Passiv regering minskar företagarnas trygghet

OTRYGGHET. Regeringen snackar om att de är småföretagarvänliga. Men politiken avslöjar en annan verklighet. Orsaken är uppenbar för den som vill se. Högerregeringen slår till igen i sin paradgren ökad otrygghet. Än en gång ska de generella välfärdssystemen grävas ur så att de inte ger tillräcklig trygghet för individen.


Nu säger journalistförbundet också ifrån.

OTRYGGA FÖRETAGARE. Regeringens passiva inställning går från område till område. En sak vi ofta pekat på från de rödgrönas sida är behovet att stärka tryggheten också för småföretagare.

Regeringen är antingen passiv eller gör precis tvärt om.

Regeringens beslut att införa en tvingande sjudagarskarens vid sjukdom för småföretagare är ett exempel på hur de minskar tryggheten. Förslaget måste rivas upp. Tidigare har företagarna reagerat. Nu ser jag att också journalistförbundet ifrågasätter regeringens politik.

Majoriteten av förbundets 1 800 frilansmedlemmar är småföretagare. Efter den 1 juli tvingas de in i ett system där de måste vänta sju dagar på att få sjukpenning medan en anställd får sjukpenning redan efter första dagen.

– Beslutet är tyvärr mycket ogenomtänkt. En karens på sju dagar kan få stora ekonomiska konsekvenser för en frilansande journalist. Den stora faran är dock de långsiktiga hälsoriskerna – vilken frilansjournalist kommer att ha råd att vara sjuk även om han eller hon verkligen är det. Beslutet måste rivas upp, säger Journalistförbundets vice ordförande Arne König.

Regeringen snackar om att de är småföretagarvänliga. Men politiken avslöjar en annan verklighet.

Orsaken är uppenbar för den som vill se. Högerregeringen slår till igen i sin paradgren ökad otrygghet. Än en gång ska de generella välfärdssystemen grävas ur så att de inte ger tillräcklig trygghet för individen.

Den solidariska och gemensamma finansieringen byts ut mot ett personligt risktagande. Konsekvensen vet vi. Om försämringen av den gemensamma sjukförsäkringen blir tillräckligt omfattande ska vi teckna privata försäkringar för att skydda oss.

Det här inte ett trygghetspaket för småföretagarna. Det är snarare raka motsatsen. Ett otrygghetspaket som den borgerliga regeringen varit så duktiga på att skicka till svenska folket inom andra områden. Skillnaden är tydlig mot socialdemokraterna och de rödgröna den 19 september.


THOMAS HARTMAN

Läsvärd rapport om ökade klyftor

KLYFTOR. Det finns ett starkt missnöje bland väljarna med de ökande inkomstklyftorna i Sverige. Tre av fyra väljare vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Det visar en rapport som tagits fram av Kalla Sverige för att belysa effekterna av regeringens politik. Rapporten hittar du här.

KLYFTOR. Det finns ett starkt missnöje bland väljarna med de ökande inkomstklyftorna i Sverige. Tre av fyra väljare vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Det visar en rapport som tagits fram av Kalla Sverige, LO och LO-förbundens gemensamma projekt för att belysa effekterna av regeringens politik.

Rapporten hittar du här.

Det är detta valrörelsen ska handla om.

Högerdebattör: Det har inte blivit ökade klyftor

KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG? Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.


KLYFTORNA ÖKAR – VEM BRYR SIG?
Som jag annat varit med och beskrivit i ”Vem bryr sig – en bok om Sverige” så ökar klyftorna i Sverige. Idag kan jag tipsa om ett par tänkvärda artiklar som berör den problematiken ur olika perspektiv. Dels den kloka Anna-Lena Lodenius som skrivit om fattigsverige. Hennes arbete beskrivs i en mycket läsvärd artikel i ETC. En rapport som förhoppningsvis blir en bok.

– I en färsk rapport, Kommunals medlemmar och den globala utmaningen, bekräftas bilden av ett Sverige med allt tydligare klyftor mellan landets hög- och låginkomsttagare. Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar.

Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot dem som redan innan hade det svårt. Samtidigt skär kommuner och landsting ner så mycket de bara kan för att klara sina budgetar. Situationen är allvarlig eftersom det är nu i kristider välfärden behövs som mest, säger Anna-Lena Lodenius, journalist och författare till rapporten.

Samtidigt är det de lägst betalda som jagas.

På vissa håll förs diskussioner om lönesänkningar – trots att inkomstnivåerna inom dessa till största del kvinnodominerade yrken redan ligger mycket lågt.

Pressen bland de anställda beskrivs i rapporten som stor:

– Det heter att alla måste ta sitt ansvar. Men alla tar inte sitt ansvar. Vi har redan låga löner, vi arbetar redan deltid. Ändå är det vi som ska vara flexibla, vi som ska bjuda till och förstå att krisen gör att vi inte kan ställa krav på samma sätt, säger Malin Ragnegård, personlig assistent och fembarnsmamma.

Samtidigt som klyftorna ökar och hemlösheten breder ut sig blir det allt svårare att hitta plats att sova i vårt offentliga rum. Man får sig en tankeställare när man läser Marie Lindbloms artikel i Hufvudstadsbladet.

Jag blir ofta sömnig på stan. Om jag har möjlighet går jag hem och tar en lur. Att gå och lägga sig i något hörn på kaféet eller på biblioteket är praktiskt möjligt om man som jag kan somna var som helst – men det går inte för sig. På de här ställena är det osannolikt att man får sova utan att vaktpersonal ingriper.

På somliga flygplatser och järnvägsstationer finns det armstöd mellan stolarna som gör att det inte går att breda ut sig för att sova en stund (på engelska finns ett grymt begrepp för detta, parkbänkar och busshållplatser görs ”bumproof”). Andra platser fungerar på ett sådant sätt att kunderna inte ska lockas att bli sittande; snabbmatsrestauranger eller kaféer med hög ljudvolym är helt enkelt inte speciellt inbjudande platser. På finska bussar och flyg är det ok att sova. Där har man betalat för sig och kan inte ägna sig åt mera produktiva verksamheter. Men varför finns det så få allmänna platser att sova och vila på?

Livet som hemlös är en ständig kamp efter ro, trygghet och lugn. Detta är något alla vi som har ett lås att stoppa nyckeln i tar för självklart. Man kan verkligen fundera över varför det är så hotfullt för samhället (dvs dig och mig) att någon sover på en offentlig plats.

Vi har mycket att fundera över i vårt så kallade civiliserade samhälle.

Samtidigt häpnar jag när jag läser maktens ignorans i Marie Söderqvists krönika i Expressen häromdagen. Enligt Söderqvist är talet om ökade klyftor en bluff.

Det stämmer inte, enligt Expressens högerdebattör.
– Det har inte blivit ökade klyftor, säger Marie Söderqvist.
Hon menar att statsministern låter Mona Sahlin komma för billigt undan när hon talar om klyftorna.
– Mona Sahlin kommer undan alldeles för lätt med det här med ökade klyftor. Fredrik Reinfeldt låter henne bara säga det, vad är det för siffror som säger att det är det.

Det är utmärkt. Högern förnekar samhällsproblemen och försöker sopa dom under mattan. Bättre ingång till valrörelsen kan vi socialdemokrater inte få.

Nymedia: Vännen Wikén gör en utblick, Rosemarie på kulturbloggen skriver om Erik Laaksos artikel i Expressen och S-Buzz berättar om en bloggintervju med Mona Sahlin. Ilse-Marie på Ett hjärta rött skriver om sjukskrivningsreglerna som blev som befarat och  Johan har fått spel.

Högerns lösning är alltid sänkt skatt

Idag är det dags för den rödgröna budgetpresentationen och passande nog läser jag en insändare i länstidningen i Södertälje från Inga Gustafsson. Hon berättar om de olika bilder av Sverige som finns.

Samhället  blir allt kallare under högerregeringen. Oavsett väderlek är deras lösningar alltid densamma. Skattesänkningar.

BUDGET. Idag är det dags för den rödgröna budgetpresentationen och passande nog läser jag en insändare i länstidningen i Södertälje från Inga Gustafsson. Hon berättar om de olika bilder av Sverige som finns.

I Dagens Nyheter (25 april) kunde man läsa om Joakim som i samband med köp av en ny lägenhet utnyttjat både Rut och Rot. Renoveringen av lägen-heten kostade 25 000 kronor men av det fick han tillbaka hälften tack vare Rot.

För flyttstädningen utnyttjade han Rut: ”flyttstädningen kostade 1 800 kronor. Det blir ju otroligt billigt efter avdraget”, säger han. Efter dessa erfarenheter av Rut har Joakim övervägt att skaffa städhjälp i den nya lägenheten. Men säger han i slutet av reportaget. ”Det känns som man ska klara av att städa sin egen lägenhet, framför allt när det bara är jag som bor i den.”

På måndagen, i P1-morgon, kunde man ta del av en annan verklighet. Då kunde man lyssna till ett reportage som handlade om hur allt fler människor med svåra funktionshinder förlorar det statliga stödet för personlig assistans som funnits sedan 1994. En 64-årig man, förlamad från bröstet och neråt, och som haft stödet i 15 år har fått det indraget utan att hans tillstånd på något sätt förbättrats.

Inga har rätt när hon efterlyser solidariteten och jag tror att det är detta som kommer att visa sig i årets val.  Vi vill inte ha det egoistiska samhälle moderaterna prackar på oss. Vi  är less på det ständiga tjatet från höger.

Från höger finns bara ett besked; regnar det är svaret skattesänkningar, är det sol är svaret skattesänkningar, är det åska, hagel och drivis är lösningen skattesänkningar. Den rödgröna politiken som bland annat innehåller skattehöjningar för de som tjänar över 40 000 per månad ligger helt rätt. Högern har också svårt att hantera en politik som slår rakt mot de som har det bäst i samhället i kontrast till deras som slår rakt mot de som har det sämst.Skillnaderna mellan höger och vänster är tydliga i svensk politik.

Idag finns flera bloggare från Netroots på plats i Stockholm. Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara med på plats denna gång utan får följa budgeten på distans.

De rödgrönas budget hittar du här.
Läs nymedia om budgeten; Röda Berget / HBT-sossen / Martin Moberg /
Gammelmedia på detta: SvD

När Sanna Rayman tappar kontrollen

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är i och för sig inte samma bloggförakt och elitistiska syn som gammelmedia i allmänhet så ofta gärna ägnar sig åt men det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

Det där förvånar mig. Jag gillar Rayman. Jag har ofta läst henne med stort intresse. Men denna gång förundras jag bara. Och jag funderar…Varför är det viktigt för journalister och åsiktsjournalister att prata om att bloggar har låg kvalitet? Varför är det viktigt att fokusera på meningslösa eller inte meningslösa Twitterinlägg? Varför är det viktigt att prata om att bloggosfären är ointressant?

På samma sätt är det med det där skitsnacket vissa av högerns ledarskribenter kör med om att det skulle vara likriktning och centralstyrning i Netroots. Det är direkt lögn.

Varför blir det så krampaktigt? Det tycks finnas en ständig klåda hos gammelmedia och deras prasselpapper som inte tycks gå bort när det gäller bloggosfären. Man kan säga att det smakar surt i munnen när man följer gammelmedias sätt att hantera bloggandet.

Buhu Buhu. Gnäll och felsökeri.

Låt mig ta ett exempel: I samband med diskussionen om the Pirate Bay som släppte förundersökningen och de så kallade Arbogabilderna med obduktionsbilderna på de mördade barnen så blev indignationen vansinnigt tydlig. Gammelmedia kritiserade reflexmässigt Internet och förfasades (trots att felet helt uppenbart låg hos rättsväsendet som inte sekretessbelagt bilderna från början). Vissa från gammelmedia (en av dom finns kvar som ganska talande debattklipp mellan undertecknad och DN:s Barbro Hedvall som du kan lyssna på här på denna sida) försökte få det till att allmänheten frossade i slask och blod och saker läsarna inte hade med att göra. Underförstått måste gammelmedia utgöra ett filter mellan slutkonsumenten av informationen och själva informationskällan.

Det var en talande debatt som tydligt avslöjade hur media vill vara våra självgoda förmyndare.

Men jag är ledsen att säga detta. Den tiden är förbi. Internet innebär ett slut för allt sånt där tramsande. Det är ett paradigmskifte på gott och ont som påverkar alla försoffade maktstrukturer som tagit sin makt för självklar.

Dessutom har gammelmedia knappast skött sitt jobb särskilt bra?

Men jag förstår dom.

Tänk dig att tjäna pengar på att skvallra om kändisars otrohet med den våta drömmen att fotografera konungens sängkammare. Att tjäna pengar på att läsa offentligt material, ta ut godbitarna, skära dem i lämpliga stycken och sälja portionsförpackat. Tänk dig att du får lön för att göra ett jobb. Du ser dig själv som professionell. Du går till jobbet varje dag och har vant dig vid makten. Makten att ha tolkningsföreträdet. Makten att analysera och dra slutsatser. Makten att avgöra vad som är viktigt och vad som ska tryckas ner och gömmas undan.

Det är mot den bakgrunden det pågår en trend där det journalistiska TYCKANDET vinner utrymme över det refererande, reflekterande och granskande. Där journalisten vid sidan om nyhetsartikeln numera allt oftare tillåts ha en argumenterande artikel med åsikter. Inte sällan är rubriken och bilden dessutom större än texten som är skriven. Bildbylinen blir större och större och vi får se allt fler halvkroppsjournalister och helkroppsjournalister som med säker blick tittar ut på läsaren från prasselpappret.

Det finns något för egot i detta som är djupt mänskligt. Det handlar om bekräftelse. Att få vara någon. Att ha makt.

Men journalisterna är i gott sällskap.

Den auktoritetsbundna makten för journalisten påverkas på samma sätt som den gör för politikern i riksdagen, läraren i skolan, för telejätten som plötsligt får se sina roamingavgifter konkurrensutsättas av Skype, för mediaindustrin, för läkaren på hälsocentralen som får uppleva den svindlande känslan att människor googlar sina sjukdomar och plötsligt kan mer om sin sjukdom än allmänläkaren. De sitter inte längre med mössan i hand i väntrummet. De accepterar inte längre att någon ska avgöra vilken pure de ska få äta av offentligt material. Eller om de är myndiga nog att få se en bild eller läsa en text.

Då brakar makten och riddaren på den vita rustningen blir en av oss. Journalistiken blir ungefär lika sexig och eftertraktad som svensk Tekoindustri.

Tro mig. Jag förstår ångesten. Jag är själv ordförande för en periodisk tidskrift i ett mediaföretag och ägnar mycket tid i det uppdraget åt att fundera över strategier för mediautvecklingen framöver, hur vi ska förpacka, i vilka kanaler och vilka vägval vi ska göra. Jag har lärt mig en sak. Den som anser sig ha tid och råd att krampaktigt hålla sig fast vid det förgångna och ägnar sig åt att skriva såna där texter som allt för många journalister skriver nu för tiden slösar bort viktig tid de istället borde ägna till att göra hemläxan och fundera över sin egen roll i framtidens mediavärld.

Jag läser mängder med tidningar och bloggar kommer säkert att fortsätta att göra det. Och även om bloggarna inte levererar rena nyheter varje dag så kommer de ofta med andra perspektiv. För mig är bloggosfären platsen där jag lärt känna många goda vänner. Det är platsen där jag imponeras och förfasas, letar nyheter och fördjupade resonemang, skvaller och förnöjelse. Det är i strömmen av bloggar jag surfar för att lära känna nya människor och spännande bekantskaper. Det är en plats för ett viktigt politiskt engagemang lika nödvändig som den allmänna världen.

Bloggosfären förändras och utvecklas mot nya former men är i grunden alltså uttryck för grundläggande mellanmänskliga relationer. Att vända ryggen mot bloggandet är att vända ryggen mot en form av mänsklig interaktion. Då och då sticker en blogg fram mer än någon annan men det intressanta är inte den individuella bloggen utan strömmen av bloggar,  hur de interagerar med varandra och vart den strömmen tar vägen. Sett ur det perspektivet är den enskilda bloggens placering på knuff och politometern inte särskilt intressant för mig – utan det intressanta är snarare det totala flödet.

Kort och gott. Min hjärna vill ha roligt. Det behovet duger inte gammelmedia ensamma till att täcka längre. Mycket talar för att jag inte är den enda som tänker så. Det är alltså lika meningsfullt att kritisera bloggosfären som att gnälla över regnet eller snön. Kraften i Internet går inte att stoppa. Gammalt och nytt lever i symbios.

När flödet sätter fokus på Integritetsfrågan eller FRA så tvingar det också fram en reaktion hos politiken och hos gammelmedia. Bloggbävningar när det gäller integritetsfrågan har en oerhört viktig roll att spela i en politisk verklighet där politiken värnar myndighetsmaktens rätt och media väljer att blunda. Så kan vi tillsammans granska mediamakten och ge bakläxa.

Det gammelmedia således borde göra är att gå hem och fundera över sin egen roll i detta och hur bra man egentligen är på att ta sitt journalistiska ansvar. Några exempel: Var finns den granskande journalistiken i dag? Var finns resurserna till det långsiktiga och fördjupande? Varför klandrar man hellre andra än att rensa framför egen port? Varför springer journalister så gärna i flock? Vad betyder mediamonopol från ax till limpa (från produktion, distribution till TV-kanaler) och vilka behov av motkrafter skapar detta Berlusconiliknande samhälle?

Kan det vara så att den här artikeln och artiklarna från Raymans kollegor på liknande tema egentligen handlar om den obehagliga känslan att tappa kontrollen?


Vill vi minska klyftorna kan vi inte sänka skatten

När vi nu går till val vill inte jag att socialdemokraterna ska vinna på högerns misslyckande. Jag vill att vi socialdemokrater ska vinna människors förtroende på egna meriter.
Den stora utmaningen för oss socialdemokrater är inte bara att prata om att minska klyftorna utan att i praktisk handling visa att vi slåss för att göra det.


KRÖNIKA.
Idag har jag en krönika i NSD där jag berömmer Mona Sahlins konkretisering om mål för att bekämpa barnfattigdomen. Klyftorna har ökat under Reinfeldt. Jag skriver bland annat:

När högern talar pratas det ofta om att skapa drivkrafter för människor. Enligt borgerlig logik krävs slopade förmögenhetsskatter och att inkomstskatten sänks för de rikaste för att de ska stanna i landet. Samtidigt behövs tydligen andra drivkrafter för de mest utsatta. Då ska piskan fram. Då ska det skäras i trygghetssystemen.

Människor skadas av denna politik. Konsekvensen blir ökade klyftor.
Allt fler ifrågasätter och berättar om ett hårdnande samhällsklimat i Sverige.
Det är rötskador i det borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel.

Men när vi nu går till val vill inte jag att socialdemokraterna ska vinna på högerns misslyckande. Jag vill att vi socialdemokrater ska vinna människors förtroende på egna meriter.
Den stora utmaningen för oss socialdemokrater är inte bara att prata om att minska klyftorna utan att i praktisk handling visa att vi slåss för att göra det.

Ett steg är att som Mona Sahlin sätta upp konkreta mål för hur vi ska angripa barnfattigdomen i vårt land.

Många far illa i Sverige.

Idag talade jag med en företagare som menade att vi socialdemokrater äntligen står upp för välfärden och inte bara jamsar med i högerns retorik.

Det är genom att lyfta fram människor som far illa och visa att vi bryr oss och faktiskt ärligt vill göra något åt problemen som vi får förtroendet att leda landet. Många människor saknar trygghet idag. Företagaren jag talade med exemplifierade med skyddet för den som driver företag. I artikeln pratar jag om samhällets ansvar för barnfattigdomen. Det i kombination med att leva i människors drömmar är en bra grund att bygga en regering på.

Högerns svar är att var och en ska klara det själva. Den politiken har dom gett många exempel på under mandatperioden.

Mer egoism och sänkta skatter är ingen valvinnare.

Så utmanar vi gammelmedia

MEDIAMAKT. Jag påstår att de som var skyldiga till att skapa pöben är just de gammelmedia som sällan eller aldrig ber om ursäkt och nu sätter sig på höga hästar och pratar om att de minsann har en ansvarig utgivare och pressetik. Vilket trams. Det finns ingen som tar det samlade ansvaret för den mediabild som skapas i ett drev.

 Gammelmedia låter de ekonomiska intressena styra. Det påverkar journalistiken. Men är det möjligt att tvätta ränderna ur Zebran?

MEDIAMAKT. Utvecklingen går framåt i bloggarnas diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra. Jag håller med Mary om att vi kommit något nytt på spåren. Det har bland annat varit en konstruktiv efterdebatt till min artikel i Aftonbladet. Det visar sig praktiskt med att många sossebloggare tar avstånd mot medias hantering av Sven-Otto Littorin. The Hell of Hannastacia konstaterar att det är ett bloggdrev mot gammalmedia och Cattis ”projekt på riktigt” menar att bloggosfären vinner över gammelmedia.

Så kanske man kan se det. Men det är samtidigt en metodutveckling och en strävan efter bättre bloggande. Folkpartiet i Nacka exemplifierar med FRA-frågan och menar att bloggarna kan vara platsen för saklig och fördjupande debatt.

Man kan som bloggare, skribent eller journalist göra på många sätt. Det viktigaste är att som Mary pekar på – oavsett om man är journalist eller bloggare – ha en strävan efter att inte sätta personfixeringen före politiken. Många personer ansluter sig till vårt ställningstagande och förhållningssätt. Se bara på Peter Andersson som bestämt sig för att tala om att han bloggar rent. Ett åtagande som innehåller vissa grundkriterier:

* Tillsammans med andra bloggare reagera när medier gör personliga förhållanden hos poliska förträdare till huvudsak.

* Avstå från blogginlägg / tweets på Twitter, Facebook-inlägg som positivt lyfter upp den typen av nyheter

* Inte själv skriva inlägg i dessa medier utifrån negativa, personliga perspektiv av politiska motståndare

* I mina inlägg tänka till ”en gång till” och pröva innehållet mot dessa ”etiska principer”.

* Där jag kan bidra i debatten om relationen mellan politik och medier, inklusive de sociala medierna.

Apropå min artikel är det rätt kul att det är tre bloggare från tre olika politiska partier som bett Anna om ursäkt. Den ena för att han följde med i drevet, den andra för att hon skrattade med och den andra för att hon inte skrev och begärde en mer nyanserad journalistik. Gammelmedia däremot lyser med sin frånvaro. Det är i och för sig ett enormt mycket bättre utfall än väntat. 😉

En av de personer som lyfter frågan om bloggetik är KD:s Peter Soilander. Jag välkomnar honom varmt. Men jag köper inte hans resonemang om att ett sätt att be om ursäkt är att radera gamla blogginlägg som inte håller måttet.

Själv har jag raderat en hel rad olika artiklar som inte håller måttet. Det har varit mitt sätt att be om ursäkt… Sökverktygen brukar sortera bort förändringar i meningar, vilket i praktiken betyder att minan är desarmerad – och det är fritt fram att ta bort det skadliga innehållet.
Orden har vingar

Det är lätt att glömma bort i stundens hetta att orden skadar.

Det är iofs bra att städa internet från trams men frågan är om det räcker. Snarare tycker jag det kan vara befogat att rätta och korrigera genom att resonera kring varför man ändrat sig och eventuellt dessutom be om ursäkt. Att radera och hoppas att Google sopar bort spåren känns inte riktigt som att ta ansvar för det man skrivit.

Som kuriosa var Peter en av de bloggare som hakade på i det massiva drevet mot Anna. Även om han inte var värst så skrev han bland annat inlägget nedan.

söndag, december 17, 2006

Pust, vad skönt

POLITIK. Anna Sjödin gör helt rätt när hon avgår som SSU:s ordförande. Hon lever helt upp till ordspråket att gå till samhällets bottenskikt med flaggan i topp. ”Mitt ord är uppenbarligen inte värd något”, skriver Sjödin om krogbråket, och ”inte heller mitt läkarutlåtande eller de oberoende vittnen som beskriver vaktens beteende och språkbruk. Jag blev oskyldigt dömd och jag förnekas möjligheten att få visa det.”

Vad SSU:s avgående ordförande Anna Sjödin gör är att osynliggöra sin egen makt och förminska sitt eget inflytande på bekostnad av att vinna sympatier hos läsarna, vilket är ett klassiskt retoriskt knep från antiken för att vinna förtroende för sina egna åsikter. Hon medger detta i sitt uttalande om att ”jag tänker inte be om ursäkt för något jag inte gjort för att eventuellt överleva politiskt.”

Däremot underskattar hon sina motståndare i sitt uttalande att ”jag tänker inte heller slåss mot väderkvarnar” och skönmålar sitt eget uppdrag när hon säger att ”det handlar om att ärligt och uppriktigt bry sig om hur andra människor har det. Det handlar om att stå upp när det blåser som hårdast.

I en tvärpolitisk jämförelse var historian om SSU:s Crazy Horse värre för mig än folkpartiets dataintrång i SAPNET. SSU:s ordförande Anna Sjödin, som också suttit med i VU, ’det mäktiga’ verkställande utskottet (s), har genom sitt handlade visat en sak, och det är idag föremål för traumatiska överläggningar.

Just den politiska målsättningen, som handlar om ”makten framför allt”, är något som överskuggat socialdemokraterna under ett sekel. Tack och lov, så finns det alternativ till politisk kunnande genom Alliansen.

Andra bloggar om: ,

Postad av Peter Soilander kl. 00.00

I Peters blogginlägg fanns inte en antydan till reflektion över att det kan finnas en annan bild. Jag gillar särskilt formuleringen ”att gå till samhällets bottenskikt” Jag drar inte upp detta för att klandra Peter.  Jag har säkert dessutom själv brustit i mitt bloggande under åren.

Peter kommenterar det hela med att han okritiskt följde med. Nu räcker han ut näven i ett långt resonerande och klokt inlägg. Den är tagen.

Däremot vill jag peka på hur lätt det är att falla in i pöbeln tillsammans med exempelvis de politiska ungdomsförbundare som i extas skanderade ”Anna Sjödin fyllesvin” efter en debatt. Eller de som gick i spinn och förvandlade Tsunamidiskussionen till älgjgakt eller safari. Huvuduppgiften blev att basha Lars Danielssons karaktär för att få njuta av hans huvud som trofé ovanför öppna spisen – gärna genom att tillföra dimensioner av otrohetsanklagelser i debatten.

Men jag påstår att de som var skyldiga till att skapa pöbelsituationer är just de gammelmedia som sällan eller aldrig ber om ursäkt och nu sätter sig på höga hästar och pratar om att de minsann har en ansvarig utgivare och pressetik.

Vilket trams. Det finns ingen av prasselpappersproducenterna som tar det samlade ansvaret för den mediabild de skapar i ett drev.

Jag har tidigare skrivit om gammelmedias dubbelmoral när det gäller sex och den tidigare polischef som satts under lupp i inlägget ”får man knulla som polischef”.

 — •l• —

UPPDATERAD. Jag ser att signerat Kjellberg tänker bidra till en schysst bloggosfär liksom Fredriks funderingar.

 — •l• —

UPPDATERAD. Badlands Hyena ironiserar på ett underbart sätt (som vanligt). Peter tycker inte att innehållsdeklaration är modellen. Jag tycker aldrig plakatpolitik är lösning på några problem. Men detta tror jag inte är varken plakatpolitik eller tomma ord.

 — •l• —

Bloggarnas diskussion kring mediaetik för bloggosfären är upplyftande, lovvärd och ett fall framåt. Att gammelmedia inte är vaccinerade från personfixering och slask bara för att de anser sig ha tittarombudsmän, ansvariga utgivare och Pressombudsman ser vi varenda gång vi öppnar en kvällstidning. Sammantaget behöver mediamakten betydligt mycket mer självsanering.

Där vill ett antal av bloggosfärens politiska bloggare bidra. Gammelmedia däremot håller tyst i frågan.

Eller vad tycker du? Tar gammelmedia sitt ansvar?



Krönika: Wetterstrand, val och länkkärlek

Jag kommer för egen del att göra vad jag kan för att motverka inlåsningen i två inbördes länkande politiska grupperingar. Finns det partistrateger som tror att det är en gångbar väg för att utveckla internet och det politiska samtalet så har dom fullständigt fel.


Inför den kommande valrörelsen får vi bloggare inte tro att internlänkning inom blocken är vägen till valvinst.

LÖRDAGSKRÖNIKA. Idag är det Lördag och jag vaknade tidigt trots att jag blev färdig mitt i natten med min inlämningsuppgift om sociala medier till den utmärkta utbildning i PR och kommunikation jag går vid Berghs School of Communication.

Sedan jag installerade en rejäl och pålitlig DeLongi Magnifica helautomatisk kaffebryggare har livet underlättats väsentligt både när det gäller nattjobb och för livet i övrigt. En god frukost med omelett och jag är redo att söka mig ut på Internet med en stor, god, stark Espresso i koppen. Frågan man bör ställa sig är var gränsen går för kaffemissbruk?

Först hälsar jag på hos vännen Peter Andersson som berättar för mig att Demoskop uppenbarligen levererat en skön opinionsmätning för oss rödgröna. Jag bryr mig egentligen inte om dessa mätningar eftersom det bara är valdagen som räknas men det vore fel att erkänna annat än att det, precis som Krassman säger, är bra för självförtroendet.

Maria Wetterstrand verkar oroa högeralliansen. Den alltid lika alerta Röda Berget reflekterar över perspektivet Wetterstrand och rubriken ”Mosa Maria”. Här finns en poäng. Läser man Skytte förstår man hur argumenten gärna fokuseras på bland annat hennes person mer än politik.

Det kommer att bli ett tuff valrörelse. Precis som Kent inte vill ge upp riktigt än vill Tokmoderaten få en vändning. Det viktiga är, precis som jag och andra bloggare skrivit tidigare, att vi hjälps åt att hålla en bra nivå på den politiska debatten trots gammelmedia.

Sedan sippar jag lite kaffe och glider vidare till en annan av de politiska motståndare jag uppskattar mest nämligen Mary på Mina Moderata Karameller som skriver om ett av mina favoritämnen: integritet. Denna gång är det England som vill göra det möjligt att stänga av internetsidor som ”troligtvis” används för copyrightintrång. Detta argumenterar Centerns Lena Ek mot på ett klokt  och föredömligt sätt. Vi börjar bli flera i de olika partierna som tillsammans med piratpartiet ser riskerna med den integritetskränkande politiken. Det är bra och vi har all anledning att hålla ihop och hjälpas åt över partigränserna.

Bland annat därför tycker jag att den rådande blockpolitiken är ett stort problem för den svenska demokratin. Det gäller även oss som är verksamma på nätet.

Det fanns en tid då partisidorna inte innehöll länkar ut från sidan eftersom man då var rädd att tappa läsare enligt principen här hos mig slutar internet, här ska läsarna stanna. På samma sätt ser vi risken att alliansbloggare respektive rödgröna bloggare bara kommer att länka till sina egna.

Jag kommer för egen del att göra vad jag kan för att motverka inlåsningen i två inbördes länkande politiska grupperingar. Finns det partistrateger som tror att det är en gångbar väg för att utveckla internet och det politiska samtalet så har dom fullständigt fel. Internet handlar om länkkärlek precis som politik handlar om diskussion och utbyte mellan människor.

Eller vad tycker du? Är inlåsningen i blockpolitik bra för Sverige?

Bloggarna beredda bryta negativ spiral

Jag har tidigare försvarat politiska motståndare i olika situationer när jag tyckt drevmentaliteten gått över styr. Jag tycker vi alla som ägnar oss åt det skrivna ordet tar i hand på att försöka hjälpas åt att rensa upp i debatten och ge fler perspektiv än det uppenbara.


En person har bett om ursäkt. Bloggaren Mary X Jensen som driver den moderata bloggen mina moderata karameller. Kul att det var en bloggare som var före gammelmedia återigen.

GAMMELMEDIA. Min debattartikel i Aftonbladet om mediadrevens inre logik tog skruv och fick många kommentarer. Bland annat skrev jag att jag ville se mer journalistisk granskning och inte mindre:

Jag begär inte att journalisterna behöver tro henne. Däremot att någon kunde ha stannat mitt i drevet för att granska om det hon sa kunde stämma. Jag argumenterar alltså inte för mindre journalistisk granskning utan tvärtom mer. Kombinerat med självständigt och kritiskt tänkande, mindre kåranda och öppen debatt när det blir fel.

Orsaken att jag skriver så är att jag faktiskt struntar högaktningsfullt i om någon tror på hennes version av det som hände den där kvällen eller inte. I couldnt care less. Faktum är att jag är rätt van att folk fått sin bild av verkligheten från drevet och varför ska jag bry mig om att försöka avprogrammera någon som inte vill konkurrensutsätta den världsbild de matats med via media.

Göran Lambertz skriver i boken ”Inte minst kapitlet om Anna och rättvisan är fasansfullt att läsa. Tänk om det var så det var? Jag borde väl inte säga det, men jag tror faktiskt att det var ungefär så.”

Det räcker för mig.

Lasse beskriver konsekvensen av en ensidig mediabild:

Jag har inte fördjupat mig i händelserna runt Anna Sjödin, men erkänner gärna att jag fått en negativ uppfattning om henne och just på grund av det jag råkat se på löpsedlar och någon glimt på annan plats.

Det är just det där som retar mig med vissa journalisters präktighet exempelvis i diskussionen om Bjästa eller den diskussion som pågår om näthat där bloggosfären utmålas som syndabockar och Internet ses som en helveteshål. Vi behöver föra en debatt om att media inte är oskyldiga betraktare som deras självbild tycks säga att dom är.

I självs verket skapar de gärna den verklighet de ska skildra och söker det som förstärker redaktionsledningens världsuppfattning. Detta arbete ska göras snabbt precis som Peter beskriver det:

så springer media snabbt och klarar inte av att vända om felet uppstår eller eftertanke behövs.

Fler bloggare har gett sig in i diskussionen. Jag förstår att Stefans konspirationer skriver utifrån egna erfarenheter:

Jag har vid varje tillfälle som yppats de senaste åren värjt mig emot och försökt upplysa andra att media inte har någon högre moralisk kompass eller allmännyttigt uppdrag. De har ett enda syfte – att vinstmaximera. Detta sker genom att maximera antalet tittare/läsare/lyssnare.

Allt annat är bara bortförklaringar från välbetalda redaktörer och journalister för att uppnå detta. Press och mediaetik är endast sådant som plockas fram vid högtidstillfällen eller för att dupera den som ställer en kritisk fråga.

Mr Galahad reflekterar klokt som vanligt:

vad händer om denna statsmakt med den oerhörda makten att påverka opinion och peka ut enskilda individers göranden, börjar att missbrukas?

Ann-Sofie menar att det är svårt att ifrågasätta journalisterna om de själva inte är öppna för kritik:

Det jag har märkt under mina år som kommunpolitiker är att mediefolk verkar vara väldigt känsliga själva.

Jag frågade en gång en radiojournalist om förkunskaperna i det ämnet han intervjuade mig om, han blev oerhört stött. Vad har då dessa känsliga människor för drivkraft när de utan att reflektera hoppar in i drevet?

Detta är enligt mig den värsta typen av mobbning.

Utsikt från ett tak talar om den politiska journalistikens död i ett tidigare inlägg.

Istället har de kommit att bli politiska kommentatorer, och idag är de på väg att bli passé. Det enda som återstår för att fortsätta vara faktorer att räkna med är just…tramset.
När hörde ni senast en politisk reporter ifrågasätta värdet av opinionsundersökningar? Eller ta en funderare på varför de politiska partierna idag har mediestrateger som lägger upp planen – men det är klart, det kan ju inte vara lätt att behöva inse att man reducerats till en nyttig idiot.
Idag är det ju inte längre de politiska journalisterna som sätter dagordningen – med nätet till sitt förfogande klarar partierna av det själva. Och gör det också själva.

Vännen Johan är handlingsinriktad och tycker att vi bloggare och gammelmedia tillsammans har ett ansvar att bryta den negativa spiralen.

Jag menar att bloggosfären är autodidakt som del av medborgarjournalistiken och journalistiken i ett bredare perspektiv. Vi tar efter och söker förebilder. Och här har, vilket Tomas pekar på, traditionell media i mångt och mycket misslyckats med sin självsanering och därmed kraftigt försvagat sin förmåga att agera som goda föredömen.

Därför är det dags för bloggosfären att vända på logiken och nu själva agera föredömen. Jag har under min tid inte alltid kunnat agera på det sätt jag önskar men jag kommer göra allt för att göra bot och bättring. Detta är jag inte ensam om och jag vill gärna se fler göra det jag, Kent och Tomas nu försöker oss på. Då kanske de som kallar sig politiska journalister i traditionell media kan börja ta efter och med det förstärka en sanering av all media, inklusive bloggosfär, från personangrepp och mediedrev som spårar ur.

Mary X Jensen är inne på samma spår:
Vi är några bloggare från olika partier som försöker hålla en viss stil och inte helt hänge oss drev där personliga påhopp pågår. Det är inte vuxet och priset som de utsatta får betala är för högt. Jag avskyr negativa personkampanjer som aldrig tar slut. När politiker får löpa gatlopp med hela mediadrevet efter sig är det inte OK. Det här gäller såväl pappersmedia som bloggare.
Mary får avsluta med ord som jag inte kunde säga bättre själv:
Politik är för viktigt för att schabblas bort. I politiken finns människor och vi som finns där bör ta hand bättre om varandra. Det bör ske över partigränser. Ja rent allmänt faktiskt.

Jag har tidigare försvarat politiska motståndare i olika situationer när jag tyckt drevmentaliteten gått över styr. Jag tycker vi alla som ägnar oss åt det skrivna ordet tar i hand på att försöka hjälpas åt att rensa upp i debatten och ge fler perspektiv än att direkt och reflexmässigt kräva huvuden på ett fat när drevet går mot en medmänniska.

UPPDATERAT. Eller som Signerat Kjellberg skriver:

 

Byskvaller och grannars illmariga falska leenden har så sakteliga börjat flytta ut på nätet.

Vi ska gemensamt försöka ta tillvara på möjligheterna med Bymentalitet 2.0 istället för att fokusera på internet som roten till något ont. Det behöver inte vara negativt att skåda ondskan och okunskapen i vitögat.

UPPDATERAT2. Martin Moberg tycker vi bloggare ska föregå med gott exempel:

Det ställer jag upp på och jag har försökt att hålla personangrepp och dylika former borta från mina postningar för det är som jag vid några tillfällen poängterat att det är politiken som väljarna har att bedöma i första hand och inget annat.

Då har vi gjort ett praktiskt bidrag till demokratin i en ny tid och visat en konstruktiv väg för gammelmedia.Jag har bloggat mer om detta här ”Gammelmedia borde ta eget ansvar innan de angriper bloggosfären

Borde inte media självsanera?

Det sägs att vi lever i det personliga ansvarets tid. Men allmänheten skulle bara veta hur mycket av tidningsläsarnas pengar som våra så kallade ansvariga utgivare är beredda att betala för att ingen ska veta om deras misstag.


Vad är det som händer med människor i flock? Även journalisterna riskerar att drabbas av flockbeteendet, liksom deras chef: Den ansvariga utgivaren.

MEDIAS DUBBELMORAL. Det är inte lätt att diskutera  hur människans beteende  förändras i grupp. Se bara på händelserna i Bjästa. Det var en intressant realtidsstudie att följa alla dessa indignerade kommentatorer som väcktes under den tiden Uppdrag Granskning beskrev situationen på den lilla orten. Facebook och Twitter flödade av ogillande. Resultatet blev snabbt ett nytt pöbelbeteende  – fast åt andra hållet.

Förvånande? Knappast.

Vissa tar det där som bevis för att Internet är boven istället för att se nätets möjligheter.

Ska vi vara ärliga så är mobbens beteende djupt mänskligt. I alla sammanhang där vi har mer än två personer kan vi nästan räkna med att två bildar en grupp som går ihop mot den tredje. Vapnen som kommer fram i relationen mellan människor är inte sällan rostiga.

Det är därför vi ser konstiga maktstrider i idrottsrörelsen, märkliga manövrar i bostadsrättsföreningen och suspekt beteende under värnpliktstjänstgöring, i skolans värld eller varför inte i fikarummet på jobbet.

Det är bara att konstatera att när vi människor går ihop i en flock går vår hjärnas förmåga att säga stopp hand i hand med vår mänskliga feghet. Det är svårt och krävande att ha integritet nog att gå mot gruppen. Då saknas det nödvändiga kritiska tänkandet.

Därför vänder jag mig mot medias trivialisering av politik. Med stora ögon sitter åsiktsjournalister och kulturskribenter på åskådarläktaren med sur min och tävlar i grenen indignerat fingerpekande och moraliserande mot politiken i exempelvis turerna kring FRA eller Folkpartiets dataintrångsskandal inför förra valet.

Ungefär som om de kan lura i någon att  media vore bättre själva. Eller att det är rimligt att skylla på exempelvis bloggosfären istället för att se sitt eget ansvar.

Det är kanske bekvämt. Men det är inte renhårigt.

Debatten om internets fördärv (exempelvis Marteus märkliga inlägg för en tid sedan om det hon kallade näthat mot Beatrice Ask) respektive diskussionen om omoraliska politiker inför valrörelsen behöver få fler dimensioner.

I dagens Aftonbladet har jag en debattartikel kring medias beteende i drev utifrån personliga och yrkesmässiga erfarenheter. Det är bara att konstatera att journalisterna inte är ett dugg bättre än någon annan.

Det är inte alltid populärt att ifrågasätta gammelmedias sätt att jobba. Men kanske borde de sopa rent framför egen dörr innan de börjar klanka på Internet och bloggosfären.

Det sägs att vi lever i det personliga ansvarets tid. Men allmänheten skulle bara veta hur mycket av tidningsläsarnas pengar som våra så kallade ansvariga utgivare är beredda att betala för att ingen ska veta om deras misstag och övertramp.