Jag kommer fortfarande ihåg hur min morfar noga diskade efter varje måltid. Rak i ryggen, lite knubbig, den randiga skjortan och kala hjässan. Han torkade noga varje vattendroppe. Uppgiften var för viktig att släppa till någon annan. Mycket riktigt var diskbänken snustorr när morfar var klar.

Det stannade inte vid diskbänken. När entrélåset kärvade var han där med oljekannan. Den kom fram oavsett om det var en bostadsrättsförening eller hyreslägenhet han bodde i. Han ställde sig på knä och hjälpte till när grannens cykel var trasig. Det var han som anmälde vandalisering. Sen försökte han själv laga skadorna.

Min morfar var nog speciell även för sin tid. Men någonting tycks ha hänt med attityden i samhället. När politiska folkrörelser har årsmöten är det svårt att få människor ta ansvar för lottförsäljning och områdestidningar. Oarvoderade stolar gapar tomma. Möjligen fylls de när det är dags att kämpa med smutsiga vapen för nominering till arvodering.

Idrottsrörelsen har svårt att hitta ideella krafter som tränar kommande generationer. Lösningen stavas pengar i näven. Färre ledare och större transaktioner är konsekvensen. Frivilligt isade banor har ersatts med kommunala tjänstemän. Inställningen blir att någon annan ska lösa mina ungars fritid.

Ur attityden att ansvar delas av lust – inte av plikt – föddes Konstfrämjandet. Där hängdes konsten – utan arvoden till den som spikade tavlorna. Engagemanget fick näring i brytpunkten mellan att fler konstnärer skulle få levebröd av sitt skapande och att fler skulle få ta del. Nu får konstnären sköta sig själv.

Var tog engagemanget vägen? Vi ringer kommunen när grannen är ensam. Vi vill däremot varken räcka ut en egen näve eller betala socialsekreterarens lön för att vara vikarierande medmänniska istället för oss. Jobbet att ge farmor värme på hemmet ska anställd personal fixa.

Föreningslivet finansieras med kortsiktiga projekt. FAS 3 ersätter funktionärerna. Kultur betalas med sponsring. Enligt mantrat ska skatterna sänkas till varje pris. De artiklar i nättidningarna som beskriver exakt hur många hundralappar du får i plånboken är de mest klickade.

Yttersta markören är den halvfulla kaffekoppen på köksbänken på jobbet. Handlingen skvallrar om hur vi tänker. Koppen viskar mitt beslut att jag inte behöver vara med och ta ansvar. Koppen berättar om min värdering att det finns någon annan som jag tycker ska göra det istället för mig.

Konsekvensen av kaffekoppen är samma på jobbet som i den allmänna världen. För vissa är lösningen en ansvarslista för diskning -dvs byråkrati, kontroll och regelverk. För andra är lösningen skylten ”din mamma jobbar inte här”. Inget av alternativen löser problemet.

Det är enkelt att ignorera ansvar när man betraktar sig själv som mellanlänk i en orsakskedja. Jag kan dock aldrig undvika att betala priset för det ansvar jag inte tog. Det syns på mina barn, min farmor, mitt bostadsområde och min nästa.

Men det är inte så konstigt – utan drömmen om ett gemensamt mål och utan motkrafter finns inget annat än att rusta sig för att klara sig själv. Men man ska se det positivt. Det har i alla fall blivit mer pengar i plånboken och mer tid att titta TV.

THOMAS HARTMAN
Socialdemokrat, medförfattare till boken Vem bryr sig – En bok om Sverige. Arbetar med media- och kommunikation

Det finns inte en snöflinga i lavinen som känner ansvar kommer från: Thomas Hartman | In The Pendent

REGIONER. Idag kommentar jag regionfrågan i Norran på ett hörn.

”Nu väcks frågan igen om bildandet av storregioner. Fyra Norrlandslän skulle bli ett. Utredare vill nu se åtta regioner i landet och i Västerbotten råder politisk enighet – ja till sammanslagning av länen. ”Då får vi en starkare röst”, säger Thomas Hartman, kommunikatör på regionförbundet. På riksnivå vill inte Moderaterna se storregioner. Sedan tidigare finns den här typen av sammanslagna län i Skåne och i Västra Götaland. – De har positiva erfarenheter, säger Thomas Hartman.”

Regionfrågan på tapeten igen kommer från: Thomas Hartman | In The Pendent

Individen i skuggan av stela principbeslut

Det är ett helvete att vara människa. Du tänker
kanske på Libyen, att världen svälter, eller sossarnas
ökenvandring (om du är lagd åt det hållet).
Det är inte det jag funderar över. Jag ska villigt erkänna
att det är något mycket futtigare.
En bostadsrättsförening firar tillståndet att sätta
upp bevakningskameror i tvättstugan. Äntligen kan
styrelsen se den som slarvar med luddet i torktumlaren,
stjäl grannens kalsonger. Eller tvättar då han
inte bokat.

På samma sätt är det på dagis. Någon tomgångskör
i kylan. Det är varmt och skönt för det äldre barnet
medan det yngre lämnas. Två dagar senare kommer
reaktionen. Massmejl från dagis till alla föräldrar
om kommunens tomgångsregler och risken att
någon förbipasserande mår illa.

Då någon tjuvröker under balkongen pratar vi inte
direkt. I stället skriver den förbannade en anonym
lapp. Sätter upp i trappuppgången. Sen tillfredsställelsen.
Där fick hon minsann. Såna lappar blir till
böcker som vi sedan älskar att läsa.

Kanske det inte är
konstigt att det
blir så här. Nyligen
gick Sundsvalls
kommun genom sitt
bostadsbolag Mitthem
så långt att de utfäste
belöning på 5 000 kronor
till den hyresgäst
som var beredd att
ange rökande grannar.
Varför inte. Angiveri
har prövats effektivt
i historien exempelvis
i Hitler-Tyskland.
Trenden att gnälla
på distans verkar gå
hand i hand med ett
annat fenomen. Framväxten
av moraliserande
principbeslut
för att vi ska känna oss trygga och ha kontroll.

I en bostadsrättsförening tog man principbeslut
om vita gardiner hos alla boende. En farbror vägrade.
Det blev rättssak. Han vek ned sig mot advokaterna.
Kompromissen blev att styrelsen fick komma
hem, klättra upp på stegen, ta ned hans blå gardiner
och sätta upp vita. Då blev det ungefär som för korvvagnarna
i Umeå, lika för alla boende i hela huset.
Klinisk enhetlighet.

En företagare berättar att hans kommun tagit
principbeslut att bara handla med företag med god
ekonomi. Konsekvensen om alla körde den principen
är konkurs. Men vad gör konkurs och om folk
förlorar jobbet bara vi håller stenhårt på principerna.
Kanske är det samma principmänniskor som står
där vid övergångsstället mitt i natten då stan är öde,
väntar och trummar på stolpen med rödlyset. Med
ett fint ord kallas de för pliktetiker.

Som bekant är det vanligt att hylla principfasthet
i samhället. Själv blir jag fundersam när jag
träffar människor som stolta säger sig leva efter
väldigt starka principer. Det är trots allt pliktetikern
som stänger dörren för den som går på droger trots
att det är minus 28 grader ute med argumentet att
här måste man vara drogfri för att få en bostad.
Valet att döma varandra är vårt eget. Liksom strävan
efter likformighet och anpassning. I stället för
att skapa stelbenta principer som alla ska leva efter
borde vi kanske komma ihåg att alla människor är
unika och behöver olika för att växa.

Världen skulle kanske inte svälta
om vi hade fler människor som
ser konsekvenserna av sina handlingar
än rigida pliktmänniskor
som stirrar blint på avsikten.

THOMAS HARTMAN
socialdemokrat, medförfattare till boken Vem
bryr sig – En bok om Sverige. Hartman arbetar
med media och kommunikation.

Krönika i VK om individen och principerna kommer från: Thomas Hartman | In The Pendent

CITATET. I senaste numret av tidningen Journalisten citeras min senaste newsmillartikel.

THOMAS HARTMAN

Citerad i tidningen Journalisten kommer från: Thomas Hartman | In The Pendent

SVT. I veckans sociala medier i Gomorron Sverige diskuteras de sociala medierna i valrörelsen. Denna blogg var med på ett hörn. Inslaget kan du se här.

THOMAS HARTMAN

SvT: In The Pendent och bloggar i valrörelsen kommer från: Thomas Hartman | In The Pendent