Listan på journalister med fingrarna i syltkrukan

FINGRAR I SYLTBURKEN. Journalister avgör vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Att det finns ett samband mellan de ledande journalisternas RUT-avdrag och deras ”professionella” bedömning tycks uppenbart.


MEDIAMAKT.
Journalister är dagens nya makthavare. De avgör hur agendan sätts för det politiska samtalet och vilka frågor som ska lyftas och få fokus. Ilsemarie skriver klokt och tänkvärt om detta problem.

Kan den ensidiga fokuseringen på ”överklassproblem”, i det här fallet den orimligt stora RUT-exponeringen under Sahlin-intervjun, bero på att journalisterna idag allt oftare ogenerat utgår ifrån sitt egenintresse. I samma riktning skulle man kunna tänka när det gäller frågorna om hur de rödgrönas förslag om fastighetsskatten eller förmögenhetsskatten ”drabbar” (också här är det frågan om ungefär en procent av befolkningen).

Wikileaks visar betydelsen av fri press

Wikileaks är något att vara rädda om. Därför sätter vi det i händerna på piraterna 😉



INTEGRITET. Wikileaks som bland annat publicerat graverande information om USA:s beteende i krig hotas av stängning. Siten finns just nu på det svenska webbhotellet PRQ, drivet av Pirate bay-männen Gottfrid Svartholm och Fredrik Neij. Det första som ryker i kriget är sanningen. Därför är publiceringarna uppenbarligen ett trauma för USA.

På Newsmill skriver nu Anna Troberg, vice partiledare för Piratpartiet, att Piratpartiet kommer att erbjuda Wikileaks bandbredd och serverplats om sajten riskerar att stängas ner.

Det är utmärkt. Vi har tidigare sett vad USA kan göra för att försöka tysta sådant som hotar deras intressen. Och med tanke på att Sverige brukar göra som storebror USA krävs det speciella egenskaper för att stå emot supermakten. Vi måste sluta gå i USA:s ledband.

Det är såna här gånger vi verkligen ser betydelsen av en fri press. Uppgifter om att gammelmedia haft tillgång till material som man inte publicerat innan Wikileaks gjort det visar att gammelmedia inte riktigt är att lita på.

THOMAS HARTMAN

Alla lärare borde göra som Kristina

NYA MEDIA. När jag träffar lärare som är okunniga om Wikipedia eller till och med avråder från att använda det i skolan blir jag kall. Den sortens skola vill jag inte ha mina barn på.

NYA MEDIA. Häromdagen träffade jag en lärare som tyckte att Wikipedia inte fungerade i skolan och avstod från att använda det som källa.

Den sortens undervisning gör mig kall. Det är sanslöst om vi har lärare i skolan som inte inser att wikipedia och det sättet att bygga kunskap är här för att stanna och måste anammas också av skolan. Hur ska annars elever lära sig vara källkritiska till de ”fakta” och ”sanningar” som sprids i vårt nya informations- och relationssamhälle.

Här är en lärare som fattar vad det handlar om. Kristina skriver:

”Alla, och jag menar alla behöver lära sig hur Wikipedia fungerar. Handen på hjärtat vad kan du om Wikipedia? Och om du är lärare vad lär du dina elever om Wikipedia?

Jag lär mina elever att Wikipedia är en bra källa, en viktig källa, en källa som alla kan redigera, en källa som de ska använda för att den är aktuell, relevant och uppdaterad”.

Alla lärare borde göra som Kristina.

THOMAS HARTMAN

Retorik. Tyckande eller vetenskap?

VALRÖRELSE. Nu verkar det mer än lovligt förvirrat i retorikexpertisen. Ena dagen döms Sahlin ut. Nästa dag kvinnan som dömde ut Sahlin. Hur ska retorikexperterna ha det egentligen?

Nu börjar den samlade svenska retorikexpertisen få problem. Häromdagen mosades Mona Sahlin av retorikexperten Elaine Bergqvist i Aktuellt. Hon beskrev att Mona Sahlin kisar med ögonen, lägger huvudet på sned och har en dialekt som inte fungerar i förhållande till hennes lön och position.


RETORIK – FÅGEL ELLER FISK?

Nu ser jag i Resumé att författaren och den så kallade ”retorikgurun” Göran Hägg glider in på plan med en helt annan slutsats.

– Jag har svårt att bedöma Elaine Bergqvist då jag inte känner till henne, men så mycket kan jag säga att det inte handlade om retorik, utan massa förmodanden om vad Mona Sahlin gör eller inte gör. Inslaget var både konstigt och osakligt, säger Göran Hägg till Resumé.

Någon fler än jag som får känslan att retorik tycks handla om tyckande mer än vad det verkar ha med vetenskap och sanning att göra. På samma sätt har tyckandet blivit allt mer centralt för journalistiken. Detta takt med att journalisterna får större och större bildbyline. Plötsligt skriver de mer om vad dom själva tycker i olika frågor än vad som i realiteten faktiskt hänt.

När media ringer runt för att mosa Mona

MEDIA. Media är en del av underhållningsindustrin. För att synas måste du som Elaine Bergkvist bekräfta mediabilden. Annars är du totalt ointressant. Och det är det sämsta man kan vara som konsult.

TRASHA KVINNAN. Den senaste tiden har en så kallad retorikexpert använts av SvT för att basha Mona Sahlin. Elaine Berqkvist hette människan som i sin jakt på 15 minuter i solskenet inte lyckades komma på något annat sätt att framstå i trevlig dager än att gå till personangrepp.

Trist. Men vissa människor är såna. Kanske har dom kommit på den briljanta idéen att bästa sättet de själva kan växa är genom att såga benen av sina medmänniskor. Jag känner inte Bergkvist så jag vet inte hur hon tänker. Hon kanske är jättetrevlig och jättesnäll. Vad vet jag. Men i vilket fall är detta inte Elaine Bergkvists fel. Hon vill bara få möjlighet att synas för egen del.

Valet av Sahlin
Jag minns när Sahlin var på väg att väljas till den första kvinnliga partiordföranden för socialdemokraterna. Panoramabild på bästa sändningstid av kongresslokalen. Zoom mot talarstolen. Mona Sahlin talar. Utzoomning.  Inzoomning mot taget kongressombud. En tår i ögonvrån. Det där ombudet som gråter av uppenbar lycka får i bilddramaturgin symbolisera Mona Sahlins position som frälsaren. Hon är kvinnan som ska rädda socialdemokratin efter den av media utdömde Göran Persson.  Klipp.

Även den gången användes samma så kallade retorikexpert. Elaine Bergkvist hyllade Sahlins tal. Sanningen är nog att talet knappast var någon retorisk höjdare trots Bergkvist åsikt. Det passade media att hylla Mona Sahlin och då blev det den förhärskande bilden.

När media bestämt sig
Under valrörelsen 2006 blev Göran Persson omöjlig i redaktionernas ögon. Hur han än vred sig var han körd. Om Persson lyssnade eftertänksamt i en debatt var han trött och drömde om golvbeläggning i Torp. Om han däremot tog plats i debatten och argumenterade aktivt exempelvis kring miljöfrågorna och det gröna folkhemmet så målades han ut av ”tyckarna” som aggressiv och mobbande.

Media höjer en person. Sen sänker de samma människa. Den som är politiskt aktiv eller offentlig person får helt enkelt bereda sig på att åka berg och dalbana.

Så har media blivit en del av underhållningsindustrin.

En slump?
Ingen ska lura mig att tro att de hätska angreppen mot Mona Sahlin inte till del är regisserade. Precis som alla människor må jag ha mina tillkortakommanden men så klent möblerad i skallen är jag inte att jag köper skitsnacket att fyra av varandra oberoende ”uttråkade” aktiva socialdemokrater sätter sig och skriver identiska insändare mot Mona Sahlin i fyra olika tidningar i fyra olika delar av landet samtidigt.

Däremot tror jag för den skull inte att det är en konspiration.

Således.

Jag anser inte att Elaine Bergkvist mobbar Sahlin eller att hon har för avsikt att göra det.

Däremot konstaterar jag att Mona Sahlin kritiseras brett i media som person och inte som partiledare. Journalister och högerpolitiker använder olika metoder för att angripa hennes karaktär, personlighet, utseende.

Brev skickas runt för att sänka hennes person. Det är ingen slump. Alla vi som värnar en schysst debatt måste lyfta fram detta faktum och ifrågasätta syftet och den bakomliggande agendan. Är det rimligt att den politiska debatten ska se ut på detta sätt? Är det inte ett fattigdomsbevis för mediamångfalden  om landets redaktioner är så mentalt enkelspåriga att alla bashar en person samtidigt?

I praktiken går det till som två ledande partikamrater på regional nivå berättat för mig att de  själva upplevt på senare tid.

Spelet går till på följande sätt.

En journalist ringer upp från Aftonbladet, Expressen eller Sveriges Radio. Journalisten frågar efter tunga företrädare som ogillar Sahlin. När personen som svarar berättar att hon minsann helhjärtat stödjer Sahlin så blir hon ointressant att prata med och ännu mindre intressant att intervjua. Medias uppfattning är att Sahlin är ogillad av de egna och då måste man upprätthålla den bilden. Således ringer man runt till man får napp av kritiker.

I inslaget som sänds i radion hörs bara den kritiska rösten. Och allt för många människor som tror att det som sägs i media är senaste tidens derivat av viktigaste händelser blir fett lurade.

Den bild media har på redaktionsmötet blir således bekräftad av media själva.

Men faktum är att jag inte träffat en enda socialdemokrat som ogillar Sahlin i verkliga livet. Det är bara i media de tycks finnas. Däremot finns åtskilliga på högerkanten som kostar på sig att ha åsikter om den socialdemokratiska partiledaren.

Jag läser Per Ankersjös kommentar att vi sossebloggare försöker sätta en bild av att Sahlin är utsatt för mobbing och behandlas ovärdigt och att mobbing inte är något skäl för att rösta på henne. Ska man inte få granska en blivande statsminister frågar han sig. Det där är ovanligt trött argumentation av den annars rätt vakne Ankersjö. Kom igen nu. Visa lite analytisk förmåga trots att det är en sosse vi pratar om. Jag håller med om att en mobbad partiledare inte i sig ska bli vald av den orsaken. Ungefär som ett parti som mobbar sin motståndare inte heller förtjänar förtroende.

Frågan handlar mer om vilket politiskt samtalsklimat vi ska ha. Vi är många som tycker att politik ska handla om politik inte om utseende.

Samtidigt kan man fråga sig vad kampanjerna mot Sahlin egentligen har för betydelse. Många av de personer som angriper Sahlin ogillar eller hatar i grunden socialdemokratin.  Faktum är att hade det varit Göran Persson eller någon annan för den delen som stått där i rampljuset hade deras förklenande omdömen gällt andra saker som de inte gillat.

Vad hätska motståndare till socialdemokratin tycker och katten skiter kan vi således lägga i samma hög.


Vi ska bara flytta på katterna så kan vi lägga ner högerns åsikter om vår partiledare där de hör hemma. Kattorna har redan bajsat på piltavlorna med Olof Palme och de aggressiva ledartexterna mot Göran Perssons person och karaktär som är annat meningslöst trams högern bidragit med under åren.

För min del har jag inget emot hatet mot Sahlin eftersom jag kallt räknar med att rekylen kommer (enligt medialogiken). Den enda frågan är om det sker före eller efter valdagen. Ju mer hat och kampanjer mot Sahlins person desto troligare att rekylen sker innan valet.

Så är det eftersom media är en del av underhållningsindustrin. För att synas måste du som Elaine Bergkvist bekräfta mediabilden. Annars är du totalt ointressant. Och det är det sämsta man kan vara som konsult.

THOMAS HARTMAN

PS Tidigare hyllades Sahlin för sin stil, dialekt och sitt sätt. Idag är samma beteende uppenbarligen inte godkänt av media och olika ”retorikkonsulter”. Min fråga är: Har Sahlin ändrat dialekt?

UPPDATERAD. Min politiska motståndare Mary skriver klokt och läsvärt om detta.

Prinsessbröllopet: Yrkesmässig harakiri

VALRÖRELSEN. Jag ser genom Signerat Kjellberg att min gode vän Johan Westerholm igår hade en debattartikel om debattetik införd på debattsidan Brännpunkt.

VALRÖRELSEN. Jag ser genom Signerat Kjellberg att min gode vän Johan Westerholm hade en debattartikel införd på debattsidan Brännpunkt igår tillsammans med moderaternas Kent Persson.

Delvis måste jag i någon mening ifrågasätta budskapet om fairplay. Den här debatten trodde jag vi redan klarat ut en gång redan. Det är bra att artikelförfattarna pekar på vårt ansvar så att inte bloggar och partier tappar kontrollen och börja kasta personrelaterad skit i valrörelsen vilket varit tesen hos vissa av gammelmedias profeter under lång tid.

Men handsken borde egentligen tas upp av representanter för gammelmedia. Risken är nog större att dessa kommer att tappa greppet exempelvis genom att publicera tendentiösa artiklar eller lockas in i persontrams för att sälja lösnummer.

Från gammelmedia är det dock knäpptyst. De tror kanske att de kan gömma sig bakom sina så kallade etiska regler.

Men vi vet tidningsförsäljningens kraft. Den har ställt till det förr. Såna direkta ekonomiska incitament för att sprida skit omkring sig har varken partierna eller deras bloggande sympatisörer.

Se bara på prinsessbröllopets försäljningssiffror som fick hela samlade journalistkåren att begå yrkesmässig harakiri på bästa sändningstid.

Tragiskt att skåda men samtidigt rätt roande.

Samtidigt kan man fundera över kvalitén på det politiska samtalet om det är sånt här folk tjafsar om i valrörelsen.



Obama har fattat galoppen

NYA MEDIA. Obama hade en stark valrörelse som bland annat vilade på kommunikation via sociala media. Men han har verkligen inte lagt av med relationerna med medborgare och journalister. Här har vi ett exempel på hur han vill ha in kommentarer med anledning av BP-skandalen.

MEDSKAPANDE. Den nya filosofin för  medialogik och sociala medier stavas ofta medskapande och delaktighet. En som fattat galoppen är Obama som här via sin pressekreterare Robert Gibbs hämtar in frågor med anledning av BP:s oljeskandal.

Ett bra exempel på hur man kan jobba med öppenhet, transparens och medskapande.

THOMAS HARTMAN

Norran svamlar om offentlighetsprincipen

MEDIA. Rätt ska vara rätt. Det borde även gälla Norrans granskning av Skellefteås kommunalråd. Frågan är varför Norran ägnar sig åt sån här trist journalistik. Hänger det möjligen ihop med att det är valår?

OFFENTLIGHET. Jag läser i  pappersupplagan av tidningen Norran hur en statsvetare används som slagträ mot Skellefteås Bert Öhlund. Tidningen kritiserar ett uttalande från kommunalrådet att visst arbetsmaterial inte borde lämnats ut.

Norran har letat upp statsvetaren Jan Turvall som menar att ”det finns anledning för allmänheten att få information om något som inte är färdigt. Det är ett sätt att vara med och påverka demokratin.”

Det kan ju alltid Turvall tycka. Men så säger inte lagen.

En av hörnstenarna i svensk demokrati är offentlighetsprincipen och vår rätt att få ta del av allmänna handlingar. Men denna princip ställer också tydliga spelregler att en handling måste vara färdig och upprättad. Arbetsmaterial är alltså undantaget för offentlighetsprincipen.

Även ett kommunalråd i Skellefteå har yttrandefrihet och har därmed i enlighet med lagstiftningen tycka att det var fel att handlingen lämnades ut

Rätt ska vara rätt. Det borde även gälla Norrans granskning av Skellefteås kommunalråd. Frågan är varför Norran ägnar sig åt sån här trist journalistik. Hänger det möjligen ihop med att det är valår?

Det kanske är sånt här tidningens ägare vill läsa i valtider.

THOMAS HARTMAN

Insinuant journalistik skadar samhället

MEDIA. Jag ser att VK gör en rewrite med lokal koppling av nyhetsbyrån Sirens ”granskning” av politiker under skuldsanering. Även om artikeln saknar uppenbar vinkel i VK så finns där en underförstådd poäng som bygger på frågan ”hur ska politiker som inte kan hantera sin egen ekonomi kunna hantera samhällets”. Det är ett inskränkt perspektiv.


MEDIA.
Jag ser att VK gör en rewrite med lokal koppling av nyhetsbyrån Sirens ”granskning” av politiker under skuldsanering. Även om artikeln saknar uppenbar vinkel i VK så finns där en underförstådd poäng som bygger på frågan ”hur ska politiker som inte kan hantera sin egen ekonomi kunna hantera samhällets”.

Jag är rätt less på den sortens inskränkt journalistik av följande anledningar.

1. Att du får skuldsanering behöver inte bero på slarv. Det finns åtskilliga anledningar till att livet kan braka sönder med betalningsanmärkningar som följd.

2. Skuldsanering är en livserfarenhet. I USA ses exempelvis en konkurs som en merit. I Sverige ses det som en belastning. Kanske kan du bli en bättre politiker med fler erfarenheter av livet?

3. Det offentliga beslutsfattandet är kollektivt.

4. Den praktiska ekonomiska hanteringen sköts av tjänstemän.

När jag ser sirens nyhet om människor med betalningsanmärkningar och skuldsanering så är min reaktion att det snarare är nödvändigt att också dessa perspektiv finns i politiken.

På samma sätt skulle jag vilja se det perspektivet i journalistiken. Journalister skildrar verkligheten och en VDN-märkning av medias egna erfarenheter vore intressant. Hur många journalister har egen erfarenhet av den sortens grava ekononomiska problem? Det avgör i viss mån kvalitén på rapporteringen av samhällsdebatten i stort.

När Sanna Rayman tappar kontrollen

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman så jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och då blir bloggosfären tråkig – då sjunker kvalitén. Det är i och för sig inte samma bloggförakt och elitistiska syn som gammelmedia i allmänhet så ofta gärna ägnar sig åt men det är en märklig klapp på näsan på bloggarna.

Det där förvånar mig. Jag gillar Rayman. Jag har ofta läst henne med stort intresse. Men denna gång förundras jag bara. Och jag funderar…Varför är det viktigt för journalister och åsiktsjournalister att prata om att bloggar har låg kvalitet? Varför är det viktigt att fokusera på meningslösa eller inte meningslösa Twitterinlägg? Varför är det viktigt att prata om att bloggosfären är ointressant?

På samma sätt är det med det där skitsnacket vissa av högerns ledarskribenter kör med om att det skulle vara likriktning och centralstyrning i Netroots. Det är direkt lögn.

Varför blir det så krampaktigt? Det tycks finnas en ständig klåda hos gammelmedia och deras prasselpapper som inte tycks gå bort när det gäller bloggosfären. Man kan säga att det smakar surt i munnen när man följer gammelmedias sätt att hantera bloggandet.

Buhu Buhu. Gnäll och felsökeri.

Låt mig ta ett exempel: I samband med diskussionen om the Pirate Bay som släppte förundersökningen och de så kallade Arbogabilderna med obduktionsbilderna på de mördade barnen så blev indignationen vansinnigt tydlig. Gammelmedia kritiserade reflexmässigt Internet och förfasades (trots att felet helt uppenbart låg hos rättsväsendet som inte sekretessbelagt bilderna från början). Vissa från gammelmedia (en av dom finns kvar som ganska talande debattklipp mellan undertecknad och DN:s Barbro Hedvall som du kan lyssna på här på denna sida) försökte få det till att allmänheten frossade i slask och blod och saker läsarna inte hade med att göra. Underförstått måste gammelmedia utgöra ett filter mellan slutkonsumenten av informationen och själva informationskällan.

Det var en talande debatt som tydligt avslöjade hur media vill vara våra självgoda förmyndare.

Men jag är ledsen att säga detta. Den tiden är förbi. Internet innebär ett slut för allt sånt där tramsande. Det är ett paradigmskifte på gott och ont som påverkar alla försoffade maktstrukturer som tagit sin makt för självklar.

Dessutom har gammelmedia knappast skött sitt jobb särskilt bra?

Men jag förstår dom.

Tänk dig att tjäna pengar på att skvallra om kändisars otrohet med den våta drömmen att fotografera konungens sängkammare. Att tjäna pengar på att läsa offentligt material, ta ut godbitarna, skära dem i lämpliga stycken och sälja portionsförpackat. Tänk dig att du får lön för att göra ett jobb. Du ser dig själv som professionell. Du går till jobbet varje dag och har vant dig vid makten. Makten att ha tolkningsföreträdet. Makten att analysera och dra slutsatser. Makten att avgöra vad som är viktigt och vad som ska tryckas ner och gömmas undan.

Det är mot den bakgrunden det pågår en trend där det journalistiska TYCKANDET vinner utrymme över det refererande, reflekterande och granskande. Där journalisten vid sidan om nyhetsartikeln numera allt oftare tillåts ha en argumenterande artikel med åsikter. Inte sällan är rubriken och bilden dessutom större än texten som är skriven. Bildbylinen blir större och större och vi får se allt fler halvkroppsjournalister och helkroppsjournalister som med säker blick tittar ut på läsaren från prasselpappret.

Det finns något för egot i detta som är djupt mänskligt. Det handlar om bekräftelse. Att få vara någon. Att ha makt.

Men journalisterna är i gott sällskap.

Den auktoritetsbundna makten för journalisten påverkas på samma sätt som den gör för politikern i riksdagen, läraren i skolan, för telejätten som plötsligt får se sina roamingavgifter konkurrensutsättas av Skype, för mediaindustrin, för läkaren på hälsocentralen som får uppleva den svindlande känslan att människor googlar sina sjukdomar och plötsligt kan mer om sin sjukdom än allmänläkaren. De sitter inte längre med mössan i hand i väntrummet. De accepterar inte längre att någon ska avgöra vilken pure de ska få äta av offentligt material. Eller om de är myndiga nog att få se en bild eller läsa en text.

Då brakar makten och riddaren på den vita rustningen blir en av oss. Journalistiken blir ungefär lika sexig och eftertraktad som svensk Tekoindustri.

Tro mig. Jag förstår ångesten. Jag är själv ordförande för en periodisk tidskrift i ett mediaföretag och ägnar mycket tid i det uppdraget åt att fundera över strategier för mediautvecklingen framöver, hur vi ska förpacka, i vilka kanaler och vilka vägval vi ska göra. Jag har lärt mig en sak. Den som anser sig ha tid och råd att krampaktigt hålla sig fast vid det förgångna och ägnar sig åt att skriva såna där texter som allt för många journalister skriver nu för tiden slösar bort viktig tid de istället borde ägna till att göra hemläxan och fundera över sin egen roll i framtidens mediavärld.

Jag läser mängder med tidningar och bloggar kommer säkert att fortsätta att göra det. Och även om bloggarna inte levererar rena nyheter varje dag så kommer de ofta med andra perspektiv. För mig är bloggosfären platsen där jag lärt känna många goda vänner. Det är platsen där jag imponeras och förfasas, letar nyheter och fördjupade resonemang, skvaller och förnöjelse. Det är i strömmen av bloggar jag surfar för att lära känna nya människor och spännande bekantskaper. Det är en plats för ett viktigt politiskt engagemang lika nödvändig som den allmänna världen.

Bloggosfären förändras och utvecklas mot nya former men är i grunden alltså uttryck för grundläggande mellanmänskliga relationer. Att vända ryggen mot bloggandet är att vända ryggen mot en form av mänsklig interaktion. Då och då sticker en blogg fram mer än någon annan men det intressanta är inte den individuella bloggen utan strömmen av bloggar,  hur de interagerar med varandra och vart den strömmen tar vägen. Sett ur det perspektivet är den enskilda bloggens placering på knuff och politometern inte särskilt intressant för mig – utan det intressanta är snarare det totala flödet.

Kort och gott. Min hjärna vill ha roligt. Det behovet duger inte gammelmedia ensamma till att täcka längre. Mycket talar för att jag inte är den enda som tänker så. Det är alltså lika meningsfullt att kritisera bloggosfären som att gnälla över regnet eller snön. Kraften i Internet går inte att stoppa. Gammalt och nytt lever i symbios.

När flödet sätter fokus på Integritetsfrågan eller FRA så tvingar det också fram en reaktion hos politiken och hos gammelmedia. Bloggbävningar när det gäller integritetsfrågan har en oerhört viktig roll att spela i en politisk verklighet där politiken värnar myndighetsmaktens rätt och media väljer att blunda. Så kan vi tillsammans granska mediamakten och ge bakläxa.

Det gammelmedia således borde göra är att gå hem och fundera över sin egen roll i detta och hur bra man egentligen är på att ta sitt journalistiska ansvar. Några exempel: Var finns den granskande journalistiken i dag? Var finns resurserna till det långsiktiga och fördjupande? Varför klandrar man hellre andra än att rensa framför egen port? Varför springer journalister så gärna i flock? Vad betyder mediamonopol från ax till limpa (från produktion, distribution till TV-kanaler) och vilka behov av motkrafter skapar detta Berlusconiliknande samhälle?

Kan det vara så att den här artikeln och artiklarna från Raymans kollegor på liknande tema egentligen handlar om den obehagliga känslan att tappa kontrollen?