ATT TAPPA MAKT. Jag har visserligen aldrig pratat med Sanna Rayman sÃ¥ jag vet inte hur hon resonerar. Men när jag läser hennes artikel funderar jag över vad den symboliserar. Hennes tes tycks vara: Nu är det snart val och dÃ¥ blir bloggosfären trÃ¥kig – dÃ¥ sjunker kvalitén. Det är i och för sig inte samma bloggförakt och elitistiska syn som gammelmedia i allmänhet sÃ¥ ofta gärna ägnar sig Ã¥t men det är en märklig klapp pÃ¥ näsan pÃ¥ bloggarna.

Det där förvÃ¥nar mig. Jag gillar Rayman. Jag har ofta läst henne med stort intresse. Men denna gÃ¥ng förundras jag bara. Och jag funderar…Varför är det viktigt för journalister och Ã¥siktsjournalister att prata om att bloggar har lÃ¥g kvalitet? Varför är det viktigt att fokusera pÃ¥ meningslösa eller inte meningslösa Twitterinlägg? Varför är det viktigt att prata om att bloggosfären är ointressant?

På samma sätt är det med det där skitsnacket vissa av högerns ledarskribenter kör med om att det skulle vara likriktning och centralstyrning i Netroots. Det är direkt lögn.

Varför blir det så krampaktigt? Det tycks finnas en ständig klåda hos gammelmedia och deras prasselpapper som inte tycks gå bort när det gäller bloggosfären. Man kan säga att det smakar surt i munnen när man följer gammelmedias sätt att hantera bloggandet.

Buhu Buhu. Gnäll och felsökeri.

Låt mig ta ett exempel: I samband med diskussionen om the Pirate Bay som släppte förundersökningen och de så kallade Arbogabilderna med obduktionsbilderna på de mördade barnen så blev indignationen vansinnigt tydlig. Gammelmedia kritiserade reflexmässigt Internet och förfasades (trots att felet helt uppenbart låg hos rättsväsendet som inte sekretessbelagt bilderna från början). Vissa från gammelmedia (en av dom finns kvar som ganska talande debattklipp mellan undertecknad och DN:s Barbro Hedvall som du kan lyssna på här på denna sida) försökte få det till att allmänheten frossade i slask och blod och saker läsarna inte hade med att göra. Underförstått måste gammelmedia utgöra ett filter mellan slutkonsumenten av informationen och själva informationskällan.

Det var en talande debatt som tydligt avslöjade hur media vill vara våra självgoda förmyndare.

Men jag är ledsen att säga detta. Den tiden är förbi. Internet innebär ett slut för allt sånt där tramsande. Det är ett paradigmskifte på gott och ont som påverkar alla försoffade maktstrukturer som tagit sin makt för självklar.

Dessutom har gammelmedia knappast skött sitt jobb särskilt bra?

Men jag förstår dom.

Tänk dig att tjäna pengar på att skvallra om kändisars otrohet med den våta drömmen att fotografera konungens sängkammare. Att tjäna pengar på att läsa offentligt material, ta ut godbitarna, skära dem i lämpliga stycken och sälja portionsförpackat. Tänk dig att du får lön för att göra ett jobb. Du ser dig själv som professionell. Du går till jobbet varje dag och har vant dig vid makten. Makten att ha tolkningsföreträdet. Makten att analysera och dra slutsatser. Makten att avgöra vad som är viktigt och vad som ska tryckas ner och gömmas undan.

Det är mot den bakgrunden det pågår en trend där det journalistiska TYCKANDET vinner utrymme över det refererande, reflekterande och granskande. Där journalisten vid sidan om nyhetsartikeln numera allt oftare tillåts ha en argumenterande artikel med åsikter. Inte sällan är rubriken och bilden dessutom större än texten som är skriven. Bildbylinen blir större och större och vi får se allt fler halvkroppsjournalister och helkroppsjournalister som med säker blick tittar ut på läsaren från prasselpappret.

Det finns något för egot i detta som är djupt mänskligt. Det handlar om bekräftelse. Att få vara någon. Att ha makt.

Men journalisterna är i gott sällskap.

Den auktoritetsbundna makten för journalisten påverkas på samma sätt som den gör för politikern i riksdagen, läraren i skolan, för telejätten som plötsligt får se sina roamingavgifter konkurrensutsättas av Skype, för mediaindustrin, för läkaren på hälsocentralen som får uppleva den svindlande känslan att människor googlar sina sjukdomar och plötsligt kan mer om sin sjukdom än allmänläkaren. De sitter inte längre med mössan i hand i väntrummet. De accepterar inte längre att någon ska avgöra vilken pure de ska få äta av offentligt material. Eller om de är myndiga nog att få se en bild eller läsa en text.

Då brakar makten och riddaren på den vita rustningen blir en av oss. Journalistiken blir ungefär lika sexig och eftertraktad som svensk Tekoindustri.

Tro mig. Jag förstår ångesten. Jag är själv ordförande för en periodisk tidskrift i ett mediaföretag och ägnar mycket tid i det uppdraget åt att fundera över strategier för mediautvecklingen framöver, hur vi ska förpacka, i vilka kanaler och vilka vägval vi ska göra. Jag har lärt mig en sak. Den som anser sig ha tid och råd att krampaktigt hålla sig fast vid det förgångna och ägnar sig åt att skriva såna där texter som allt för många journalister skriver nu för tiden slösar bort viktig tid de istället borde ägna till att göra hemläxan och fundera över sin egen roll i framtidens mediavärld.

Jag läser mängder med tidningar och bloggar kommer säkert att fortsätta att göra det. Och även om bloggarna inte levererar rena nyheter varje dag så kommer de ofta med andra perspektiv. För mig är bloggosfären platsen där jag lärt känna många goda vänner. Det är platsen där jag imponeras och förfasas, letar nyheter och fördjupade resonemang, skvaller och förnöjelse. Det är i strömmen av bloggar jag surfar för att lära känna nya människor och spännande bekantskaper. Det är en plats för ett viktigt politiskt engagemang lika nödvändig som den allmänna världen.

Bloggosfären förändras och utvecklas mot nya former men är i grunden alltsÃ¥ uttryck för grundläggande mellanmänskliga relationer. Att vända ryggen mot bloggandet är att vända ryggen mot en form av mänsklig interaktion. DÃ¥ och dÃ¥ sticker en blogg fram mer än nÃ¥gon annan men det intressanta är inte den individuella bloggen utan strömmen av bloggar,  hur de interagerar med varandra och vart den strömmen tar vägen. Sett ur det perspektivet är den enskilda bloggens placering pÃ¥ knuff och politometern inte särskilt intressant för mig – utan det intressanta är snarare det totala flödet.

Kort och gott. Min hjärna vill ha roligt. Det behovet duger inte gammelmedia ensamma till att täcka längre. Mycket talar för att jag inte är den enda som tänker så. Det är alltså lika meningsfullt att kritisera bloggosfären som att gnälla över regnet eller snön. Kraften i Internet går inte att stoppa. Gammalt och nytt lever i symbios.

När flödet sätter fokus på Integritetsfrågan eller FRA så tvingar det också fram en reaktion hos politiken och hos gammelmedia. Bloggbävningar när det gäller integritetsfrågan har en oerhört viktig roll att spela i en politisk verklighet där politiken värnar myndighetsmaktens rätt och media väljer att blunda. Så kan vi tillsammans granska mediamakten och ge bakläxa.

Det gammelmedia således borde göra är att gå hem och fundera över sin egen roll i detta och hur bra man egentligen är på att ta sitt journalistiska ansvar. Några exempel: Var finns den granskande journalistiken i dag? Var finns resurserna till det långsiktiga och fördjupande? Varför klandrar man hellre andra än att rensa framför egen port? Varför springer journalister så gärna i flock? Vad betyder mediamonopol från ax till limpa (från produktion, distribution till TV-kanaler) och vilka behov av motkrafter skapar detta Berlusconiliknande samhälle?

Kan det vara så att den här artikeln och artiklarna från Raymans kollegor på liknande tema egentligen handlar om den obehagliga känslan att tappa kontrollen?

När Sanna Rayman tappar kontrollen kommer från: Thomas Hartman | In The Pendent