SVTs anklagelse mot Hans Lindberg håller inte

MEDIA. Låt mig först slå fast min åsikt att vi ska vara utomordentligt rädda om yttrandefrihet och meddelarskydd. Detta är en grund för vår demokrati som vi ska värna.

Däremot innebär inte inte detta att SvTs anklagelse mot kommunalrådet Hans Lindberg håller.

Om du får ett påstående framfört till dig i ett samtal eller i en intervjusituation så frågar du troligen ”Vem har sagt det?”. Du vill ju förstå bakgrund och förutsättningar. Är det journalisten själv som påstår detta eller kommer påståendet från något politiskt parti? Har det skrivits ett debattinlägg någonstans, i någon tidning, eller på webben?

Detta särskilt om inte journalisten sagt ett ord om att det är källor som ligger bakom frågorna. Lindberg ställde inte heller frågan som ”Vem är din källa?” och när SvT-journalisten hänvisade till anonyma uppgiftslämnare så fick det vara bra så.

Mot den information vi har att tillgå är det svårt att se något som tyder på att Lindberg haft för avsikt att fråga efter anonyma uppgiftslämnare. Detta har han förtydligat liksom att han reservationslöst ställer sig bakom rätten att anonymt lämna uppgifter till journalister.

Det är dock intressant att notera både vissa representanter för media såväl som vissa politiska motståndare är snabba att dra växlar på detta. Det är trist när representanter för politiken och journalistiken inte kan bättre än att bygga påhittade halmgubbar för att få något att angripa istället för att diskutera reell politik.

Det slår både tillbaka på den som sänker sig till detta samtidigt som det solkar ner samhällsdebatten och minskar trovärdigheten för politik och media. Är det så här det ska fortsätta så har vi en trist valrörelse framför oss.

THOMAS HARTMAN

Stor rubrik borde innebära stort ansvar

MEDIAGRODA. Journalister brukar kunna skylla ifrån sig rätt duktigt då man ifrågasätter rubriksättningen.

MEDIAGRODA. Journalister brukar kunna skylla ifrån sig rätt duktigt då någon ifrågasätter rubriksättningen i en tidning. Faktum är att det är i det närmaste omöjligt att få fram var rubriken kom från när det blir fel eftersom det jobbet görs i tidningens kulisser ofta mitt i natten under sen pressläggning.

Länstidningen i Östersund bjuder exempelvis på ett skönt exempel idag när Socialdemokraternas partiledarkandidat raskt döps om från Håkan Juholt till Torbjörn Juholt.

Det gör knappast nåt denna gång. Det handlar ju bara om ett namnbyte. Någon annan gång kan det vara värre. En felaktig anklagelse. Fakta som dragits till sin extrem som i fallet där Västerbottens Folkblad redan i rubriken avslöjar sin uppfattning över en ännu inte avklarad dom. Eller nåt annat som inte har täckning av den journalistiska texten. Innehållet i artiklarna bär som bekant regelmässigt journalistens namn men rubrikerna har ingen annan ansvarig än möjligen den ansvarige utgivaren (som också brukar vara duktig att bagatellisera och skylla ifrån sig när det blir fel).

Den gode Ingiberg har myntat uttrycket ”With great moustache comes great responsibility”

Man kan också säga att med fet rubrik kommer stort ansvar.

Men det ansvaret finns det däremot ingen som tar.

Rubrikens makt går inte granska

Västerbottens Folkblad tar ställning i ett aktuellt våldtäktsmål.

TAR STÄLLNING. Västerbottens Folkblad har idag en artikel där de redan i rubriken har sin åsikt klar i ett aktuellt våldtäktsmål.

Rubriken slår fast ”Teknisk bevisning binder mannen till våldtäkten” I själva verket förstår man i texten att den tekniska bevisningen stödjer båda parters beskrivning. Tjejen hävdar att den sexuella akten var våldtäkt och killen att det var frivilligt.

Viktigt?

Nja, du kan lugnt bläddra vidare. Tidningens misstag drabbar ju inte dig.

THOMAS HARTMAN

Norrans mediastrategi: Locket på!

Tystnad råder i mediahuset i Skellefteå. Frågan är dock hur det tror att de kan komma undan med den strategin i dagens transparanta samhälle.


TYSTNAD RÅDER. Det är väldigt ovanligt att en ledarsida öppet går i polemik med en artikel i den egna tidningen. Det är ännu mer ovanligt att konflikten tillåts diskuteras i andra medier. Faktum är att om politiker och förvaltning skulle ha samma sektliknande tystnadskodex som journalistkollektivet skulle många sidor i våra tidningar vara tomma på innehåll.

Det aktuella fallet som går mot strömmen är tidningen Norran i Skellefteå där en ledarskribent hamnat i kläm. Tobias Ljungvall heter åsiktsjournalisten som fick betala för sina åsikter med att sparkas från jobbet. Kanske berodde det på att han öppet kritiserade den egna tidningen. Kanske berodde det på att han gjort sig omöjlig på annat sätt. Oavsett vilket så får vi mediakonsumenter inte ta del av vad som egentligen hänt.

Jag lyssnade på Norrans chefredaktör Anette Novak i en intervju i Sveriges Radio i slutet av förra veckan. Hon valde att lägga locket på. En märkligt sluten och defensiv strategi för att vara från en tidning som hyllar yttradefriheten.  

Men Novak är inte ensam om att vilja döda frågan. Norrans styrelseordförande den tidigare VD:n Cal Wikström beklagar att historien inte gick att lösa som en intern intressekonflikt.

Jag förstår om ett mediahus vill lägga locket på i en konflikt som sargar tidningen men frågan är om inte största skadan kommer av sättet tidningen stoiskt väljer att vrida sig i plågor. Norran tror kanske att de kan komma undan med den strategin i dagens transparenta samhälle. Istället borde de kanske välja öppenhet och försöka hålla precis så högt i tak som de kräver av andra makthavare i samhället.

Men det är svårt att vara konsekvent. Dags att logga in på Flashback och se vad som egentligen hänt eftersom gammelmedia vägrar ge oss interiörerna.

THOMAS HARTMAN

Fall som visar att facket behövs

Artikeln i Göteborgsposten Ekonomi om Facebookkommentarer som leder till avsked visar på två oroande utvecklingstendenser. Framför allt visar det varför facket behövs.

MODERN LEDARSTIL? Artikeln i Göteborgsposten Ekonomi om Facebookkommentarer som leder till avsked visar på två oroande utvecklingstendenser.

Dels brukar det sägas att det är svårt att sparka folk i Sverige. Men min erfarenhet är den raka motsatta. Vet man bara varför man vill skiljas från en person på arbetsplatsen och exempelvis dokumenterar om personen inte sköter sig så är det inga större problem. Dock krävs självklart mer än bara en ingivelse från arbetsgivarsidan.

Detta gäller dock inte för de som är anställda via bemanningsföretag – en utveckling som vi sett allt mer av. Då är det bara att avbryta samarbetet så får personen tacka för sig. Facket står också maktlösa.

Verkstadsklubben kan inte göra något eftersom ingen av de tre är medlem där. Två är oorganiserade men en är med i Metall.

Metalls avdelning Östra Skaraborg som han tillhör hade ingen aning om vad som hänt.

– Vi ha inte fört några förhandlingar och vi har ingen information om vad som hänt, säger Veronica Söderlund, ombudsman.

Hon vill inte heller uttala sig om anledningen till att trion utestängs från Volvo.

– Jag vet bara vad som stått i tidningen.

De som arbetar för bemanningsföretagen har ofta visstidsanställning och kan sägas upp med 14 dagars varsel.

Den andra oroande utvecklingen gäller privata företag som tvingar de anställda skriva på avtal för att kringå tystnadsplikten eller kräver en strikt uppförandekod i exempelvis sociala medier. Självfallet ska man som anställd skriva med omdöme men det får inte bli så att folk skräms till tystnad och inte vågar kritisera en arbetsgivare öppet. Om en anställd upplever arbetsplatsen som ett dårhus kanske det inte ska tystas ner oavsett vad arbetsgivaren tycker. Jag kan inte se varför det skulle ligga i arbetsgivarens intresse att försöka dölja. Det kommer fram ändå.

Det är mycket möjligt att de fall artikeln beskriver innehåller många fler dimensioner och att kommentarer på Facebook blir den utlösande faktorn och det man skyller på men bolaget borde fundera ett steg till över vilka signaler detta sänder.

Detta är inte exempel på bra personalpolitik. Den som skrämmer anställda till tystnad istället för att locka fram människors lojalitet och engagemang borde generellt få uppleva att det innebär konsekvenser för företagets varumärke. Det enda positiva med denna typ av incidenter är att det illustrerar varför det behövs en stark fackföreningsrörelse och varför bemanningsföretag kan innebära stora problem.

THOMAS HARTMAN

När kvällspressen lurade Sjögren

Lennart Sjögren ger ett bra exempel på hur media kan använda sin makt för att skapa sin egen verklighet som sedan folk får regera på.


FINTAD.
Idag vill jag rekommendera den tidigare kristdemokratiska partisekretaren Lennart Sjögren som intervjuas i GD. Det är intressant läsning dels ger artikeln en del intressanta interiörer från Kristdemokraterna. Desstom berättar Sjögren om sina erfarenheter från kvällspress.

För en tid sedan blev Sjögren som bekant kölhalad för utspelet om att Hollywoodfrun Anna Anka var välkommen till kristdemokraterna. 

”Hon står upp för inställningen att en kvinna själv ska kunna bestämma hur hon vill leva”.

Det fick KD-kvinnorna att gå ballistic och Sjögren tvingades göra en pudel.

Men i artikeln avslöjar han hur nyheten föddes:

”– De ringde från en kvällstidning och frågade mig om hon var välkommen till partiet. Jag sa att jag inte visste om hon ens var politiskt intresserad. Reportern fortsatte att fråga om Anna Anka var välkommen och till slut svarade jag att ­generellt är alla som ställer upp på vår politik välkomna. Då blev det rubriken, säger han.”

Det finns ingen anledning att misstro Sjögrens version. Stämmer den är den ett typexempel på hur kvällspressen själva blir en del av nöjesindustrin och alltså kan använda sin makt för att skapa en egen verklighet som sedan KD-kvinnorna i detta fall kan reagera på. Resultatet är nya indignerade artiklar. Kanske kan tidningen locka fram ett och annat krav på pudel.

Just därför är det viktigt att inte överreagera på nyheter som exempelvis kommer via en kvällstidningsjournalist. Det är viktigt att ta sig tid att kolla att uppgifterna verkligen stämmer. Annars kan det snabbt bli en präktig höna av en fjäder.

Och hur det egentligen stod till är det ingen som varken minns eller bryr sig om.

THOMAS HARTMAN

”Terror” eller jakt på lösnummer?

Det är trist att se hur media sviker sitt ansvar och pratar om terrorism.

Jag håller verkligen med Jan Guillou i Aftonbladet. Vilken knäppis som helst kan få uppmärksamhet genom att spela ut ”terrorkortet”.

Återigen har en knäppgök försökt sig på islamistiskt motiverad terrorism i Sverige. Men han lyckades bara sätta eld på sin egen bil och fumla ihjäl sig själv med en bomb.

Media utnyttjar läget maximalt för lösnummerförsäljning.

Trist att se.

THOMAS HARTMAN

Om landsting och nya media

I Vk kan man läsa en artikel om landstingens relationer till sociala media. Vi får veta att offentlig sektor sällan har en policy för användning av sociala medier. Hela artikeln andas dock ett gammalt och mossigt synsätt på information.

NYA MEDIA. I Vk kan man läsa en artikel om landstingens relationer till sociala media. Vi får veta att offentlig sektor sällan har en policy för användning av sociala medier. Hela artikeln andas dock ett gammalt och mossigt synsätt på information.

Idag lever vi i en tid där varumärken inte längre går att kontrollera. Det har bland annat ett rederi fått erfara där några entusiastiska anställda tog initiativet och gjorde reklamfilm till YouTube.

Initiativet delade företagets personal i två läger ända upp i ledningsgruppen. 

Ena sidan tyckte att man måste ha järnkontroll över vilka reklamfilmer som görs med ”riggade” miljöer, rentvättad båt, nystrukna uniformer och fina bilder. Andra sidan menade att sociala medier bryter ny mark och att det bara är bra med olika initiativ från personalen. Det är nämligen det äkta som säljer och betyder nåt när det sprids på nätet. 

Det är självfallet viktigt att sådant som ska ses som officiell information från Landstinget ska ha en tydlig avsändare så människor kan kontrollera vem som skriver och kan bedöma trovärdigheten utifrån det. Men i grunden tror jag den klåfingrighet som informationsavdelningarna ofta visar upp (och artikeln underförstått letar efter) är rätt meningslös i dagens nya mediavärld.

Rent generellt borde landstingen ha en policy som gör att man är mer aktiv inom sociala medier så att man kan korrigera felaktiga uppgifter och möta missnöjda medborgare och patienter med information. Det är viktigare än att försöka nå en falsk kontroll av sitt varumärke.

Man måste vara försiktig så man inte knäpper folk på näsan och hindrar kreativitet och engagemang i sin iver att stoppa och reglera.

Kort och gott. Som jag ser det ska man vara väldigt glad om de anställda tar initiativ.

THOMAS HARTMAN

Mutor: Desperation attraherar inte

Idag kan vi se hur partierna avfärdar ytterligare regler kring resor och gåvor. Men varför fånar sig de röd-gröna?

MUTDEBATTEN? Idag kan vi se att riksdagspartierna avfärdar ytterligare regleringar kring resor och gåvor. Partiernas ger beskedet att deras interna riktlinjer gäller och får räcka. Det är alldeles utmärkt om partierna tycker så. Vi förväntas trots allt ha med vuxna och ansvarstagande människor att göra. Men varför fånar sig de röd-gröna?

Dagens rapportering om att tuffare regler avfärdas är inget förvånande ställningstagande även om den gode Westerholm höjer på ögonbrynet. Som jag tidigare fått tillfälle att säga både i radio och TV så finns en övertro bland annat i media till att har man bara en regel så är vi trygga.

Ser vi på hur amerikansk skivindustri lyckats påverka svenska politiker så spelar det ingen roll var notan går. Uppenbarligen finns ett antal marionetter ändå. Lobbying fungerar alltså och måste komma i ljuset. Lösningen på detta är transparens och ytterligare granskning men av en annan kvalitet än den vi sett när det gäller historierna kring Arkelsten och Sahlin.

Det som däremot gör mig lite fundersam är varför exempelvis vi röd-gröna försökte ta billiga poäng på Arkelstenhistorien. Det är en uppenbar dubbelmoral att inte kunna försvara en partimotståndare och sedan trots det inte vilja ändra på reglerna.

Här finns en del av socialdemokratins problem just nu. Man ger ett intryck av att vara så desperata att man greppar varje litet halmstrå.

Det attraherar inte.

THOMAS HARTMAN

Ps

Tidningen Expressen har genomgått en stor positiv utveckling under publicisten Thomas Mattssons ledning.

På sin blogg antyder Mattson att det finns en historisk orsak till varför jag försvarade Arkelsten. Han menar att orsaken står att finna i det drev jag själv bevittnade på nära håll under den så kallade Crazy Horse affären.

Bingo. Mattsson har helt rätt. Dessa erfarenheter av att skåda ett fördummande drev i vitögat som bland annat Expressen har en förkärlek att ägna sig åt bidrar till att jag ifrågasätter när alla rusar åt samma håll utan eftertanke.

Jag ser det som en bra erfarenhet som gör mig till en bättre socialdemokrat. Det är ingen hemlighet och jag har bland annat beskrivit drevets mekanismer i Aftonbladet och tagit ställning för rent bloggande tillsammans med andra bloggare bland annat i anslutning till Littorin-affären.

Det kommer jag att fortsätta med. Vi behöver hjälpas åt över partigränserna när gammelmedia brister.

Arkelstens resa – vad är problemet?

Tidningen har helt rätt att Arkelstens frankrikeresa är en skandal. Nämligen ett exempel på skandalöst usel journalistik.

MEDIA. Idag skriver Aftonbladet en märklig artikel om moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten som fått en resa av Shell till Frankrike. Tidningen förfasar sig över att hon uppenbarligen fick flygbiljetter, hotell och middag betalt av ”oljejätten”. Tidningen har helt rätt att det är en skandal. Nämligen ännu ett exempel på skandalöst usel journalistik.

Det är bra att vi vet att Sofia Arkelsten har relationer med Shell. Så långt fyller artikeln ett allmänintresse. Men därefter blir det bara en sorglig pekoral över det moraliserande som media ibland tycks ägna sig åt.

För det första får vi förstå att det är fel att Arkelsten som riksdagsledamot har ett nätverk där Shell ingår.

För det andra får vi förstå att det är fel av henne att låta Shell betala hennes resa.

Varför då?

Jag har mycket hellre politiker som reser och har ett brett nätverk än politiker som stannar hemma och borrar klackarna i backen. Det senare ger varken utveckling, förnyelse eller nytänkande.

Om någon bjuder in en person att prata på en konferens i Piteå förutsätter jag att den som bjuder in betalar resa, uppehälle och eventuell mat. Vad menar tidningen? Att bara för att mötet är utomlands så ska detta betraktas annorlunda? Eller förväntar sig tidningen att jag som skattebetalare ska öppna plånboken och betala för att Sofia Arkelsten deltar på Shells arrangemang?

Det finns en obehaglig underton i artiklar som denna som vi alla måste hjälpas åt att komma tillrätta med oavsett partifärg. Annars får vi ett mycket märkligt och småaktigt samhällsklimat.

Eller har jag missat nåt? Håller du med mig eller har jag fel?

THOMAS HARTMAN