Därför blir jag glad när skorna knarrar

LIVSGLÄDJE. För ett antal år sedan var jag i London med en gammal god vän. Vi gjorde som vanligt. Vi vandrade runt i Londons unika affärer. Bland annat fann vi vägen till in i några övertygande skobutiker på Jermyn Street och jag var såld.

När man insett att ovanlädret på ett par skor ska sys fast mot bindsulan och ALDRIG enbart limmas då händer något i livet. Man passerar en gräns. I mitt fall hittade jag vad som skulle bli en livslång kärlek. Nämligen brittiska randsydda skor med läderbindsula. För det svenska klimatet krävs halvsulning. Efter att man börjat gå in ett par läderskor så blir de bara bättre och allt mer bekväma. De är oerhört hållbara och blir något man så småningom inte kan vara utan.

Det tragiska är att det är väldigt svårt att hitta riktigt bra skomakare som kan jobba med skor på ett bra sätt. Davidssons skomakeri i Uppsala är ett undantag. De behandlar skorna med den kärlek de förtjänar.

Faktum är att jag en gång skrivit ett credotal om meningen med livet som framfördes från rådhusets klockstapel i Umeå. Precis som andra Credotal sändes det också i radio. Den centrala uppmaningen som jag återkom till kokades ner till att poängtera vikten av att putsa skorna. Så här efteråt kan jag nog konstatera att uppmaningen trots att den framfördes på torget mest var riktad till mig själv. Det var ett sätt att försöka få mig själv att inse det viktiga i livet och behovet av att inte stressa.

Det finns något filosofiskt med att putsa skorna i en högfrekvent tid då vi springer som ekorrar i ett hjul. Med tiden utvecklar du speciella tekniker för skoputs som måste få ta sin tid. Bland annat kan brinnande skokräm, nylonstrumpor och förmåga att öppna lädrets porer vara skillnaden i putsresultat. Under tiden kan man reflektera över livet och dess beståndsdelar. Eventuellt dricker man någon lämplig dryck under tiden.

Varje gång jag hör det unika knarrandet från ett par läderskor blir jag glad. För mig representerar det så mycket mer än något man sätter på fötterna.

THOMAS HARTMAN

 

 

Om jag fick leva ett liv till

LIVSFILOSOFI. Här har du en sak att fundera över. En dag är det för sent.

Om jag fick leva ett liv till
 

 

 

Om jag fick leva ett liv till då skulle jag vilja
göra fler misstag.

Jag skulle vilja koppla av mer och vara mjukare,
jag skulle vilja vara dummare än jag varit
på den här resan.

Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt
jag skulle vilja ta fler chanser, bestiga fler berg
och simma i fler sjöar.

Jag skulle vilja äta mer glass och färre bönor.

Jag kommer kanske att ha fler verkliga bekymmer
men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår…
Jag är en sån där människa som lever försiktigt
och sunt timme efter timme, dag efter dag.

Oh, visst har jag haft mina fina stunder
och om jag fick göra om det
skulle jag försöka att bara ha stunder.
En stund efter en annan
i stället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sån där person som aldrig går
Någonstans utan termometer, varmvattenflaska,
regnkappa och fallskärm.
Om jag fick leva mitt liv en gång till skulle jag
packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till
skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna
och fortsätta med det längre in på höstarna.

Jag skulle dansa mer, åka mer karusell
och jag skulle plocka fler tusenskönor.

Nadine Stair, 85 år, Louisville, Kentucky
from Condensed Chicken Soup for the Soul
Copyright 1996 by Jack Canfield, Mark Victor Hansen & Patty Hansen fritt översatt till svenska.