Bra att offentlig sektor tävlar

imageÅSIKTER. (2016-06-30)Tävlingar inom offentliga sektor är inte ett slöseri med tid och resurser. Oavsett om deltagandet leder till önskad utmärkelse eller ej. Avgörande är hur engagemanget, ”tävlingsivern”, kopplar till verksamhetsstyrning och verksamhetsutveckling. Där finns nycklarna till verklig framgång. Det är bra om offentliga organisationer tävlar på ett genomtänkt sätt.
Det skriver Thomas Hartman, chef för Kommunikation och externa relationer vid Region Västerbotten

Varför alla dessa tävlingar och utmärkelser inom offentlig sektor? Eller rättare sagt – varför inte?

Efter att ha varit en av tre slutkandidater står det nu klart att Umeå kommun inte lyckades erövra titeln Europas miljöhuvudstad. Innebär då det – som det ibland brukar hävdas från vissa håll i debatten – att sådana här satsningar mest ska ses som ett slöseri med tid och offentliga resurser?

Om man betraktar engagemanget som just en tävling där syftet är att erövra en förstaplats kan man förstås se det så. Men om man är intresserad av de riktigt stora vinsterna bör man i stället mer rikta sin uppmärksamhet på hur engagemanget – eller ”tävlingsivern” som det brukar framställas – kopplar till verksamhetsstyrning och verksamhetsutveckling.

Där finns nycklarna till verklig framgång. Att skilja på mål och medel och analysera sambanden mellan orsak och verkan är nyttigt i de flesta sammanhang. Det bör också gälla dem som menar att det är mest PR-branschen som gynnas när offentlig sektor tävlar om diverse utmärkelser.

När det gäller en satsning som på Kulturhuvudstadsåret går det inte förringa marknadsföringsresultatet och de positiva effekterna – inte bara för besöksnäringen utan också för Umeås och regionens attraktionskraft överhuvudtaget – såväl på kort mätbar sikt men också med stor sannolikhet kommer att märkas i det längre perspektivet.

Kommunens meritlista i sådana här sammanhang är lång. Den handlar till exempel om utmärkelser för nytänkande med stadens offentliga rum, för man hur kommunen omsätter klimatstrategier och engagerar invånare och företag att agera klimatsmart, om planpriset 2012 där Sveriges arkitekter uppmärksammade arbetet med den fördjupade översiktsplanen eller för priset som årets barnkommun med fokus på barnfattigdom och utsatta familjer. Om vi fortsätter och tittar bakåt över en tioårsperiod hittar vi än fler exempel inom skilda områden som hör till kommunens kärnverksamhet.

Tillsammans ger detta en bild av en kommun som vill något. Inom sina olika nischer skapar det nyfikenhet som generar studiebesök, uppmärksamhet från media och branschpress, inbjudningar till konferenser och seminarier för att berätta om ”best practise” och så vidare. Så långt om den externa – utåtriktade – dimensionen.

Men den interna dimensionen – den mot själva verksamheten – är än mer intressant.

Jag erinrar mig en krönika i VK för en tid sedan där skribenten i och för sig inte avfärdar tävlandet men menar att det är berättigat först om det fokuserar på frågor som ger ”reell samhällsnytta.”

Precis – och så rätt så. Det är här vi kommer till det så betydelsefulla sambandet mellan mål och medel.

Målen formuleras av tagna visioner och styrdokument. Där definieras samhällsnyttan. Om aktiviteter och händelser sedan förflyttar oss i riktning mot de uppsatta målen genereras samhällsnytta på vägen – i små steg, ofta i det lilla. Men icke desto mindre.

Forskningsresultat stödjer detta synsätt. Att sträva efter målrelaterade utmärkelser kan skingra det man kallar ”målförvirring”, öka förståelse för verksamheten, skapa motivation, driv och stolthet hos såväl medborgare, medarbetare som ledning. Själva tävlingen och utmaningen blir ett verkningsfullt stödverktyg i verksamhetsstyrningen.

– Utvecklingsprocesser måste förena brinnande otålighet med oändligt tålamod säger den kloke Bengt Göransson i sin bok ”Tankar om politik”. Det energitillskott som tävlingslågan kan bidra med ska absolut inte underskattas – inte heller i offentlig verksamhet.

Därför är det bra att Umeå Kommun tävlar på ett genomtänkt sätt. Detta genererar nytta inte bara för Umeå kommun utan för norra Sverige.

Thomas Hartman

På förekommen anledning

En del av att leva i det offentligas ljus är att man granskas, det görs satirer, människor skämtar och diskuterar. Så ska det vara. Och jag trivs med det. I vissa fall går det för långt. Jag har varit med om sådant också.

I en medial rättegång förväntas man försvara sig själv. Som vanligt är skadan redan skedd när saker påstås mot en. Men samtidigt vet alla att man aldrig kan bli ren i trycksvärta. Nya artiklar trycks som ibland beskriver ens person i negativ dager. Denna gång SvT. Det är mindre roligt. Men det är en del av priset av att vara offentlig person.

Det som påstås, att jag skriver eller skrivit under pseudonymen Johan Eriksson, är inte korrekt. Därtill delar jag inte i sak de åsikter personen ger uttryck för. Jag uppskattar snarare när det är högt i tak oavsett politisk inriktning.

Alla som känner mig vet att jag aldrig är orolig för att säga vad jag tycker. Åtskilliga gånger har jag debatterat olika frågor både på nätet och i verkligheten. Jag står för mina åsikter. I den miljön trivs jag. Debatt ska föras öppet. Samhället mår bra av det.

Jag är stolt över det jobb jag gör till nytta för västerbottningarna. Att tillsammans med andra försöka förbättra morgondagen för vårt län och våra medborgare. Att det då finns baksidor av detta i form av sådana här historier är ett pris som är värt att betala och en viktig del av demokratin.

Thomas Hartman

Mer värdegrundsbaserad varumärkesvård i det offentliga

DEBATTARTIKLAR. (2016-05-27) Det behövs mera värdegrundsbaserad varumärkesvård i det offentliga – i klartext att tid och resurser avsätts till detta viktiga arbete. Just för att lagarna ska följas, för att de offentliga inrättningarna ska se till medborgarnas bästa på ett bättre sätt och därmed kunna fullfölja sina uppdrag med hög kvalitet och god rättssäkerhet.
Det skriver Thomas Hartman, chef för kommunikation och externa relationer vid Region Västerbotten.

Varumärkesvård hör inte hemma i det offentliga får man ibland höra från olika håll i debatten. Orsaken som brukar framföras är att myndigheter, kommuner och landsting inte ska ägna så mycket tid och resurser till att tänka på sina varumärken. De ska följa lagarna, se till medborgarnas bästa och leverera det de är tänkta att leverera med hög kvalitet och god rättssäkerhet.

Tvärtom påstår jag – mera varumärkesvård i det offentliga. Just för att lagarna ska följas, för att vi ska se till medborgarnas bästa och fullfölja det uppdrag vi har med hög kvalitet och god rättssäkerhet.

Det är inte helt ovanligt att begreppet varumärke stökar till det och skymmer sikten. Det styr mot ett marknadstänkande där medborgarna blir kunder och styrmodellerna heter New Public Management. I sin tänkvärda bok ”Tankar om politik” resonerar Bengt Göransson kring detta. Språkbruket kan leda till nya tolkningar av uppgiften och uppdraget, menar han. Orden och dess valörer är viktiga.

Låt oss därför prova med ladda om ”V-ordet”. Vi byter ut begreppet ”varumärke” mot ”verksamhet”. Varumärkesvård blir verksamhetsvård. Vad händer då? Nu är förstås inte begreppen helt synonyma. Men det som det har gemensamt är svaren på de tre frågorna: Varför finns vi till? För vem finns vi till? Och hur ska vi lösa vårt uppdrag? Det gör varumärkesvården till en integrerad del av verksamhetsutvecklingen.

Om den offentliga sektorn överhuvudtaget ska ägna sig åt verksamhetsutveckling, vilket sannolikt få ifrågasätter, borde då den rimliga slutsatsen bli att man också bör ägna tid och resurser till att vårda och utveckla varumärket. Det ena ingår i det andra. Det hänger ihop.

Att man sedan vårdar sin verksamhet på olämpliga och till och med rättsstridiga sätt finns det många exempel på. De handlar om alltifrån sekretessbeläggning av kritik, efterforskning av källa, munkavle på personal och om att verkliga missförhållanden behandlas och förklaras som PR-problem.

Men dessa är inte exempel på vård av utan i stället på degenerering av varumärket, vilket förstås är kontraproduktivt.

Vad menar vi då med varumärke? Vad är det vi ska vårda? Jag brukar använda den här definitionen: ”Bra eller dåligt, sant eller falskt – det är allt som någon tänker, tycker eller säger om dig” Och varumärket byggs utifrån allt vi gör – från personliga möten till masskommunikation – externt och internt. Varumärket är således en fråga som involverar alla i en organisation.

Att det då går fel ibland kan därför handla om att man inte ägnar tillräckligt mycket åt vård och utveckling av varumärket och att man inte tillräckligt tydligt kommit överens om de gemensamma spelreglerna för hur man löser sina uppdrag.

Se till exempel på hur Skatteverket nått positionen till att vara ett av Sveriges starkaste och mest uppskattade varumärken. Genom värdestyrning och målmedvetet arbete med attityder har Skatteverket gått från att vara en fruktad skattefogde till att bli det man är i dag – en omtyckt servicemyndighet som många av medborgarna litar på.

Skatteverkets kärnvärden är offensiv, pålitlig och hjälpsam. Förändringsprocessen har ställt stora krav på attityd- och beteendeförändringar i organisationen. Utvecklingen och vården av varumärket har varit ett viktigt verktyg i den processen.

Skatteverket är bara ett exempel på varumärkets betydelse. Det finns många fler.

Så tvärtom – mera värdegrundsbaserad varumärkesvård i det offentliga. Det bidrar till att vi bättre löser våra uppdrag.

Thomas Hartman

Nödvändigt att stridande viljor i arbetarekommunen försonas

DEBATTARTIKLAR (2015-04-01) Personliga maktstrider till skillnad från politiska maktstrider vinner aldrig på att behandlas offentligt i medierna. Det skadar inblandade, fördjupar klyftorna och spär på politikerföraktet. Det finns inga vinnare i personkonflikter. Jag är dock övertygad om att Socialdemokraterna i Umeå både kan och förmår försonas.

Det skriver Thomas Hartman. Han är aktiv i Socialdemokraterna, bland annat som ordförande för Socialdemokratiska tjänstemannaföreningen i Umeå

Allt sedan partisplittringen 1917 då Socialdemokraterna gjorde upp med Vänsterpartiet har partienighet varit viktigt. Ändå har vissa både inom och utom socialdemokratin envisas med att försöka klyva partiet och sortera sina partikamrater i höger och vänster.

Jag kommer ihåg när jag själv fick frågan för många år sedan när jag var ute och promenerade med en god vän. Jag häpnade. Höger eller vänster. Vad tusan – jag är socialdemokrat. För min del är det per definition vänster. Trodde jag i min enfald. Men min vän framhärdade. Han himlade med ögonen. Ungefär som om det vore någon naturlag att det fanns två sorters Socialdemokrater.

Det flesta känner nog till att Socialdemokraterna i Umeå precis som på många andra orter och många andra partier haft stridigheter under lång tid. I vårt län har vi bland annat sett detta inom Miljöpartiet och Moderaterna. Emellanåt kommer motsättningarna till ytan och sen är det lugnt ett tag igen. Vad handlar det där om?

Jag vill påstå att det är djupt mänskligt. Jag har själv varit engagerad som utomstående problemlösare i föreningar (både inom och utom socialdemokratin) även i vårt län och inser att detta med konflikter inte är något nytt. Det kan ske i allt från politiska föreningar till idrottsrörelsen och inte minst bostadsrättsföreningen.

Konsekvensen blir medieläckor, fula angrepp, baktaleri ibland rent förtal, människor far illa. Man måste inse att man är på ett sluttande plan där varje handling kommer att leda till en motreaktion.

Detta är destruktivt och skadar människor och i slutänden trovärdigheten för föreningen och ingen utom de närmast sörjande vill vara medlem längre. Människosynen och hur vi behandlar varandra är viktigt. Är det så att de vackra orden vi säger betyder något? Ska vi önska att människor inte ska vilja vara föreningsaktiva? Ska vi bemöta engagemang med personangrepp?

Jag har också själv farit illa av de konflikter som varit med olika rykten som spridits under åren. Hur var det nu med den där datorn som jag lät köpa för snart tio år sedan och som brukar användas som tillhygge mot mig. Ja den kostade inte 80 000 utan 21 000 kronor och var upphandlad från kommunens leverantör enligt avtal.

Orsaken att den köptes in var att jag hade politiska uppdrag i Umeå kommun om mer än en dag i veckan. Jag ville hålla rent mellan kommun och landsting och undvika kritik för att landstinget stod för den utrustning jag använde i de kommunala uppdragen. Men när mediedrevet kom orkade jag inte stå mot och riktigt ge min bild. Jag bad om ursäkt. Detta blev sedan ett tillhygge i debatten.

Jag har varit aktiv inom SSU och sedan Socialdemokraterna i ett trettiotal år. Under perioder har även jag bidragit till ökade konflikter och gjort fel mot andra partikamrater. Även jag har trott att det går att trycka ut personer jag inte gillat genom att prata illa om dem och hoppas att de försvinner. Men jag har med åren aktivt ändrat åsikt. Därför har jag satt mig för att tala direkt med personer jag för min del kan ha bidragit till att skada och bett om ursäkt. Har jag missat någon ber jag ärligt om ursäkt nu för det jag kan ha gjort. Jag försöker undvika att hamna där igen.

Jag fick anledning att reflektera över min egen roll i detta när jag för många år sedan jobbade med stridigheterna i en helt annan arbetarekommun. Det blev tydligt vilket ansvar äldre och klokare partikamrater har för att bryta när kommande generationer är på väg in i en nedärvd konflikt.

Personliga maktstrider till skillnad från politiska maktstrider vinner aldrig på att behandlas offentligt i medierna. Det skadar inblandade personer, skapar grupperingar, fördjupar klyftorna, spär på politikerföraktet och underminerar demokratin. Journalister älskar att skriva om och underhålla konflikten. Hitta andra kanaler. Prata med varandra. För att kunna gå vidare krävs man kommer överens om vissa grundläggande spelregler.

1. Var och en måste alltid själv göra ett ställningstagande. Ska vi rädda föreningen eller låta den gå under? Om vi ska rädda föreningen så behöver alla inblandade bestämma sig för att bidra aktivt och ärligt.

2. Ledarskapet har ansvar. Bygg en kultur av respekt mellan varandra där vi pratar sak och inte person. Ta inte bara ansvar för dig själv utan säg ifrån då du ser övertramp.

3. Var beredd att ta hjälp. Det är inte fel att ta in utomstående. Jämför med en familjeterapeut.

4. Skapa mötesplatser för att undvika problemen i framtiden. Låt inte människor sitta på olika kanter och bygga upp vanföreställningar om varandra.

5. Vi har bara varandra. Någonstans måste man bestämma sig för att samexistens är det enda alternativet om de inblandade inte orkar bli av med varandra genom att kasta ut alla som inte tycker lika.

6. Lämna mytbildning och fantasivärldar. Vi är usla tankeläsare. Det går inte att gissa vad andra människor tänker. Det går bara att komma åt genom att respektera varandra så mycket att man pratar med varandra och inte om varandra. Alla har lekt viskningsleken och vet hur snabbt något kan förändras till oigenkännlighet.

7. Livet är inte svart eller vitt. Det är sällan ens fel att två eller fler träter. Alla kan göra fel. Ofta är det precis som inom Socialdemokraterna i Umeå att alla sidor har gjort sina fel och övertramp under åren. Inse att det är dags att försonas. Be varandra om förlåtelse. Ta hand om varandra och gå vidare utan att kasta skuld på andra sidan. Det är meningslöst att leta vem som betett sig mest illa i historiska nedärvda konflikter.

8. Stoppa snöbollen. Våga låta saker bli obemötta och låt dem rinna ut i sanden. Det kan vara så att påståendet från någon annan sida är så dumt att man bara riskerar att framstå som lika dum om man bemöter (hur rätt man än har i själva sakfrågan).

9. Någon gång kan det vara så att det inte går att förlåta. Då behöver vi ändå hitta ett förhållningssätt att acceptera varandra och gå vidare trots det som varit. Kom ihåg. Det finns inga vinnare i personkonflikter. Alla blir i de flesta fall bara förlorare. Såväl person som parti.

Jag tror att väljarna förväntar sig att de politiska krafter som har ambitionen att ta ansvar i ett samhälle faktiskt förmår hantera problem och varandra på ett vuxet och ansvarstagande sätt. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna i Umeå både kan och förmår försonas.

Thomas Hartman

Årlig almedalskritik bygger Lakomaas personliga varumärke

ALMEDALEN. Varje år kommer ett antal kritiska inlägg i debatten om Almedalen så också i år. När jag kollar tillbaks i tiden kan jag se att en av debattörerna Erik Lakomaa lämpligt skriver och säger samma sak varje år; 2009  29/6 i SvT, 2010 30/6 i Dagens Samhälle, 2011 27/6 i SvD Brännpunkt, 2012, 2013 25/6 SR. För  att nu i år 2014 24/6 i Dagens Samhälle återigen sagt samma sak igen:

”– Almedalen är bortkastade pengar”. ”– Vill man nå ut med ett budskap väljer man lämpligen ett tillfälle då konkurrensen är mindre.””– Att medverka i Almedalen är ett råd som ingen seriös kommunikationsrådgivare skulle ge till sina kunder.

Varje år leder artikeln / utspelet till samma uppmärksamhet och startar en diskussion där Lakomaa får en självklar plats i debatten. Finurligt.

Det är inte långsökt att tänka tanken att Erik Lakomaa helt enkelt bygger sitt eget namn genom att vara den som skickar in sin debattartikel i slutet av juni varje år till SvD eller Dagens Samhälle med ungefär samma argument varje gång och därmed får vara den som bär kritiken av Almedalsveckan.

Vi har en strategi vi jobbar efter som inte handlar om kortsiktig exponering i media. Därför blir hans kritik tämligen irrelevant. I år valde jag att svara Lakomaa i Dagens Samhälle med artikeln: Därför vänder vi inte Almedalen ryggen.

Svar: Kulturdriven tillväxt är bra för alla

Umea2012-740x416
Jag svarar på en insändare i Norran omVästerbotten på Grand Hôtel och årets tema. Svar på insändaren Västerbotten är mer än Umeå, Norran 27 -01-2014

För 24:e året i rad arrangeras Västerbotten på Grand Hôtel, ett arrangemang som når stort intresse och bidrar till att vi kan bygga relationer vi som län har nytta av.

Varje år väljer arrangörerna; Region Västerbotten och Länsstyrelsen, efter kontakt med ett stort antal länsaktörer, ett tema för året. Årets tema, kulturdriven tillväxt, sammanfaller som skribenten uppmärksammar samtidigt som kulturhuvudstadsåret i Umeå. Tidigare har vi bland annat fördjupat oss inom innovationer och talang- och kompetensförsörjning.

Hur programmen skapas är ingen slump utan resultat av mycket medvetna val. Vi strävar efter geografisk balans och ser till att vi ställer fler kvinnor än män på scenen. Årets konferencier är verksam i Skellefteå och åtta av 16 programpunkter är inte Umeårelaterade.

Som en av arrangörerna bakom Västerbotten på Grand Hôtel har vi ett ansvar att skapa ett arrangemang som gör nytta för Västerbotten och dess varumärke. Kulturdriven tillväxt är ett brett begrepp som sträcker sig längre än kulturhuvudstadsåret och har stor betydelse för regionens utveckling och välfärd. Bara turismkonsumtionen i Sverige relaterad till kultur ökade med 14 % mellan 2011-2012. Detta är viktiga siffror vi på bästa sätt försöker ta till vara på.

Region Västerbotten jobbar mer aktivt än någonsin med att öka vår tillgänglighet i länet. Ska man med ett ord sammanfatta allt vi jobbar med så är det ”utveckling”. Detta oavsett om vi jobbar för att Norrbotniabanan ska byggas, för att förändra attityder till psykisk ohälsa eller för att öka nyttan av världens bästa bredband. Människor, organisationer, företag och samhälle ska växa.

En del av detta viktiga arbete är att hela länet hjälps åt med länets marknadsföring. Här har Skellefteå väldigt mycket att bidra med som både Västerbotten och Norra Sverige kan vara stolta över.

Flera bra exempel framkom exempelvis på Alvargalan i fredags där vi också deltar.

Thomas Hartman
Kommunikationschef, Region Västerbotten

Debatt: Alvargalan – viktig plats för Skellefteås attraktivitet

923049_10152206940609808_1053348885_n

Alvargalan är ett sätt att stärka Skellefteås och Västerbottens varumärke. I en debattartikel i Norran 31-01-2014 skriver jag om vikten av att stärka näringslivet i regionen genom att också använda event som Alvargalan i det arbetet.

Å ena sidan är det viktigt att kommunens politiska ledning inser att ett gott näringslivsklimat inte är någonting vi får gratis. Å andra sidan ifrågasätts på samma gång om det verkligen är smart att kommunen satsar just på Alvargalan. Hur hänger det här ihop?

Vid Alvargalan belönas initiativ, kreativitet, risktagande, uthållighet, framsynthet. Galan med kringarrangemang uppmärksammar drivkrafter hos de som redan utvecklat företag och skapat jobb för att motivera andra att göra detsamma.

Under ”glitter och glamour” sätter Alvargalan spotlighten på de egenskaper som präglar framgångsrikt företagande och entreprenörskap – en utvecklingskraft som allt fler kommuner blir allt mer beroende av framöver. För att inse vikten av detta är det bara att studera den alarmerande rapport TCO lägger fram i dagarna om ett tudelat Sverige där utvecklingskraften koncentreras till storstadsregionerna.

Alvargalan har, bland annat genom kommunens sponsring, vuxit och blivit en angelägenhet för hela Skellefteås näringsliv. Visst är 300 000 kr mycket pengar men dessa måste också sättas i relation till samlade effekten av andra näringslivsfrämjande aktiviteter. Det finns flera sätt för en kommun att stötta sitt näringsliv som effektivt bygglovsförfarande, kompetensförsörjning, näringslivslotsar, infrastruktur och goda kommunikationer.

När det gäller Alvargalan skulle man då kunna resonera så här:

Galan 2014 attraherade 750 personer. Kommunikationsforskningen har kommit fram till – och det här var innan sociala media exploderade – att vi förmedlar en positiv upplevelse vi är med om till ca 18 personer. Redan i första ledet har den positiva berättelsen om Alvargalan potentiell räckvidd om mer än 10 000 personer. Lägg sedan till de som tillkommer i nästa led och genom sociala medier.

Region Västerbotten vill stärka Norra Sverige och Västerbotten. Ett sätt att göra det är med relationsbyggande och kraften i positiva berättelser. Exempel på aktiviteter som i vissas ögon är att sticka ut hakan lite extra är Västerbotten på Grand Hôtel och Berättarfestivalen. Så länge det finns en strategi och att resultat kan redovisas öppet är ovanstående goda exempel på positiva händelser som bidrar till att lyfta norra Sverige.

Skellefteås föredömliga arbete med platsvarumärket är en viktig anledning till varför Region Västerbotten beslutat sig för att stödja Alvargalan. Grunden är vårt arbete med länets attraktivitet utifrån bland annat behovet av samhandling kring event- och främjandestrategi.

Vi vill aktivt delta i de nätverk galan och dess kringaktiviteter skapar. För oss är Alvargalan ett exempel på den skaparkraft Skellefteå kan uppbåda.

Något vi är stolta över.

Thomas Hartman
Kommunikationschef
Region Västerbotten

Språkskolan blev årets kooperativ

20130619-072744.jpg

Pressmeddelande

Årets Kooperativ 2013 – Språkskolan i Umeå – vill mer!

Årets Kooperativpris tilldelas Språkskolan i Umeå ek i samband med Mötesplats Lycksele.

Thomas Hartman, ordförande i Coompanion Västerbotten motiverar priset till kooperativet Språkskolan i Umeå – vill mer!

– Verksamhetens inriktning på språk och kommunikation med en unik pedagogik väcker nationellt och internationellt intresse. Det gör dem både till goda förebilder och till en viktig positiv kraft i länet menar Thomas Hartman.

Tillsammans äger och driver 11 personer kooperativet med 51 anställda, som med framgång utvecklat verksamheten från förskola till att omfatta barn och ungdomar från 1-15 år. From 2014 utvidgas verksamheten ytterligare i samband med att en ny skola tas i drift.

Kooperativ – en företagsform på frammarsch. En majoritet (62 %) av de som vill starta företag vill göra det tillsammans enligt Tillväxtverkets entreprenörsbarometer 2012.

Inom gruppen unga och kvinnor är siffran ännu högre. Det finns en potential till fler företag om företagsrådgivningen inriktas på en grupp istället för individer.

– Coompanion med mångårig erfarenhet att ge rådgivning till nystart av kooperativ vill med Årets Kooperativpris visa på förebilder så som kan inspirera fler att starta företag tillsammans, säger verksamhetsledare Marie Sandström-Öhberg i en kommentar.

Priset delas ut officiellt på Region Västerbottens arrangemang Mötesplats Lycksele 12-13 juni. www.motesplatslycksele.se

För ytterligare kommentarer
Thomas Hartman, ordförande, 070-6664995
Marie Sandström Öhberg, verksamhetsledare, 070-2107848
Siv Lundin, skolchef, 070-2364044

Fakta:
Coompanion Västerbotten är en del av den rikstäckande organisationen Coompanion som arbetar med rådgivning och affärsutveckling av kooperativt företagande.

Årets Kooperativ – Regionala Coompanion Årets Kooperativ som sedan nomineras vidare till riksfinal som avgörs den 16 oktober.

Språkskolan Umeå ekonomisk förening – ett kooperativ som driver en grundskola, fritids och 4 förskoleavdelningar med inriktning på språk och kommunikation och som nu är aktuell som pristagare av utmärkelsen årets kooperativ 2013

Intervjuad i Dagens Opinions Veckans Brief

20120804-132313.jpg
Häromdagen intervjuades jag i Dagens Opinion kring hur vi jobbar med kommunikation, Almedalen och med vårt varumärkesarbete.

Artikeln ligger inte på nätet. Ett par stycken har du nedan resten hittar du i Dagens Opinions branschtidning ”Veckans brief”.

I år ordnade regionen ett tiotal seminarier och hade över 100 personer på plats. Deras närvaro satte sådant avtryck att Region Västerbotten dessutom nominerades till Westanders pris Hetast i Almedalen.

Vad tycker du att ni fick ut av Almedalen?
– Ganska mycket. Vi hade ju väldigt välbesökta seminarier, både egna och med andra aktörer under veckan. Vi lyfte bland annat fram kulturhuvudstadsåret 2014 och järnvägens betydelse för att det guld vi har i Sverige ska nå marknaden. Men det viktigaste för oss var, som sagt, att stärka relationerna mellan våra egna opinionsbildare.

Thomas Hartman fortsätter:
– Det gjorde vi bland annat genom att livecasta ”Västerbotten spanar” som sändes via Bambuser varje kväll. Våra kommunikatörer passade på att genomföra Twitterutbildning när opinionsbildarna ändå var på plats och vi arrangerade ett eget varumärkesseminarium då vi stängde dörrarna mot Almedalen. Bland annat föreläste Santosh Heijmadi från Dubai om hur de jobbat strategiskt och målmedvetet med sina varumärken.

Det finns inte en snöflinga i lavinen som känner ansvar

Jag kommer fortfarande ihåg hur min morfar noga diskade efter varje måltid. Rak i ryggen, lite knubbig, den randiga skjortan och kala hjässan. Han torkade noga varje vattendroppe. Uppgiften var för viktig att släppa till någon annan. Mycket riktigt var diskbänken snustorr när morfar var klar.

Det stannade inte vid diskbänken. När entrélåset kärvade var han där med oljekannan. Den kom fram oavsett om det var en bostadsrättsförening eller hyreslägenhet han bodde i. Han ställde sig på knä och hjälpte till när grannens cykel var trasig. Det var han som anmälde vandalisering. Sen försökte han själv laga skadorna.

Min morfar var nog speciell även för sin tid. Men någonting tycks ha hänt med attityden i samhället. När politiska folkrörelser har årsmöten är det svårt att få människor ta ansvar för lottförsäljning och områdestidningar. Oarvoderade stolar gapar tomma. Möjligen fylls de när det är dags att kämpa med smutsiga vapen för nominering till arvodering.

Idrottsrörelsen har svårt att hitta ideella krafter som tränar kommande generationer. Lösningen stavas pengar i näven. Färre ledare och större transaktioner är konsekvensen. Frivilligt isade banor har ersatts med kommunala tjänstemän. Inställningen blir att någon annan ska lösa mina ungars fritid.

Ur attityden att ansvar delas av lust – inte av plikt – föddes Konstfrämjandet. Där hängdes konsten – utan arvoden till den som spikade tavlorna. Engagemanget fick näring i brytpunkten mellan att fler konstnärer skulle få levebröd av sitt skapande och att fler skulle få ta del. Nu får konstnären sköta sig själv.

Var tog engagemanget vägen? Vi ringer kommunen när grannen är ensam. Vi vill däremot varken räcka ut en egen näve eller betala socialsekreterarens lön för att vara vikarierande medmänniska istället för oss. Jobbet att ge farmor värme på hemmet ska anställd personal fixa.

Föreningslivet finansieras med kortsiktiga projekt. FAS 3 ersätter funktionärerna. Kultur betalas med sponsring. Enligt mantrat ska skatterna sänkas till varje pris. De artiklar i nättidningarna som beskriver exakt hur många hundralappar du får i plånboken är de mest klickade.

Yttersta markören är den halvfulla kaffekoppen på köksbänken på jobbet. Handlingen skvallrar om hur vi tänker. Koppen viskar mitt beslut att jag inte behöver vara med och ta ansvar. Koppen berättar om min värdering att det finns någon annan som jag tycker ska göra det istället för mig.

Konsekvensen av kaffekoppen är samma på jobbet som i den allmänna världen. För vissa är lösningen en ansvarslista för diskning -dvs byråkrati, kontroll och regelverk. För andra är lösningen skylten ”din mamma jobbar inte här”. Inget av alternativen löser problemet.

Det är enkelt att ignorera ansvar när man betraktar sig själv som mellanlänk i en orsakskedja. Jag kan dock aldrig undvika att betala priset för det ansvar jag inte tog. Det syns på mina barn, min farmor, mitt bostadsområde och min nästa.

Men det är inte så konstigt – utan drömmen om ett gemensamt mål och utan motkrafter finns inget annat än att rusta sig för att klara sig själv. Men man ska se det positivt. Det har i alla fall blivit mer pengar i plånboken och mer tid att titta TV.

THOMAS HARTMAN
Socialdemokrat, medförfattare till boken Vem bryr sig – En bok om Sverige. Arbetar med media- och kommunikation