Det finns inte en snöflinga i lavinen som känner ansvar

Jag kommer fortfarande ihåg hur min morfar noga diskade efter varje måltid. Rak i ryggen, lite knubbig, den randiga skjortan och kala hjässan. Han torkade noga varje vattendroppe. Uppgiften var för viktig att släppa till någon annan. Mycket riktigt var diskbänken snustorr när morfar var klar.

Det stannade inte vid diskbänken. När entrélåset kärvade var han där med oljekannan. Den kom fram oavsett om det var en bostadsrättsförening eller hyreslägenhet han bodde i. Han ställde sig på knä och hjälpte till när grannens cykel var trasig. Det var han som anmälde vandalisering. Sen försökte han själv laga skadorna.

Min morfar var nog speciell även för sin tid. Men någonting tycks ha hänt med attityden i samhället. När politiska folkrörelser har årsmöten är det svårt att få människor ta ansvar för lottförsäljning och områdestidningar. Oarvoderade stolar gapar tomma. Möjligen fylls de när det är dags att kämpa med smutsiga vapen för nominering till arvodering.

Idrottsrörelsen har svårt att hitta ideella krafter som tränar kommande generationer. Lösningen stavas pengar i näven. Färre ledare och större transaktioner är konsekvensen. Frivilligt isade banor har ersatts med kommunala tjänstemän. Inställningen blir att någon annan ska lösa mina ungars fritid.

Ur attityden att ansvar delas av lust – inte av plikt – föddes Konstfrämjandet. Där hängdes konsten – utan arvoden till den som spikade tavlorna. Engagemanget fick näring i brytpunkten mellan att fler konstnärer skulle få levebröd av sitt skapande och att fler skulle få ta del. Nu får konstnären sköta sig själv.

Var tog engagemanget vägen? Vi ringer kommunen när grannen är ensam. Vi vill däremot varken räcka ut en egen näve eller betala socialsekreterarens lön för att vara vikarierande medmänniska istället för oss. Jobbet att ge farmor värme på hemmet ska anställd personal fixa.

Föreningslivet finansieras med kortsiktiga projekt. FAS 3 ersätter funktionärerna. Kultur betalas med sponsring. Enligt mantrat ska skatterna sänkas till varje pris. De artiklar i nättidningarna som beskriver exakt hur många hundralappar du får i plånboken är de mest klickade.

Yttersta markören är den halvfulla kaffekoppen på köksbänken på jobbet. Handlingen skvallrar om hur vi tänker. Koppen viskar mitt beslut att jag inte behöver vara med och ta ansvar. Koppen berättar om min värdering att det finns någon annan som jag tycker ska göra det istället för mig.

Konsekvensen av kaffekoppen är samma på jobbet som i den allmänna världen. För vissa är lösningen en ansvarslista för diskning -dvs byråkrati, kontroll och regelverk. För andra är lösningen skylten ”din mamma jobbar inte här”. Inget av alternativen löser problemet.

Det är enkelt att ignorera ansvar när man betraktar sig själv som mellanlänk i en orsakskedja. Jag kan dock aldrig undvika att betala priset för det ansvar jag inte tog. Det syns på mina barn, min farmor, mitt bostadsområde och min nästa.

Men det är inte så konstigt – utan drömmen om ett gemensamt mål och utan motkrafter finns inget annat än att rusta sig för att klara sig själv. Men man ska se det positivt. Det har i alla fall blivit mer pengar i plånboken och mer tid att titta TV.

THOMAS HARTMAN
Socialdemokrat, medförfattare till boken Vem bryr sig – En bok om Sverige. Arbetar med media- och kommunikation