Och vinnaren heter: Lena Sommestad

PR OCH POLITIK. Det uppstår alltid ett vacuum i ett parti när en partiledare ska avgå och till dess att ny ledare är på plats. Det talas till och med om lama ankor just för den situation ledaren hamnar i. Även om det aktuella partiet Socialdemokraterna har en sluten ledarskapsprocess är det möjligt att använda ledarvacuumet för egen strategisk varumärkespositionering. Lena Sommestad är ett ypperligt sådant exempel.

Det finns olika kultur mellan partier, länder och situationer. I vissa fall bryter en öppen tävlan ut mellan offentliga kandidater som redovisar sina program för förändring i debatt med varandra. Andra gånger sker processen i det fördolda för ett fåtal invigda. Det är självfallet inte möjligt att jämföra  med hur snabbt exempelvis Ingvar Carlsson blev utsedd efter Olof Palme. Det var dock en speciell situation. Då krävdes hög hastighet i hanteringen av ledarfrågan. Det gäller att behålla styrfart och initiativet i en krissituation. Två ytterligheter.

Denna gång har den socialdemokratiska perioden i limbo varit rätt utdragen och med många kritiska passager. Även om inte den partikulturen än medger öppet race mellan kandidater. Och det är inte säkert att det någonsin kommer att bli så. Så har denna process präglats av många kandidatspekulationer i media. För vissa är detta självklarhet. För andra bara pinsamt. 

En av få socialdemokrater som marknadsförts på ett strategiskt och för sin egen person framåtsyftande sätt är Lena Sommestad. Hon lanserades i olika kanaler (framför allt på nätet) med en stark kampanj som hon själv säger sig vara tämligen oinformerad om.

Det är visserligen ett förvånande uttalande. Alla kampanjer har alltid entusiaster som bidrar på olika sätt. Men det är naturligtvis tämligen osannolikt att en person som bland annat valt att försöka ta positionen kunskap för sitt varumärke skulle släppa processen med hur hennes namn hanteras till en gruppering som hon inte har direkt och omedelbar kontroll över.

Orsaken till yttrandet går att spåra i den socialdemokratiska partikulturen. Det är för många socialdemokrater inte okey med personvalskampanjer. Man får inte vara för strategisk och ha för mycket ”sälj” i det politiska arbetet.

Att kopplingen mellan PR och politik får kritik ser vi i debatten om Prime och svenskt näringsliv. Sommestad var också en av kritikerna i primediskussionen. Samtidigt talas det om att det finns prbyråkoppling till Sommestads kampanj. Frågan är om transparensen för hennes kampanj är tillräcklig för att möta detta. Ett annat exempel är utvecklingen där politiskt engagerade rör sig mellan politik och pr-byråer i sin yrkesroll. För vissa en självklarhet och för andra en styggelse.   

På webben finns Youtubeklipp med Sommestad, en kampanjplats med den kommunikativa ansatsen att låta människor ställa krav på hennes kandidatur (så slipper man uppröra jantelagen inom sosseriet), sociala medier används flitigt. Sommestad bloggar och skriver själv exempelvis artiklar hos Newsmill som förstärker positionen kunskap. Det strategiska arbetet har handlat om att positionera Sommestad för kommande uppdrag och då använda partiordförandekampanjen som en hävstäng för detta.

Detta blir metoden för att skapa en ny möjlighet för förra miljöministern Lena Sommestad, som elaka röster menar hade begränsat genomslag som statsråd. Hon fick inte förtroendet av Uppsala läns partidistrikt att hamna på valbar plats till riksdagen.

Det är en riskabel resa. Att köra egna kampanjer efter att ett partidistrikt ”sagt sitt” är inte populärt inom socialdemokratin och måste verkligen hanteras på rätt sätt.

Kampanjen har så här långt lyckats på flera sätt. En sån här kampanj behöver inte vara fullt ut koordinerad. Snarare handlar det om att få igång ett flöde av aktiviteter.Gammelmedia har plockat upp nätaktiviteterna och Lena Sommestad har tagit plats i listorna över tänkbara namn hos media även om hon knappast haft reella chanser att bli vald eller på allvar har setts som en av de reella kandidaterna.

Enligt medialogiken är det självfallet intressant med en kandidat som driver kampanj (även om hon fullt ut inte gjort det för att störa partikulturens jantelag). Personvalskampanjen har gjort att Lena Sommestad vunnit mark och när pariets högsta funktionärer väl är utsedda kommer fältet att öppnas för det Sommestads kampanj egentligen siktat på hela tiden.

Det egentliga målet. Nya uppdrag framöver.

En möjlighet är självfallet att bli minister i en kommande socialdemokratisk regering. Det är verkligen inte en självklarhet bara för att en person varit minister. Halveringstiden och igenkänningen är snabb på den sortens uppdrag. Framförallt krävs en agenda för framtiden för att få en chans att bli aktuell igen.

Ett annat viktigt syfte med en sån här kampanj är att vinna mark för politiska uppdrag inom socialdemokratin exempelvis som ordförande för en programkommission, plats i ett verkställande utskott etc.

För egen del är jag positiv till denna sorts kampanjer i politiken och tror att de kommit för att stanna (och både förfinas och utvecklas ytterligare). Jag tror att såväl distriktsorganisationer, kommunföreningar som olika intressegrupperingar i partier kommer att arbeta strategiskt för utvalda kandidater för att vinna mark för egen del. Man kan se det som en form av investering för framtida representation. Så blir politiken tydligare för väljarna.

På det viset kan ett politiskt parti jobba med flera kandidater / ”varumärken” för att attrahera olika målgrupper hos väljarna. I detta fall sägs kampanjen exempelvis tilltala intellektuella. Rätt genomfört kan det kan tilltala socialdemokratins kollektiva sida.

Man måste komma ihåg att detta dock är en balansgång. Hade inte Sommestad-kampanjen fått på sig någon slags diffus etikett att den påstås drivas av människor till vänster inom socialdemokratin (vars innebörd som vanligt kan ifrågasättas eftersom alla sossar gillar att vara vänster) utan istället lanserats så  att det gått att kleta en högerstämpel över ambitionerna hade hon troligen mött helt andra problem än vad hon gjort av de som i normala fall ogillar personkampanjer. Såna kampanjer motarbetas inte sällan.

Jag är övertygad om att Lena Sommestad faller ut som en av vinnarna av denna period med mediafokus på socialdemokratin och att hennes kampanj kommer att ge henne någon plats framöver. Möjligheter hon aldrig haft om hon inte profilerat sig. I vart fall fortsätter positioneringsarbetet för hennes vapendragare.

THOMAS HARTMAN

Peter Högberg skriver krönika om bland annat partiledarförslaget och hur man bygger lag / Johan Westerholm resonerar om kristdemokraterna / Kristian Krassman pratar kärnkraft och börsyra / Kent Persson reflekterar över det politiska engagemanget