När media ringer runt för att mosa Mona

TRASHA KVINNAN. Den senaste tiden har en så kallad retorikexpert använts av SvT för att basha Mona Sahlin. Elaine Berqkvist hette människan som i sin jakt på 15 minuter i solskenet inte lyckades komma på något annat sätt att framstå i trevlig dager än att gå till personangrepp.

Trist. Men vissa människor är såna. Kanske har dom kommit på den briljanta idéen att bästa sättet de själva kan växa är genom att såga benen av sina medmänniskor. Jag känner inte Bergkvist så jag vet inte hur hon tänker. Hon kanske är jättetrevlig och jättesnäll. Vad vet jag. Men i vilket fall är detta inte Elaine Bergkvists fel. Hon vill bara få möjlighet att synas för egen del.

Valet av Sahlin
Jag minns när Sahlin var på väg att väljas till den första kvinnliga partiordföranden för socialdemokraterna. Panoramabild på bästa sändningstid av kongresslokalen. Zoom mot talarstolen. Mona Sahlin talar. Utzoomning.  Inzoomning mot taget kongressombud. En tår i ögonvrån. Det där ombudet som gråter av uppenbar lycka får i bilddramaturgin symbolisera Mona Sahlins position som frälsaren. Hon är kvinnan som ska rädda socialdemokratin efter den av media utdömde Göran Persson.  Klipp.

Även den gången användes samma så kallade retorikexpert. Elaine Bergkvist hyllade Sahlins tal. Sanningen är nog att talet knappast var någon retorisk höjdare trots Bergkvist åsikt. Det passade media att hylla Mona Sahlin och då blev det den förhärskande bilden.

När media bestämt sig
Under valrörelsen 2006 blev Göran Persson omöjlig i redaktionernas ögon. Hur han än vred sig var han körd. Om Persson lyssnade eftertänksamt i en debatt var han trött och drömde om golvbeläggning i Torp. Om han däremot tog plats i debatten och argumenterade aktivt exempelvis kring miljöfrågorna och det gröna folkhemmet så målades han ut av ”tyckarna” som aggressiv och mobbande.

Media höjer en person. Sen sänker de samma människa. Den som är politiskt aktiv eller offentlig person får helt enkelt bereda sig på att åka berg och dalbana.

Så har media blivit en del av underhållningsindustrin.

En slump?
Ingen ska lura mig att tro att de hätska angreppen mot Mona Sahlin inte till del är regisserade. Precis som alla människor må jag ha mina tillkortakommanden men så klent möblerad i skallen är jag inte att jag köper skitsnacket att fyra av varandra oberoende ”uttråkade” aktiva socialdemokrater sätter sig och skriver identiska insändare mot Mona Sahlin i fyra olika tidningar i fyra olika delar av landet samtidigt.

Däremot tror jag för den skull inte att det är en konspiration.

Således.

Jag anser inte att Elaine Bergkvist mobbar Sahlin eller att hon har för avsikt att göra det.

Däremot konstaterar jag att Mona Sahlin kritiseras brett i media som person och inte som partiledare. Journalister och högerpolitiker använder olika metoder för att angripa hennes karaktär, personlighet, utseende.

Brev skickas runt för att sänka hennes person. Det är ingen slump. Alla vi som värnar en schysst debatt måste lyfta fram detta faktum och ifrågasätta syftet och den bakomliggande agendan. Är det rimligt att den politiska debatten ska se ut på detta sätt? Är det inte ett fattigdomsbevis för mediamångfalden  om landets redaktioner är så mentalt enkelspåriga att alla bashar en person samtidigt?

I praktiken går det till som två ledande partikamrater på regional nivå berättat för mig att de  själva upplevt på senare tid.

Spelet går till på följande sätt.

En journalist ringer upp från Aftonbladet, Expressen eller Sveriges Radio. Journalisten frågar efter tunga företrädare som ogillar Sahlin. När personen som svarar berättar att hon minsann helhjärtat stödjer Sahlin så blir hon ointressant att prata med och ännu mindre intressant att intervjua. Medias uppfattning är att Sahlin är ogillad av de egna och då måste man upprätthålla den bilden. Således ringer man runt till man får napp av kritiker.

I inslaget som sänds i radion hörs bara den kritiska rösten. Och allt för många människor som tror att det som sägs i media är senaste tidens derivat av viktigaste händelser blir fett lurade.

Den bild media har på redaktionsmötet blir således bekräftad av media själva.

Men faktum är att jag inte träffat en enda socialdemokrat som ogillar Sahlin i verkliga livet. Det är bara i media de tycks finnas. Däremot finns åtskilliga på högerkanten som kostar på sig att ha åsikter om den socialdemokratiska partiledaren.

Jag läser Per Ankersjös kommentar att vi sossebloggare försöker sätta en bild av att Sahlin är utsatt för mobbing och behandlas ovärdigt och att mobbing inte är något skäl för att rösta på henne. Ska man inte få granska en blivande statsminister frågar han sig. Det där är ovanligt trött argumentation av den annars rätt vakne Ankersjö. Kom igen nu. Visa lite analytisk förmåga trots att det är en sosse vi pratar om. Jag håller med om att en mobbad partiledare inte i sig ska bli vald av den orsaken. Ungefär som ett parti som mobbar sin motståndare inte heller förtjänar förtroende.

Frågan handlar mer om vilket politiskt samtalsklimat vi ska ha. Vi är många som tycker att politik ska handla om politik inte om utseende.

Samtidigt kan man fråga sig vad kampanjerna mot Sahlin egentligen har för betydelse. Många av de personer som angriper Sahlin ogillar eller hatar i grunden socialdemokratin.  Faktum är att hade det varit Göran Persson eller någon annan för den delen som stått där i rampljuset hade deras förklenande omdömen gällt andra saker som de inte gillat.

Vad hätska motståndare till socialdemokratin tycker och katten skiter kan vi således lägga i samma hög.

Vi ska bara flytta på katterna så kan vi lägga ner högerns åsikter om vår partiledare där de hör hemma. Kattorna har redan bajsat på piltavlorna med Olof Palme och de aggressiva ledartexterna mot Göran Perssons person och karaktär som är annat meningslöst trams högern bidragit med under åren.

För min del har jag inget emot hatet mot Sahlin eftersom jag kallt räknar med att rekylen kommer (enligt medialogiken). Den enda frågan är om det sker före eller efter valdagen. Ju mer hat och kampanjer mot Sahlins person desto troligare att rekylen sker innan valet.

Så är det eftersom media är en del av underhållningsindustrin. För att synas måste du som Elaine Bergkvist bekräfta mediabilden. Annars är du totalt ointressant. Och det är det sämsta man kan vara som konsult.

THOMAS HARTMAN

PS Tidigare hyllades Sahlin för sin stil, dialekt och sitt sätt. Idag är samma beteende uppenbarligen inte godkänt av media och olika ”retorikkonsulter”. Min fråga är: Har Sahlin ändrat dialekt?

UPPDATERAD. Min politiska motståndare Mary skriver klokt och läsvärt om detta.

Posted by Thomas Hartman on Jul 1 2010. Filed under nya media & mediakritik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry