Om klyftor och sossarnas utmaning
KLYFTOR. I högerns retorik pratas det ofta om incitament. Dels har vi incitamenten för att de högavlönade ska stanna i landet. Enligt borgerlig logik krävs slopade förmögenhetsskatter och att inkomstskatten sänks för de rikaste.
Samtidigt behövs tydligen andra incitament för de mest utsatta i samhället. Nedskärningar i trygghetssystemen fungerar som ett slags incitament så att folk som det heter ”ska få hjälp att närma sig arbetsmarknaden”.
Man kan ge stilpoäng åt retoriken. Men innehållet kan förstås av vem som helst. Konsekvensen är att klyftorna ökar som ett brev på posten. Människor skadas av denna politik. Allt fler kan berätta om ett hårdnande samhällsklimat i Sverige. Allt fler ifrågasätter.
I den borgerliga världen är klyftor något eftersträvansvärt eftersom det är själva motivet för att människor ska ta sig i kragen och prestera.
Men egenintressehypotesen som bygger på att folk ska sitta med miniräknaren och ta fram hur mycket de själva tjänar på andras olycka tycks dessvärre för högern inte fungera i svensk politik.
Svenskarna vill fortfarande, trots (eller kanske på grund av) en mandatperiod med högerstyre, se minskade klyftor. Vi vet att det är en bättre väg att gå. Svenskarna letar efter någon politisk kraft som kan hålla ihop samhället. Vi gillar inte när det går åt det motsatta hållet.
Det är nu detta som springer ikapp högerregeringen. Jag förstår om det känns obehagligt för de som har vant sig vid makten. Men det är rötskador i den borgerliga politiska husbygget som inte går att dölja med lite retoriskt spackel.
Den stora utmaningen för socialdemokraterna är att visa att vi är det parti som både vill minska klyftorna och klarar av att göra detta.
I vår bok ”Vem bryr sig – En bok om Sverige” ger vi en dagordning för en sådan förändring.
Inlägget publicerat av av Thomas Hartman och kan vara pingat på intressant och twingly. Mer politik hittar du på Netroots och hos Politometern - Håller du med eller tycker du något annat eller vill tipsa om något. Varför inte lägga en kommentar?
Comments
Powered by Facebook Comments
12 april, 2010 - 12:04
Frågan är snarare varför klyftor per definition alltid verkar vara av ondo? Så länge som golvet är okej så spelar det väl ingen roll hur långt uppåt vissa strävar? ” Med Per Albins ord: ”Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den ska i stället låta allting växa efter sin egenart”.
Ska vi sätta ett tak på framgång? Ska Foppa och Zlatan stängas ute från sina lag eftersom de råkar vara mycket bättre än de andra i laget?
Den gode herr Ljunggren skriver utmärkt om detta. Slutsatsen torde vara att herr Hartman utgör storpotäten i den potatissäck som herr Ljunggren tillskriver en viss viss intellektuell tröghet.
http://opinion2002.nu/default.cfm?b=38677&blog=1
12 april, 2010 - 12:11
Om det är tröghet att slåss för de mest utsatta. Då är jag gärna trög. Högerns fokus på att göra det bättre för de mest välbeställda är orsaken till att de bäddar för valförlust i kommande val.
12 april, 2010 - 01:01
Klockrent inlägg!
.-= Alexandra´s last blog ..Jag leker med Moderaternas kampanjmotor =-.
12 april, 2010 - 01:35
Hur kommer det sig att Socialdemokratin tar in kommunister i sin eventuella blivande regering, är man så desperat?
12 april, 2010 - 02:03
Det återstår att se vilka som sitter där när valresultatet landar. Vad jag vet är inget av partierna i Sveriges Riksdag kommunister. Om det finns enskilda personer i Sverige som är kommunister och som kommer att tillfrågas om ministerplats kan jag inte svara på. Jag håller dock detta som ytterst otroligt.
12 april, 2010 - 02:28
Hmm, nu leker vi med ord eller hur
Fast eftersom du inte vill svara på frågan så låter vi det vara.
12 april, 2010 - 03:08
Javisst leker vi med ord. Jag kan dock instämma i att varje parti skulle gått till val individuellt men under ett samarbete. Blockpolitiken som vi håller på med nu är ett hot mot Sverige och landets utveckling.