Får man knulla som polischef?

MEDIAMAKT. DUBBELMORAL. Det är inte lätt att vara kvällstidningskonsument. Idag har tidningarna helt olika budskap på samma tema. De vet att sex säljer. Men dubbelmoralen är uppenbar. Låt oss titta närmare på dagens exempel.

Den senaste tiden har vi kunnat följa hur en polischef löpt gatlopp i medierna. Han visas upp med namn och bild och vi får följa hans liv. Han beskrivs som en Dr Jekyll och Mr Hyde. I sin polisiära gärning karakteriseras han som en torrboll och jämställdhetsförespråkare. Men det finns uppenbarligen en annan sida där han haft uppenbara sexuella intressen och vi får känna honom som en obehaglig sexmissbrukare som passerat alla gränser för  vad som är rimligt.

Det är möjligt att det finns olagligheter i polischefens gärning. Det kan inte jag eller tidningsläsarna avgöra baserat på den information vi får i media. Det är inte heller vår sak att göra. Ingen av oss är satt med makten att döma eller klandra våra medmänniskor. Däremot är det uppenbart att tidningarna försöker sälja så mycket lösnummer och webklick som det bara är möjligt på polischefens öde och karaktär genom att solka ner honom så mycket som möjligt.

Är alla människor i grunden onda eller goda? Jag tror efter lite eftertanke att vi kan vara överens om att ingen människa är något 100-procentigt helgon som aldrig gjort något fel. Lika lite som någon människa är en solid djävul utan fina egenskaper.

Men i medias förenkling finns inte utrymme för något vackert om polischefens person. Det positiva som skrivs om honom kopplas till hans förmodade dubbelnatur och hans skicklighet att dupera sina medmänniskor. Så ska vi förfasas hemma i sofforna. Dricka vårt kaffe och klappa oss belåtet på magen när vi får slicka oss om munnen och i hemlighet suga i oss av alla smaskiga detaljer (gärna med bilder) från polischefens knullinteriörer. Pöbeljournalistiken är här. Uppenbarligen för att stanna.

I dagens kvällstidningar blir schavotteringens dubbelmoral pinsamt tydlig. Den ena kvällstidningen kör plugg på framsida med bild på den tidigare polischefen tillsammans med fyra helsidor inne i tidningen om den ”granskning” tidningen gjort av polischefens ”sexnäste”.

Den porrklubb polischefen gick beskrivs som ”en fristad för extrema former av sex” med kopplingar till ”knarkhandel, svartsprit, prostitution och grov ekonomisk brottslighet”. Devisen som ska få oss att förstå hur sjukt allting är lyder ”Det som stannar på Haga stannar på Haga”.

Vi får lära oss att ”knulla kan man göra lite varstans”. I onsdags skedde det överallt. Polischefens solkiga karaktär byggs på. Sånt här ska inte en redbar människa ägna sig åt. Speciellt inte om han är polis. Underförstått är det en sjuk man som går till ett ställe där ”vad som helst kan hända. Bara det är förbjudet, extremt och utmanande”.

Samtidigt i den andra kvällstidningen bereds plats för en helt annan vinkel. På i stort sett hela framsidan och två helsidor inne i tidningen får vi lära oss om de ”hemliga” klubbarna som gömmer sig bakom en anonym fasad. Där kan ”vanliga” svenska par knulla med andra par. ”Det här är mycket vanligare än vad folk tror”. ”Här får vi utlopp för våra lustar”. Det visar sig enligt tidningen att ”tusentals svenska par byter partner på sexklubbarna”.

Tidningen ger en annan vinkel än konkurrenten och intervjuar ett par med budskapet ”För oss har det blivit en livsstil att gå hit”. ”Jag tycker man ska passa på att njuta så mycket som möjligt”. Artikeln kröns med tips om hur vi alla ska hitta dit. Devisen för hur underbart stället är sammanfattas i en bildtext: ”det som sker på Eden, stannar på Eden.”

Dessa två artiklar visar på ett uppenbart sätt vilken dubbelmoral som finns i våra medier. I båda fallen väljer tidningarna att spela på sex i extrema former då de vet att det säljer. Men i det ena fallet förhärligas det extrema för att kittla läsaren att det lika gärna kan vara hans eller hennes granne som ligger på rygg blir påsatt och njuter i hemlighet medan kroppsvätskorna flödar. Gruppsex på extremklubb skildras som något eftersträvansvärt för alla småbarnsföräldrar att ta upp som en option på nästa parmiddag för att piffa till livspusslet en smula.

I det andra fallet används miljön som en kuliss för att sänka karaktären hos en tidigare polischef som dessutom ännu inte är dömd för något. Alla ska vi rynka på näsan och peka finger. Då fick vi något att förfasa oss över och skvallra om på nästa parmiddag.

Hur ska media ha det?

Även denna fråga handlar om integritet. Denna gång ur polischefens såväl som allas vår integritet och rätt att vara som vi faktiskt är. Här har media en karamell att suga på. Hur kan man förhärliga det ena men förneka det andra? Är det bara vissa som ska ha rätt att knulla med andra på klubbar i dagens bigotta Sverige? Kan vi i så fall få ut en lista på vilka personer som media anser är förbjudna detta helgnöje?

Kvällstidningarnas hantering av den kända polischefen ett tydligt exempel på att vi behöver en grundläggande diskussion i samhället om vad ord som integritet och rättssäkerhet betyder. De enda som konsekvent bidrar i den debatten är än så länge Piratpartiet.

Vad har detta med Beatrice Ask att göra? Min artikel om detta ”Jusitieministern och kvällspressen skapar pöbelsamhället” finns på Newsmill. Här kopplar jag ihop min åsikt om kvällspressens ansvar med Beatrice Ask knasiga förslag.

Annat läsvärt hittar du här: HBT-Sossen om Beatrice Ask och att tappa hakan. JohanWesterholm om högmodet. Magnus Andersson delar ut lila kuvert. Cypriot om feministisk nätpolitik. Peter Andersson skriver om PJ Anders Linder och hans ledare på SvD liksom Krassman. Högberg gläds åt Hammarby. Mina moderata karameller skriver också om Ask precis som jag. Erik Laakso skriver klokt om IOGT och de äldres principiella rättigheter.