Några ord om vårt förakt för svaghet
maktlöshet, samhalle fredag, november 6th, 2009VÅRT FÖRAKT FÖR SVAGHET. Låt mig säga det direkt. Jag är en av de som tycker att Anna Odells omdiskuterade kritik av psykiatrin genom sin installation på Liljeholmsbron i Stockholm för en tid sedan inte bara var modig och bra utan direkt nödvändig för utvecklingen av vårt samhälle.
Det Odell gör är att hon öppnar förlåten och håller upp en spegel mot för hur vi behandlar människor som är annorlunda och som inte kan försvara sig. Någonstans har vi fått för oss att det är okey att spänna fast, proppa i mediciner eller använda elchocker som vår tids lobotomi.
Men vi talar sällan om detta.
Vi lever nämligen i ett bigott samhälle där toleranserna för det annorlunda är så små. Istället låter det på politikerna som om maktlöshet bara drabbar vissa personer. Så byggs det upp en illusion av vi och dom. Men verkligheten är en annan.
Faktum är att orättvisa och maktlöshet drabbar oss alla under olika perioder i livet. De skyddsnät vi har är så skrala. Därför har vi egentligen inte råd med fördomar. Vi behöver inse att i morgon kan det vara du eller jag som står där och behöver en hjälpande hand efter att vi sprungit in i en livskris.
Hemlöshet är bara ett symptom på att samhället inte fungerar. Detta trots vårt inbillade välstånd med gynnsamma handelskvoter, bokade gästnätter på hotell och importerade bilar.
Det är därför jag högaktar Anna Odell eller exempelvis rektorn för Lunds universitet, Per Eriksson när de lyfter obekväma frågor i samhällets finrum.
Det behövs fler som med risk för sin egen hälsa vill bidra till att göra upp med vårt förakt för svaghet.
THOMAS HARTMAN
Inlägget publicerat av av Thomas Hartman och kan vara pingat på intressant och twingly. Mer politik hittar du på Netroots och hos Politometern - Håller du med eller tycker du något annat eller vill tipsa om något. Varför inte lägga en kommentar?
Posted by Thomas Hartman
on Nov 6 2009. Filed under maktlöshet, samhalle.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0.
You can leave a response or trackback to this entry
Det är bara att hålla med. Och därutöver vill jag understryka att detta förakt växer i takt med att klyftorna och motsättningarna mellan människor växer. Därför blir det ännu mer viktigt det du skriver – vi har egentligen inte råd med fördomarna.
.-= Stefan Wikén´s last blog ..Coompanions statsbidrag föreslås minska med 8 milj kr =-.
ja det är ju så att detta vårt förakt för svaghet gjorde nazismen möjlig då det begav sig.Precis dessa stämningar spelar allianzen på…
Harald Ofstad har beskrivit det på ett utmärkt sätt i sin bok….
här kan ni läsa mer om det hele
http://brittas.netroots.se/vart-forakt-for-svaghet/
.-= Britta Sethson´s last blog ..ännu ett inlägg i vaccin-debatten =-.
Det där med tvång i psykvården berör inte bara den patient som ”goes bananas” utan också medpatienter och de som arbetar i psykvården. Jag representerar kategorin medpatienter. Att vara så skör att man tror att man ska gå sönder, vilket man vanligen känner när man frivilligt passerat nålsögat och erbjuds att bli inlagd, och blir utsatt för våldsamheter i sin omgivning är det mycket påfrestande. Jag har varit mycket tacksam för att personal då snabbt tagit hand om den utagerande och injicerat henne/honom med en lugnande spruta. Redan vid nästa måltid har dessa tidigare utagerande varit ”som vanligt” igen. Ingen jag mött under mina tre vistelser på psykiatriskt sjukhus har lagts i bälte trots att många utagerat och angripit vårdare och medpatienter, men många har fått lugnande medel injicerat. Jag tycker Anna Odells egoperspektiv är för snävt och anser att det stora föraktet för psykisk ohälsa inte finns inom psykiatrin utan ute i samhället.
Gabriella: Jag har andra erfarenheter. Elchocker används exempelvis för lättvindligt istället för exempelvis samtalsterapi. Att psykiatrin inte är riktigt organiserad idag inser man när man ser unga tjejer som skär sig i armarna sitta i väntrummet till samma ställe där människor med grava psykiska störningar hanteras. Som Tomas skriver så använder samhället pengarna till medicin exempelvis istället för personal. Det måste kosta enorma mängder pengar.
Jo visst skall vi diskutera detta med svaghet, respekt för dem som är annorlunda och hanteringen av tvång både inom psykiatrin och i övrigt i samhället.
Men att göra det utifrån Anna Odells ”konstverk” är ganska svårt. Jag känner mig nämligen osedvanligt trygg om det är på det sättet som framgår av konstverket, nämligen följande. Om jag kliver upp på räcket till en hög bro att andra människor ingriper och kallar på polis. Om jag gör motstånd mot ingripande att poliser använder erforderligt våld och för mig till psykakuten. Om jag där beter mig så att jag uppenbarligen kan skada mig själv att jag ges en lugnande medicin och ev läggs i tvångströja och att jag om ger anledning till antagande att jag ger mig ut på stan igen låses in. Det är ju faktiskt omtanke om människa som helt tappat fattningen. Har du Thomas verkligen sett hennes verk? Ty inte någonstans i det framgår att hon utsatts för övergrepp utan snarare att alla har ingripit på ett exemplariskt sätt. Jag tycker snarare att detta är just ett skolexempel på ett bra ingripande. Därför går luften helt ur din poäng, nämligen att detta skulle handla om vårt förakt för svaghet. Och på det finns det verkligen andra bra exempel. Men Anna Odell – nej!
Tillägg: När det däremot gäller hemlöshet så delar jag däremot helt Thomas inställning. Och Initiativet i Lund är verkligen ett gott tecken på en diskussion som förhppningsvis kan föra något gott med sig. Vid konferensen diskuterar de ju utifrån att lösa ett problem medan Anna Odell tycktes främst vilja göra reklam för sin egen person som konstnär
Jag uppfattar det inte som om Thomas syftar på att Odell skulle blivit felhanterad utan att hon diskuterar frågan om psykiatrin. Där håller jag med Thomas att det ”får” vi inte prata om eller ifrågasätta.
Jimmy
För min del tycker jag Odell gör ett viktigt bidrag till diskussionen – speciellt utifrån omvärldens reaktioner. Psykiatrin och dess medicinering och tvångsmetoder måste fram i ljuset. Ibland är de motiverade och ibland inte. Men som allmän lösning mot det som är annorlunda fungerar det inte. Och ingen drar gränsen. Ingen ifrågasätter.
Thomas Hartmann.
Granska gärna vad borgarna gjorde av alla ”Miltonpengarna” (10 miljarder?)som skulle gå till psykiatrin – gick pengarna till att bygga rättspsykiatriska anstalter? Borgare brukar börja i fel ände.
Hans.
De mediciner som används inom psykiatrin har förbättrats avsevärt över tid. De har nu bättre effekt och mindre biverkningar speciellt om du står på ständig medicinering. Gamla mediciner kunde hjälpa dig första och andra gången men sedan var du inte längre mottaglig för någon positiv effekt utan bara för allt värre biverkningar. Personligen skulle jag inte klara mig utan moderna mediciner. ”Lättvindiga val av elterapi”?? Det är faktiskt ett frivilligt val patienterna gör. Hade du större erfarenhet av t.ex. djupa depressioner skulle du veta att elchockbehandlingar kan snabba på ett tillfrisknande och det rejält. Själv har jag bett om sådan behandling en gång och fått det. Det var den bästa behandling någonsin. Tillfrisknande med enbart medicin kan ta månader medan du på en vecka med elterapi mår så bra att du kan lämna sjukhuset och du kan återvända till din arbetsplats snabbare och i bästa fall undvika att man där ”slutat att räkna med dig”. Det senare är vad som ofta händer vid långtidssjukskrivningar eller ofta förekommande sjukskrivningar baserade på psykiatrisk diagnos. Slutresultatet kan bli att du mobbas ut från din arbetsplats. Har haft årslånga (mycket dyrbara) samtal med olika psykologer. Dessa samtal har kanske varit bra för min personliga utveckling men de har varken gjort till eller ifrån beträffande min sjukdom.
Jag ser alltså inget motsatsförhållande mellan mediciner, elchocker och det du kallar samtalsterapi. Vissa patienter har god hjälp av t.ex. kognitiv terapi men långt ifrån alla. Moderaterna lär ändå ha infört kognitiv terapi som enda(!)”terapisamtal”alternativet i psykiatrisk vård i ”södra Stockholm”. Generella lösningar som vanligt. Moderater tvekar aldrig att behandla människor som om de vore varor. ”Litet svinn blir det ju alltid”. Någon sådan lättsinnighet har jag aldrig stött på under de 30 år jag varit i kontakt med sluten och öppen psykiatrisk vård. Däremot har jag upplevt en enorm förändring inte bara av behandlingsmetoder utan också av bemötande från såväl medpatienter som personal. Sist jag låg inne sade en sjukdomserfaren kvinna till mig när hennes elchockbehandling började ge effekt: Det som gör mig frisk är till en tredjedel mediciner/behandlingar, till en tredjedel personalen och till en tredjedelen medpatienterna.
De patienter som jag genom personlig kännedom upplever far riktigt illa är de som trots t.ex. bipolär sjukdom i decennier stått och stampat hos olika distriktsläkare och aldrig fått en remiss till psykiatrin och/eller som sökt akut psykiatrisk sjukhusvård och blivit avvisade gång efter annan. Nu godtages inte heller distriktsläkares psykiatriska diagnoser av F-kassan så dessa patienters h-e accelererar.
Problemet som jag ser det är inte omhändertagandet, medicineringen eller terapierna utan alla dessa patienter som skulle behöva kontinuitet och vård av psykiatrisk specialutbildade människor men som inte får detta p.g.a. resursbrist och ibland tveksamma bedömningar på psykiatriska akutintagen.
@Gabriella:
De mediciner som man först och främst har talat om skador av är ju neuroleptika (eller antipsykotiska som en del kallar dem). Det är dessa mediciner som ges under tvång i psykiatrin – och som det finns goda skäl att befara ger hjärnskador.
Och det ser tyvärr ut som om nyare neuroleptika inte är ofarliga. Se t ex de rapporter där man jämfört Haldol med Zyprexa. Ibland verkade Haldol (som fortfarande används flitigt i just Sverige) ge större skador än det nyare preparatet Zyprexa, men inte alltid.
Du hittar länkar till några av rapporterna i Cullbergs brev till Läkartidningen nr 42 2009. Hans artikel har namnet Viktigt att granska alarmerande fynd om neuroleptika och hjärnatrofi och finns här:
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12957