Gammelmedia | En artikel i DN häromdagen om nätaktivism i FRA-frågan följs upp av en ledaranalys. Den centrala slutsatsen är att man inte kan lita på vad som ligger bakom aktivism på nätet. Speciellt när folk får betalt för sina åsikter.

Det ligger kanske något i det påståendet.

DN skriver: ”Samtidigt som integritetsaspekten av FRA-lagen väckt ett genuint engagemang hos många svenskar, visar det sig att pr-byråer och fortfarande hemliga finansiärer har varit drivande i upproret.”

Av DN:s analys drar jag slutsatsen att tidningen underkänner engagemanget hos människor om ett eller flera proffs engagerar sig i samma fråga och tycker liknande saker. Speciellt gäller detta om man inte vet vem som skriver eller vem som står bakom en åsikt.

Visserligen kan man fråga sig om det överhuvudtaget finns någon enda fråga som får en okeystämpel i rumpan för av tidningen certifierat samhällsengagemang. Tänk om republikanska föreningens åsikter om kungaförlovningar skulle råka delas av en professionell konsult på JKL? Men låt oss bortse från denna otydlighet.

Låt oss gå till nästa slutsats: ”När vissa … till och med avsätter arbetstid för att mot betalning arbeta med opinionsbildning på nätet, vilket avslöjades i gårdagens DN-artikel om FRA-frågan, finns inga gränser för påverkansmöjligheterna.”

Om någon jobbar professionellt med en fråga så ökar alltså påverkansmöjligheterna och det är inte bra enligt tidningen.

Okey.

I tidningens tredje exempel visar sig tidningen närmast indignerad: ”När det borgerliga nätverket mot FRA-lagen lanserades i juli 2008 undertecknade 14 inflytelserika borgerliga politiker debattartikeln – vars utkast hade författats av en pr-konsult.”

Sånt är alltså inte tillåtet.

Jag förutsätter därmed att DN:s ledarsida i sin ambition att rensa upp i debatten framöver förbjuder FRAs personal att skriva debattartiklar på arbetstid.

Och att ledarsidan också ger rött kort till den tjatmatta av artiklar där underhållningsindustrin fått utrymme att sjunga den döende mediaindustrins lov i gammelmedia.

För jag antar att tidningen på fullaste allvar menar att de av landets artister som ställer upp på skivindustrins sida för att ge en bredsida till the Pirate Bay ska skriva sina artiklar själva hemma på kammaren som ett privat initiativ utan hjälp från skivindustrins lobbyister och att de sedan ska förväntas klara av att samordna sina vänners underskrifter uteslutande som ett litet trevligt ideellt söndagsnöje.

Jag kan köpa det också.

Det betyder att jag bara har ett enda litet problem med DN:s analys. Nu när tidningen lärt oss hur man ser på betalt professionellt engagemang och hemliga och anonyma åsikter i en demokrati.

I vilket ljus ska vi då betrakta DN:s ledarsida?

DN är också en av många nätbaserade produkter.

Tidningen har som en av många egenskaper att leverera anonymt skrivna ledare där det ofta är omöjligt att utläsa vem som håller i pennan. Det går inte heller att veta vilket syfte personen eller personerna har som skriver texten eller vilka bakomliggande intressen vederbörande representerar.

Och jag antar att ledarsidan och dess skribenter ändå får betalt för sitt skrivande i form av lön och därigenom uppfyller kriteriet att vara professionella i sitt påverkansarbete.

Då borde det i konsekvensens namn betyda att DN fullkomligt skulle underkänna sin egen text. Detta förutsatt att man granskar sig själv med samma lupp som man granskar bloggosfären i FRA frågan.

Eller har jag missförstått någonting?

THOMAS HARTMAN

[tags] the pirate bay, integritet, dn, bloggosfären, fra [/tags]