Vad tillför liberalerna i mellanösternfrågan?

Vissa liberaler borde kunna tagga ner försvaret av sin egen sjuka faster och göra sig själv mer rättvisa i mellanösterndebatten.

MELLANÖSTERN. Ju mer man lär sig i livet ju mer lär man sig att saker sällan är målade i svart eller vitt. Häromdagen exemplifierade jag detta i ett inlägg om hur debatten om mellanösternkonflikten gått i baklås till att handla om två motparter. Starka krafter vill ha det så. Medias rapportering bidrar starkt till polariseringen då redaktionerna sällan klarar att hålla fler huvudpersoner i ett drama. Omvärlden fokuserar gärna på det diplomatiska spelet och på de hårdföra på ytterkanterna. I stort sett de enda individer man ser är om någon svensk råkar illa ut. Övriga klumpas i hop i palestinier och israeler.

Så förenklas verkligheten till det löjligas gräns. Det är inget märkligt i sig. Så fungerar medialogiken. Jag har hört båda sidor klaga över att deras ”verklighet” inte kommer fram i rapporteringen.

Däremot är det förunderligt att vissa människor nu senast på högerkanten (läs exempelvis liberalerna Federley, Malm och Svanberg på Newsmill) som säger sig ha en ideologisk ryggrad lockas i fällan att med stark reflex försvara den ena partens position så fort mellanöstern kommer på tal. Förenklingen är inte smickrande för den politiska debatten och bidrar definitivt inte till någon lösning. Det enda som händer är att läsaren gäspar en aning över det förutsägbara, sippar lite kaffe och surfar vidare.

Därför blev jag glad när jag såg att Bloggen Bent sett samma sak. Han skriver i ett klarsynt inlägg:

”Positionen i Mellanösternfrågan blir till en markering för sina egna vänner och för sina egna motståndare inom den egna lilla politiska ankdammen snarare än att det egentligen handlar om konflikten”

En självklar liberal ståndpunkt i frågan är att ta avstånd både från det som är auktoritärt och religiöst präglat, och det inbegriper faktiskt Israel och deras mer eller mindre vidriga religiöst betingade ställningstaganden i konflikten liksom från det auktoritärt och religiöst präglade ”motståndet” från Hizbollah och Hamas. Judiskhet är inte finare än islamism. Islaminsm är inte finare än judiskhet. Det är samma sida på samma mynt om båda används för att nedvärdera sin motståndares mänsklighet.

Man kan ha två tankar i huvudet när man ser på konflikten, och man kan peka anklagande med båda händernas pekfingrar. Man behöver inte ta bipolär ställning för den ena eller den andra gruppen, särskilt inte om man är välmående svensk långt borta från konflikten. Det gäller vänstern i Sverige, och det gäller högern.

Om fler på höger och vänsterkanten likt Bloggen Bent såg bortom sin partihatts trygga värld och insåg att konflikten i mellanöstern handlar om individer med känslor och drömmar som alla andra. Människor som tar på sig underkläderna som alla andra på morgonen. Människor som med sina individuella förtjänster och svagheter varken kan eller vill aggregeras till två motparter. Då skulle debatten om mellanöstern genast bli mer konstruktiv och intressant.

En av orsakerna till att mellanösternproblematiken kan leva är nämligen att det finns människor som är intresserade av att hålla parterna åtskilda från varandra. Genom att bygga en fantombild av motståndaren kan hatet, rädslan och krigsmoralen hållas uppe. Men jag har själv suttit i dialogmöten där jag har sett hur vänskapen kan frodas bara avståndet mellan parterna smulas sönder och människor inser allt dom har gemensamt.

Varför väljer så många svenska liberaler att bidra till förenklingarna och därigenom diskvalificera sig själva från mellanösterndebatten? Med deras liberala ideologi kan man snarare tycka att de borde ha en del att tillföra diskussionen.

THOMAS HARTMAN

Bloggar om detta: Reflektioner, Al Hamatzav, Hellre upplyst än nedsläckt, Roya

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, samhälle, mellanöstern, konflikt, gaza, palestina, israel, liberaler