När prästen stjäl ur kollekthåven

Ronge har rätt. Liza Marklunds mediastrategi känns minst sagt torftig.

TYSTNADEN SKYDDAR HENNE INTE. Idag fångas jag av Paul Ronges utmärkta blogginlägg. En person upplever att en av Sveriges rikaste och mest kända kvinnor har kränkt och utnyttjat. Anklagelsen om lögn finns också där.

Det som Paul Ronge hävdar är intressant inte minst ur ett journalistiskt perspektiv. Vad är problemet om en journalist som skriver böcker inte bara manipulerar och skadar sina medmänniskor utan också ertappas med att ljuga? Bygger inte hela den journalistiska yrkeshedern på sanningen?

Nu väljer Marklund en klassisk makthavartaktik – hon vägrar ta debatten mot Antonsson och hoppas att kunna tiga ihjäl kritiken tills den blåser över.

Om det lyckas så beror det helt och hållet på journalistkårens kameraderi. Hade någon annan bestseller-författare utsatts för samma anklagelse, att en påstått sann historia är fejk och har ödelagt andra människors liv, så skulle kvällspressen haft krigsrubriker.

Liza Marklund är inte vem som helst. Hon är en högprofilerad makthavare. Hon är en människa som själv valt att ställa sig till doms över andra i kvällspressens kolumner och som tung opinionsbildare. En av de saker Liza Marklund är mest känd för är ifrågasättandet av Björn Rosengren och hans krystade förklaringar efter ett visst porrklubbsbesök.

Om Liza Marklund hade mod skulle hon ta diskussionen. Exempelvis kunde hon förklara för alla som står frågande. Hon vet själv om hon borde gå fram och säga förlåt till den person som känner sig kränkt. Men hon väljer att vara tyst. Varför? Tror hon verkligen att hennes heder räddas av att allmänheten såväl som hennes journalistvänner glömmer så har hon valt att spela på en skraltig häst som troligen är död innan loppet är över.

Man kan tro att det är denna situation Yrsa Stenius skriver om på sidan sju i sin förträffliga bok om lögn och sanning, ”Lögnens olidliga Lätthet”:

Misstag kan inte sällan ställas tillrätta, vår otillräcklighet, vårt bristande omdöme eller klavertramp kan vi när allt kommer omkring be om ursäkt och ursäktas för utan att vi förlorar i respekt och självrepekt. Men blir vi utöver allt annat beslagen med lögn eller någon motsvarande ohederlighet, då har något mer irreparabelt inträffat: då har vi förverkat ett mått av förtroende och det sker i regel en enda gång. Förverkat förtroende låter sig sällan återställas.

Det är mycket som står på spel. Ta bara ett litet exempel. Hur ska Liza Marklund göra nästa gång hon ska skriva en kolumn i kvällspressen? Hur kan hon utkräva ansvar eller döma någon medmänniska när hon så påtagligt visat hur snabbt hon likt en vessla flyr när sökarljuset riktas mot henne själv?

Hur hanterar man en präst som misstänks för att stjäla ur kollekthåven? Räcker det med att han gömmer sig bakom predikstolen och väntar till församlingen gått hem för att anklagelsen ska försvinna? Klarar prästen sig om han skyller på att det faktiskt är kyrkvärden som tar upp kollekten och att det därför måste vara hans fel om det fattas någon krona? Kan prästen jobba vidare bara för att det samlade prästerskapet blundar eller tittar bort?

THOMAS HARTMAN | In The Pendent

Fler som bloggar intressant om den kända författaren: Monica Andersson, kulturbloggen, the Witch, Åsas anteckningar, the Witch igen, Zac, Jerry

Gammelmedia på detta: SvD

Läs även andra bloggares åsikter om liza marklund, paul ronge, gömda, gömdaskandalen, journalistik, mediamakt, kåranda, lögn