En nyfiken fråga…

…om staten plötsligt kan gräva fram resurser i miljarder och åter miljarder till finansinstitut och banker ekar det då lite ihåligt när politiker tidigare envist hävdat att det INTE funnits pengar till äldrevård, uteliggare, ungdomar och sjukvård?

THOMAS HARTMAN

Jag blev positivt överraskad när jag läste Calle Shulman i Expressen om vår äldreomsorg. Det är en diskussion vi behöver föra i samhället.

En tant från hemtjänsten som stannar i fem minuter.
Henrys son är uppgiven och förbannad. Han känner att samhället skiter i hans gamle pappa. Han ondgör sig över hur ensam hans pappa är, hur tråkigt han har det och hur illa han luktar. Det står klart att äldreomsorgen gör precis alla fel. De äldre lämnas helt ensamma. De tillåts gå i samma kläder flera dagar i sträck. De blir deprimerade. De tappar livslusten.

De vuxna barnen till de här pensionärerna skriker ut sin frustration. Men ingen verkar vilja lyssna. Så de ställer sina frågor rakt ut i luften: ‘Varför tar man inte hand om våra äldre i det här landet?’

Jag tänker att sonen kanske borde tänka tanken att själv duscha sin gamla pappa och städa. Att åka och umgås varje dag. Att gå från omtanke till handling. Sluta skyll på andra!

Jag blev också riktigt glad och positivt överraskad när jag läste det JK Göran Lambertz skriver på DN debatt idag om den tilltagande och blinda tilltron till kameraövervakning. Det är bra att kapitulationen inför kameraövervakningen ifrågasätts och att klåfingriga övervakningspolitiker i alla partier möter motstånd.

Min uppfattning är att regering och riksdag inte har gett klartecken för en så omfattande kameraövervakning som nu kan vara på väg. Jag anser att några kammarrättsdomar innebär att domstolarna har gått längre i att medge övervakning än som egentligen var tänkt….

Risken är att alla små steg till sist leder oss för långt. Lagens skydd för privatlivet är framför allt till för dem som verkligen känner ett obehag av övervakningen. Det måste vi som inte berörs så mycket komma ihåg. Men även vi kanske ångrar oss. Det kanske inte är förrän vi upptäcker att vi är bevakade för det mesta som vi förstår att vi har förlorat något viktigt.