Stefan Stern – mannen, myten legenden

POLITIKENS DRUIDER. Jag blir ändå lika fascinerad varje gång media nalkas männen och kvinnorna som går steget bakom makten. Oavsett om det handlar om moderaternas Schlingmann eller rådgivare från amerikansk politik som sedemera blir globala ”kanoner” till salu. Det är spännande skildringar.

Vi pratar om ett slags politikens elitsoldater. Jag tänker naturligtvis på de tre rådgivarna som jobbade med Clinton 1992 James Carville, George Stephanopoulos och Stanley Greenberg eller varför inte Dick Morris från valet 1996 eller Arthur Finkelstein som har varit rådgivare till flera republikanska parlamentariker. Dessa personer har till och med blivit globala begrepp. De har jobbat åt ledare i länder som Brasilien, Tyskland, England (Tony Blair), Honduras, Grekland, Ecuador, Panama, Sydafrika.

Ibland tycks tilltron till konsulterna bli så stor att man tror att de kan uträtta underverk bara så där. Både i Argentina och i Israel har amerikanska konsulter agerat utan lokalkännedom och utan språkkunskaper.

Och det är klart att man kan tänka sig att det går att använda erfarenheter från val utan att veta allt om den lokala situationen. Men det måste vara stora risker med detta. Särskilt om man förenar sina erfarenheter med bristande ödmjukhet för varje valrörelses unika dimensioner.

I Sverige är väl den mest globalt kända konsulten socialdemokraternas tidigare informationschef Bosse Krogvig.

Media tycks ha ett patologiskt intresse till de personer som jobbar i staberna runt våra politiker. När gammelmedia skriver om dessa personer använder de ord som ”vi har granskat mannen bakom Mona” eller ”hon går steget bakom och ”vill aldrig synas” eller varför inte ”dessa ingår i Reinfelds bunker”, ”mannen som ska vinna valet åt moderaterna”.

Dessa personer anklagas för läckor, utspel och får bära hundhuvudet då det skiter sig.

Media odlar myten om politiken som en enmanshow där det är fult och beräknande att ha medarbetare. Dessa blir ofta kallade strateger och förväntas vara hemlighetsfulla människor med stort kontaktnät och en verktygslåda av mystiska metoder som kan skydda politikern och uträtta underverk.

Stefan Stern förkroppsligar på detta sätt druiden eller magikern som med gåtfull blick svävar i makthavarens närhet alltid redo att förklara det obegripliga, se runt hörn, förutsäga faror och lösa alla problem.

När de hemliga rådgivarna inte ser hemlighetsfulla ut så skriver de på hemliga strategidokument.

I medias ögon skildras det politiska spelet för allmänheten som att allt är planerat in i minsta detalj. Varje presskonferens eller utspel förbereds minutiöst och politikerns magiker utför hemliga besvärjelser iförd sin vita svepning enligt en särskild ritual.

Varför strävar media att bygga bilden av politiken som en glamorös välregisserad enmansshow? I verkligheten är det väl alltid flera personer som jobbar tillsammans. Inte ens en journalist är någon superhjälte som kan göra allt. Vissa svarar i telefon, andra öppnar brev, bilar ska bokas och resor beställas. Åsikter bryts mellan människor. Någon måste prata med partidistriktet. Men när medias researchers ringer och inte får svar på någon fråga inom en timme blir de sura. Då behövs helt plötsligt medarbetarna.

Ibland anar man en bitterhet från media. I tider då mediamakten blir allt starkare surar man till när politiker mediatränas. Det är en av de fula metoder politikens druider anses använda för att rusta sina adepter för det krig som pågår där ute varje dag. Men om en politiker inte kan svara på frågor döms han eller hon ut brutalt direkt efter debatten på bästa sändningstid av gammelmedias tyckare. Man måste behärska spelet men det ska göras på medias villkor.

En annan mystisk sak i medias ögon är opinonsundersökningar. Det ses som fult och beräknande att partierna frågar medborgarna om deras inställning i olika frågor. Samtidigt kritiserar medias profeter partierna för att inte lyssna på folk. De enda som anser sig veta vad vanligt folk tycker är journalisterna själva.

Eftersom media skapar sin egen verklighet så är det ytterst dom som bestämmer. I medias världsbild finns ingen plats för alla de som osexigt läser handlingar inför tekniska nämndens sammanträde. Där finns inget utrymme för de vanliga förtroendevalda som funderar över skolskjutsärenden eller pratar om framtidens äldreomsorg. Det är helt enkelt inte glamoröst eller övertaktiskt nog. På samma sätt kan media fortsätta vända ryggen till alla andra som kokar kaffe på representantskapen, säljer centerns lotter i julstöket eller deltar i diskussioner om politik i aftonskolor och studiecirklar.

Den amerikaniserade bilden av hemliga strateger eller keltiska druider blir därmed en viktig mediaföreteelse för att sälja lösnummer och hålla myten levande. Det fina med detta är möjligen att det samtidigt skapar en arbetsmarknad för politikens mediaskapade trollkarlar.

Min slutsats är att om media vill skapa en politik och en politisk verklighet som är professionaliserad, styrd av konsulter och präglas av överdrivet strategiskt tänkande på amerikanskt manér likt TV serien West Wing så är det bara att jobba på som idag. Då är man på rätt väg.

Då behöver inte heller människor engagera sig i folkrörelser längre. Media har ju sagt att folkrörelserna är döda. Och alla vet ju att det som står i tidningen är sant.

THOMAS HARTMAN | In The Pendent



Jonas Morian
skriver utmärkt om detta. Cattis uppmärksammar på Erik Sundströms artikel i Expressen. Även Tord Oscarsson skriver om bra Sahlin. Björn Andersson skriver också om Stern och frågar sig hur han kan vara kvar om han är så dålig som Aftonbladet anser. Eva Rundkvist är less på Lotta Gröning.

Inlägget publicerat av av Thomas Hartman - Håller du med eller tycker du något annat eller vill tipsa om något. Varför inte lägga en kommentar? ■ THOMAS HARTMAN är skribent, kommunikationsrådgivare och uppskattad föredragshållare om internet, politik och medias makt. Han är chef för Kommunikation och externa relationer vid Region Västerbotten. Han är förtroendevald i bland annat kommun och landsting sedan tjugotalet år och har jobbat som marknadsförare, regionchef och pressekreterare bland annat vid utrikesdepartementet i regeringskansliet. Tidigare har han bland annat jobbat som regionchef för Stiftelsen Sverige i Europa och som marknadsförare. Han är medförfattare till boken Vem bryr sig - en bok om Sverige. Hjalmarson och Högberg förlag. Stockholm. För att nå honom maila jthomas.hartman@gmail.com





Thomas Hartman

Comments

Författare: Thomas Hartman

■ THOMAS HARTMAN är skribent, kommunikationsrådgivare och uppskattad föredragshållare om internet, politik och medias makt. Han är chef för Kommunikation och externa relationer vid Region Västerbotten. Han är förtroendevald i bland annat kommun och landsting sedan tjugotalet år och har jobbat som marknadsförare, regionchef och pressekreterare bland annat vid utrikesdepartementet i regeringskansliet. Tidigare har han bland annat jobbat som regionchef för Stiftelsen Sverige i Europa och som marknadsförare. Han är medförfattare till boken Vem bryr sig - en bok om Sverige. Hjalmarson och Högberg förlag. Stockholm. För att nå honom maila jthomas.hartman@gmail.com

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.