Överdriven tilltro till blockpolitik i Sverige

Superveckan har precis börjat med politiska debatter mellan höger och vänster.

Jag tycker Claes de Faire på Resume träffande och med humor beskriver de olika retoriska figurer som fanns i gårdagens debatt:

Fredrik Reinfeldt i rollen som skoleleven som försöker slå tillbaka.

Jan Björklund som nykomlingen som glänser av lust och som så gärna vill visa upp sig. Jag tror dock att han har sönderbitna naglar.

Maud Olofsson är den rädda tanten som gått fel.

Göran Hägglund gör den snälla studierektorn.

Mona Sahlin är grannen som vågar säga ifrån.

Lars Ohly spelar rollen som mannen på gatan väl.

Maria Wetterstrand är hon som minns sin tågluff.

För övrigt ser jag att många kommentatorer och tyckare har svårt att veta hur de ska analysera vänstersidans enighet eller brist på enighet.

Partistrategerna luras av tyckarna att enighet är viktigt. Jag tycker snarare pratet om enighet är löjligt överdrivet. Varför ska vi ha en handfull partier (drygt) i Sverige om alla måste tycka en av två saker.

Jag vill se en utveckling mot mindre av blockpolitik och är övertygad om att det kommer att gå utmärkt att vinna val utan att alla är trädda på ett snöre.

THOMAS HARTMAN | In The Pendent

Läs även andra bloggares åsikter om superveckan, blockpolitik, enighet, samhälle, politik, maud olofsson, fredrik reinfeldt, mona sahlin, lars ohly, maria wetterstrand, göran hägglund, jan björklund