Ett sexualbrottsregister gör ingen nytta

Mitt  första blogginlägg på VK.se 

Det är bra att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har börjat blogga. Gammelmedias överstepräster behöver göra sig mer tillgängliga för den allmänna debatten och förklara sina ställningstaganden. Helin börjar med att lyfta frågan om han ska publicera namn och bild på kända sexförbrytare. I USA finns till och med ett system där polis och myndigheter sprider information på Internet så att var och en kan se om det bor en tidigare dömd sexualförbrytare i området.

Det där är en obehaglig utveckling. Jag har inget emot att myndigheter ger varandra denna typ av information. Vi har också en lagstiftning som innebär att de som söker jobb inom exempelvis barnomsorg måste visa upp brottsregistret. Det är en rimlig avvägning.

Vi behöver fundera vilket samhälle vi skulle skapa om vi underbygger de lynchtendenser som redan ligger latent hos oss alla. En person som har sonat sitt straff kan inte vara dömd för evigt. Vi kan inte ha en befolkning som tar över statens uppgift och bestämmer sig för att fortsätta straffa frisläppta. Jag kan inte se hur oroliga, hysteriska och paranoida grannar i lynchmobbar minskar risken för att frisläppta sexualförbrytare återfaller i brott.

Snarare blir det en livslång stigmatisering. Brottsförebyggande rådets statistik visar att det endast är ett fåtal tidigare dömda som återfaller i sexualbrott. Tänk dessutom om detta skulle drabba en oskyldigt dömd (vilket det verkar finnas flera av inom denna kategori enligt juristerna själva)? Detta är ett brott mot konventionen om mänskliga rättigheter.

Om det nu handlar om faror i samhället varför skulle vi stanna med sexualbrottslingar? Vi kanske skulle offentliggöra GPS-koordinaterna till mördare, rånare och knarkare också. Det kan ju finnas någon sådan bland grannarna. Dessutom finns alla de som aldrig blivit dömda tidigare (är inte risken större hos någon av dessa). Det är nog bäst att låsa dörren och stanna hemma.

Det verkar finnas en tilltro hos vissa att lösningen handlar om hårdare tag. Men straffet i sig räcker inte. På samma sätt som kemiska preparat inte heller är någon lösning. Att medicinera en sexualförbrytare, är som att ge en knarkare subutex utan övrig behandlingt. Medicin behöver kompletteras med terapi.

Samhället måste satsa mer på vård och rehabilitering än att luta mot hårdare straff och offentliggörandet av frisläpptas namn, utseende, adress, telefonnummer och brottsregister.

Detta handlar inte om att skydda barnen. Det är bara en falsk trygghet som bottnar i hämndlystnad och en snedvriden syn på rättvisa.

THOMAS HARTMAN | In The Pendent