Därför är Kadhammar och Telia så lika

MEDIAMAKT. Har du varit i en utpressningssituation någon gång? Alltså att någon har tvingat att göra någonting som du verkligen inte vill.

Peter Kadhammars senaste krönika i Aftonbladet handlar om den känslan av vanmakt. Om hur gammelmedia tvingades skriva om morden i Kauhajoki och hjälpa mördaren att få ökat genomslag genom sin publicering av sina världskända bilder på YouTube.

Likt en pr-byrå planerade Matti Saari massmordet och den följande publiciteten. Han visste hur media skulle arbeta och försåg oss med bilder som vid en första anblick var oemotståndliga, för de var unika. Har vi någonsin tidigare sett in i massmördarens ögon och in i mynningen på hans pistol – samtidigt som kulan lämnar loppet?

Matti Saari visste exakt vad han gjorde.

Gjorde vi?

Matti Sari gav oss regi från andra sidan graven. Det var inte konstigt att jag kände sådan olust när jag for till Kauhajoki.

Å andra sidan är det alldeles för lätt att här komma med ett usch och fy och rynka på näsan åt journalister som med yrkesmässig iver springer ut i dyngan, ju mer den stinker desto bättre.

Och Kadhammar försvarar mycket riktigt gammelmedia.

Om tio elever mördas av en dåre i Österbotten är det självklart att vi måste rapportera om det. Det är självklart att vi vänder på varje sten och försöker finna förklaringar och om någon har ansvar, mer än Saari själv.

Han avslutar sin artikel med en svidande knäpp på näsan mot Internet och nya publiceringsformer.

Bilderna på nätet ger en ögonblicklig och världsomspännande distribution. De fungerar samtidigt som utpressning mot etablerade media. Bilderna flyter omkring hur vi än förhåller oss. Ska vi överlåta dem till nätets undervegetation, till konspirationsteoretikerna som förökar sig genom delning därute?

Plötsligt förstår jag vad det handlar om. Jag förstår bitterheten. Tänk känslan att tappa sin position som makthavare med i det närmaste oinskränkt bestämmanderätt över vilken färdigtuggad informationspure folk ska få till frukost. Och så över en natt brakar det.

Men visst känns det igen?

Måhända svartnade det för ögonen på Telias ledning när IP telefonen dök upp från ingenstans och drog proppen ur telefonmarknaden och sköt bredsidor mot möjligheten att tjäna sjuka pengar på telefoni i koppartråd.

Kanske kändes på samma sätt för de stackars skivbolagsdirektörerna när skivindustrin fick lära sig att det inte längre var möjligt att sälja plastbitar med musik som man alltid gjort. Dessa jä-la lättfotade mp3 låtar kom från ingenstans och förstörde allt när dom plötsligt började åka skytteltrafik över nätet.

Det brukar heta att varje kraft får sin motkraft. Och istället för att anpassa sig och hänga med och lära sig av förändringen håller bakåtsträvarna emot.

Vi har sett hur skivbolagsdirektörerna ringt in varenda jurist med backslick och skinnportfölj de kunnat hitta för att försöka hålla mot utvecklingen. Febrilt har de piskat sina tekniker att försöka låsa in musiken med kryptokod. Telia försöker vrida klockan tillbaks och låtsas envetet att äkta fastpristelefoni (flatrate) inte finns som önskemål från kunderna.

Det sätter Kadhammars trevande förvirring i ett annat ljus. Det är svårt att inte känna i alla fall lite sympati för gammelmedia som plötsligt tvingas skriva dynga mot sin vilja.

Det är nästan så att man kan se hur internethelvetet pekar sitt skjutvapen mot gammelmedias redaktioner och tvingar nattchefen att trycka på PRINT.

Det kallas strukturomvandling. Frågan är bara om media väljer samma strategi som Telia och skivindustrin.

Trist för dom i så fall. Men Kadhammar kan ju trösta sig med att han i alla fall inte är ensam om att utmanas.

Thomas Hartman| In The Pendent