Öra, näsa, hals…

DILEMMA. Om du, av någon märklig anledning, plötsligt var tvungen att avstå från ett av dina sinnen för all framtid, vilket skulle du välja att förlora och varför? Det var frågan jag fick av Aggeman i bloggstafetten. Frågan är egentligen helvetisk.

En god vän berättade om en cancersjuk släkting, en musikaliskt intresserad som för många år sedan fick göra valet mellan syn och hörsel. Han hade en växande tumör som pressade mot två centra i hjärnan. Behandlingen tvingade honom att välja. Berättelsen slutar med att personen djupt deprimerad väljer att avstå. Han dör hellre som en följd av passivitet än att tvingas utse vilket av dessa två sinnen han skulle leva utan resten av sitt liv.

Den som känner mig vet att jag ständigt strävar efter att leva nu. Jag skrev en gång om behovet av att vi alla stannar av en smula. Inte springer så fort. Njuter av livet som vi känner det. Smakar på pastan och studerar solnedgången.

Livet är för viktigt för att tas på allt för stort allvar. Det intressanta är inte om du lever normala 32000 dygn utan om du överhuvudtaget hinner bli levande innan du dör. Ta dig tid att lukta på blommorna, betrakta soluppgången och lyssna på regnet! Var tålmodig med dina medmänniskor. Men framför allt… putsa skorna.

Kan man leva utan att känna smaken av den välkomponerade maten, den vällagrade whiskeyn eller utan rulla röken från havannan i sin gom? Är det möjligt att leva utan att se soluppgången eller att höra vivaldi? Hur klarar man ett liv utan känsel, hörsel, syn, lukt eller smak? Vi får försöka sortera.

Utan hörsel hör jag inte när det ringer på dörren, jag kan inte höra röster (annat än möjligen i mitt eget huvud), sång, fågelkvitter eller musik. Jag kompenseras möjligen av mer utvecklad känsel som gör att jag på ett annat sätt än tidigare känner vinddrag och tryckförändringar då dörren öppnas. Men problemet är att hörseln är ett socialt sinne. Utan detta blir min kontakt med omvärlden kraftigt beskuren.

Blir jag av med synen så hämmas jag på ett annat sätt. Jag kan inte längre köra bil. Att promenera efter Ramblan i Barcelona måste troligen ske med försiktighet så jag inte blir påsprungen eller överkörd. Risken att jag drattar i vattnet nere i marinan finns alltid där. Ska jag leda ett sammanträde som ordförande så ser jag inte ansiktsuttrycken på den som har ordet och missar alla nyanser som sker i ansiktsuttryck och kroppsspråk. Den som har synhandikapp kan berätta att jag troligen kompenseras bland annat med hörseln. Men livsförändringarna blir enorma.

Känseln hänger inte bara ihop med smekningar och slag utan också med min förmåga att hålla och bära saker. Tappar jag känseln kommer det att märkas påtagligt på min förmåga att interagera med saker och ting och inte minst andra människor.

Lukt och smak hänger ihop. Det ena påverkar det andra. Smaken av en god whiskey kompletteras med tjärdoften. Luktsinnet är rikt på nyanser och kompletterar smakens surt, salt, sött, bittert etc. Doften av vår kan få kroppen att fyllas med kraft. Stegen blir spänstigare. På samma sätt är det så jag snabbt påminns om en allt för gammal maträtt i kylskåpet. Doften hjälper oss människor på många sätt. För min egen njutning är doften och smaken extremt viktiga. Samtidigt kommer många associationer och minnen ögonblickligen ur en doft eller en smak.

Ändå är det detta jag väljer.

Även om min tillvaro därigenom blir tråkigare, mindre nyanserad, njutningarna blir färre, smaken på ryggbiffen blir ointressant så vänder jag valet inåt mot mig själv. Att tappa smaksinnet är det handikapp som ger minst problem i relationen med omvärlden. Jag slipper beroendet av mina medmänniskor och min omgivning som alla andra handikapp innebär.

Det blir mitt val. Då kan jag vara oberoende och fri att interagera med andra på mina egna villkor.

Nästa bloggare i stafetten är Miah. Mitt uppdrag till dig är att svara på följande fråga: hur ska vi konkret bära oss åt för att västvärlden och den muslimska världen ska förstå varandra och kunna leva i samexistens utan rädsla, fördomar och en eskalerande cirkel av våld?