Från stenåldersgrottor, via världskrig till trasiga sexmissbrukare

FÖRÄNDRING ÄR FÖRNEDRING. Frågan i februaristafetten som jag får från Brygrubben lyder: Är det praktiskt med teorier? Vid första anblicken är det lätt att på teknisk grund avfärda frågan som kontradiktorisk – direkt motsägelsefull. I ett längre perspektiv ser vi att frågan innehåller många spännande dimensioner. Följ med på en vandring genom historien från forntiden till dagens trasiga men högeffektiva samhälle.

Värdet av teorier är i sanning situationskopplade. En teori om molekyldelning passar måhända som hand i handske för en kemist eller biolog. Men är knappast begriplig, önskvärd eller intressant för en tjänsteman på försäkringskassan, en strippa eller en tågklarerare.

I det ljuset är teorin definitivt inte praktisk utan snarare ett jävla skit som någon besserwisser pysslar med. Möjligen för att rättfärdiga sin höga lön och för att få oss andra att känna oss dåliga till mods på grund av vår bristande intelligens

En annan invändning ligger i grundproblemet med teorier som modeller för att förenkla och generalisera verkligheten. I takt med att vi generaliserar avlövar vi verkligheten. Vad är det för praktiskt med det?

Klumpar man ihop flera teorier kan man om man har tur få ett paradigm. Fantastiskt! Men den beskrivna verkligheten blir knappast mer sann för det. Bara möjligen mer komplex.

I nästa ögonblick blir jag glad och inser att vår förmåga att ställa upp teorier faktiskt utgör grunden för hela den mänskliga utvecklingen som vi känner den. I alla fall om vi ser det i ett utvecklingsteoretiskt eller idéhistoriskt perspektiv. Vi kan utan ansträngning koppla teorierna till den fundamentala sprängkraft som är inbyggd i människans nyfikenhet.

Det är lätt att se hur vi reser oss på rangliga ben, tar på oss tofflorna och vågar oss ut ur vår stenåldersgrotta. Vi är nyfikna på vad som finns därutanför. Men det är svårt att tänka sig att en enstaka grottmänniska får ut särskilt mycket av sina strövtåg i omvärlden om han eller hon inte kan analysera och dela med sig av sina tankar och upplevelser till andra. Snabbt visar det sig att teorierna kräver något mer.

Vi måste alltså försöka uppfinna ett språk. Vi behöver kunna dela med oss och bearbeta problem i ett kollektiv. Det är utbytet som ger effekt. Så börjar vi måla på väggarna. Beskriver vad vi varit med om. Kopplar erfarenheter till teorier för att nå ny kunskap och bryta ny mark.

Vi ställer upp teorier om platt eller rund värld som vi sedan reviderar. Vissa av oss driver ett antal religiösa hypoteser som förorsakar att än fler genom historien fått offra sitt liv. Vi bygger teoretiskt osänkbara skepp som sjunker som en sten på jungfruresan. Vi utvärderar häxor genom att sänka dom i vatten. Vi skjuter varandra till höger och vänster under andra världskriget med hänvisning till en liten mustachprydd killes teorier. Vi försöker placera foten på månen och drömmer om mars. Att en och annan dör på vägen struntar vi i. Mänskligheten tycks alltså alltid redo att offra sina medmänniskor för en god teori.

Eftervärldens dom är hård. Kollektivt slår vi oss för pannan och säger hur sjutton kan vi vara så korkade. Så kastar vi oss med liv och lust in i nya projekt. Vi bygger kolkraftverk. Vi bygger reaktordammar till kärnkraftverk. Det var visst inte heller så bra. Dags för en ny teori. Vi bygger bilar som går på bensin. Vi blir allt effektivare på att fiska torsk till dess att det skiter sig. Mänsklighetens trial and error mentalitet ger oss nya tekniska landvinningar. Vi bygger kylskåp, punktsvetsar tågchassin, kopplar digitala telefonväxlar.

Ingen kan säga att vi inte är ruggigt flitiga. Så där håller vi på. Det är jävligt jobbigt faktiskt. Och framför allt resurskrävande. Och extremt enerverande för vår omgivning som vi inte sällan effektivt utrotar bara vi får chansen. Också i det privata blir det också allt jobbigare med trasiga människor, spruckna äktenskap, plastsyskon och röriga relationer. Vi gör det inte lätt för oss. Vissa ser det till och med som nödvändigt att bli sexmissbrukare på swingersklubbar i jakten efter spänning, trygghet och kärlek.

Att allt kommer från vår förmåga att ställa upp teorier är det ingen tvekan om. Ibland handlar det om att gräset är grönare på någon annans gräsmatta ibland om hur man kan uppnå världsherravälde

Frågan är om det i efterhand inte hade varit mer praktiskt att stanna i grottan och strunta i megapixelkameror, kriget mot terrorn och den eviga till synes olösliga konflikten i mellanöstern.

Om vi hade haft lite mindre förkärlek för teorier, varit lite mindre utåtriktade och inte haft så extremt bråttom någon annanstans utan istället varit aningen mer flegmatiska, vänliga och förlåtande mot varandra så hade kanske vi hade hittat det vi egentligen letar.

Nämligen svaret på den obetydliga frågan om meningen med livet.

Det vi tappar i stressen i tunnelbanan och i den eviga jäkten när vi inte ens hinner smaka på lunchpastan ordentligt är en fördjupad förståelse för andra människors livssituation. Det vi i dagligt tal kallar empati.

Men det är väl kanske ett nödvändigt pris att betala för 55 kanalers kabeltv och höghastighetsinternet med möjlighet till fildelning

Det mellanmänskliga får väl någon annan ägna sig åt. Vi har fullt upp med att ställa upp teorier och sedan göra allt vi kan för att slå ihjäl varandra i kampen om dom. Mycket kan man säga men särskilt praktiskt är det inte. Vi får se det positiva. Vi fördriver i alla fall tiden i väntan på döden.

Min uppgift till dig Ulrika är följande: Berätta för oss läsare om ett självupplevt moraliskt dilemma.

fulltupp.png

Inlägget publicerat av av Thomas Hartman - Håller du med eller tycker du något annat eller vill tipsa om något. Varför inte lägga en kommentar? ■ THOMAS HARTMAN är skribent, kommunikationsrådgivare och uppskattad föredragshållare om internet, politik och medias makt. Han är chef för Kommunikation och externa relationer vid Region Västerbotten. Han är förtroendevald i bland annat kommun och landsting sedan tjugotalet år och har jobbat som marknadsförare, regionchef och pressekreterare bland annat vid utrikesdepartementet i regeringskansliet. Tidigare har han bland annat jobbat som regionchef för Stiftelsen Sverige i Europa och som marknadsförare. Han är medförfattare till boken Vem bryr sig - en bok om Sverige. Hjalmarson och Högberg förlag. Stockholm. För att nå honom maila jthomas.hartman@gmail.com





Thomas Hartman

Comments

Författare: Thomas Hartman

■ THOMAS HARTMAN är skribent, kommunikationsrådgivare och uppskattad föredragshållare om internet, politik och medias makt. Han är chef för Kommunikation och externa relationer vid Region Västerbotten. Han är förtroendevald i bland annat kommun och landsting sedan tjugotalet år och har jobbat som marknadsförare, regionchef och pressekreterare bland annat vid utrikesdepartementet i regeringskansliet. Tidigare har han bland annat jobbat som regionchef för Stiftelsen Sverige i Europa och som marknadsförare. Han är medförfattare till boken Vem bryr sig - en bok om Sverige. Hjalmarson och Högberg förlag. Stockholm. För att nå honom maila jthomas.hartman@gmail.com

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.