Kielos framgång väcker avundsjuka…

MAGSUR? Ledarskribenten på moderata smålandsposten Marcus Svensson skriver ledare med temat ”året då elakhet gick hem”. Svensson försöker efter bästa förmåga staga upp denna tes med Erik Fichtelius men snart avslöjas det egentliga målet. Naturligtvis den förhatliga Katrine Kielos.

Kielos, hon dyker upp nästan överallt. Om inte som medlem i redaktionen för den nätbaserade socialdemokratiska ledarsidan Dagens Arena, så på Expressens kultursida eller som krönikör i Fokus, Frihet, Jusektidningen, Efterarbetet och i Arbetaren.

Det är inte konstigt om man får intrycket att Svensson är bitter och låter det gå ut över sina stackars läsare. Sorry men det känns inte som han har något starkt case när han räknar upp de hemskheter han anklagar Kielos för.

hon titulerar konsekvent moderaternas partisekreterare som propagandaminister – med tydlig anspelning på dennes tyska ursprung får man anta. Kielos senaste giv är att kalla statsministern för Iprenmannen i ena stunden och i andra beskriva honom som en man utan egenskaper och personlighet. Är det humor? Är det politisk analys?

Humor är naturligtvis svårt. Vissa roas och andra förfasas. Liknelser är också en svår men vacker konst att behärska. När de går hem sitter de som en smäck. Annars faller de verkningslösa till marken.

Kielos gör dock ett värdefullt bidrag, med ett spännande språk, rakt på sak och lyckas väldigt ofta träffa mitt i prick. Den magsura reaktionen hos Svensson är ironiskt nog för honom det bästa kvittot Kielos kan få på att hon lyckas.

Det behövs dessutom att många fler sossar gör som hon och fattar pennan, intresserar sig för språket och ger sitt bidrag för att möta den liberala övervikten i åsiktsjournalistiken. Kan hon inspirera till det är det lysande.

Svenssons analys tyder snarare på bitterhet för att en ung sosse lyckas skriva på ett spännande sätt som uppmärksammas. Men Svensson blir riktigt pretto när han skriver.

Är det värdigt? Och vart leder den formen av ”journalistik”? De som premierar den borde svara. För att ha lyckats i år krävdes dold agenda och elaka personangrepp. Undrar vad respektive jury är ute efter 2008?

Men hallå lever vi på samma planet? Den som är läskunnig har i borgerlig media och på borgerliga bloggar sett ett överflöd av lika borgerliga skribenter som jobbat heltid för att med sin penna göra vad som är möjligt för att bidra till att krossa Laila Freivalds person och kört Göran Perssons karaktär i smutsen. Sedan skulle Lars Danielsson mosas till varje pris.

Ett exempel är den ledarskribent på SvD som i samverkan med nyhetsjournalist på samma tidning skrev artikel på artikel baserat på läckor från personer ”med insyn i katastrofkommissionens arbete”.

Man behöver inte vara geni för att känna blodvittringen i det politiska spelet med anonyma partsinlagor från en politisk motståndare med dold agenda. Skiten välsignades i borgarpressen. Tesen handlade om ”politisk mörkläggning” och var bara en del av allt som riktades mot Danielssons person och karaktär.

När detta spår slutligen havererade står inte en rad att lösa i SvD om någon ursäkt eller ens den minsta antydan till självrannsakan. Då kan man alltid fortsätta jobbet med att kölhala Danielsson som lögnare.

Fanns det någon som under resans gång frågade sig är detta rimligt? Fanns det någon som frågade vad konsekvensen blir för Danielsson? Eller vem som tar ansvar för konsekvenserna för andra som berörs, exempelvis hans anhöriga?

Var fanns Svensson då? Låt oss travestera Svenssons fråga och ställa den tillbaks till honom själv:

- Är det värdigt? Och vart leder den formen av ”journalistik”? De som betalar deras lön borde svara.

Svensson börjar således i fel ände. Han har nog långt större problem att angripa än Katrine Kielos om han känner att han vill kriga för åsiktsjournalistikens heder.