Politiska karriärister är riktiga skumtomtar…

Julhelgens klokaste blogginlägg kommer från Erik Laakso när han insiktsfullt resonerar om vad politisk karriär innebär.

Den gode Erik skriver ”Jag har hört det från politiker som under många år varit aktiva politiker när de refererat till sitt eget liv och jag har hört det från unga påläggskalvar som medvetet siktar på ett liv där politiken är deras jobb. Jag har till och med tänkt tanken själv när jag blivit uppmuntrad att satsa fullt ut på politik, ett yrkesliv som heltidspolitiker, något att sikta på.”

Det är naturligtvis helt sjukt, det är osunt och sekteristiskt, det uppmuntrar till ett korrupt beteende där det första sveket sker mot de egna idealen. Suktandet efter “köttgrytorna” driver människor att svika såväl sina väljare som sig själva, det enda viktiga blir att tillfredsställa de andra i kotteriet som kan hjälpa till att pusha fram kandidaten.

När jag föreläser för förtroendevalda om politikerrollen brukar jag fråga vad de brinner för, varför de är inne i politiken och vad de vill åstadkomma. Det är naturligtvis inte helt lätt att svara på men poängen är att när förtroendevalda börjar se politiken som ett jobb ligger vi alla illa till.

På samma sätt är det med våra socialdemokratiska föreningar. Hur ofta pågår inte uppslitande diskussioner om vägdragningar, nedläggning av lokala butiker, hopslagningar av skolor eller flytt av vårdcentraler i den verkliga världen. Men på våra föreningsmöten får de frågor som berör människor sällan komma på dagordningen. Där finns istället arbetarekommuncirkulär, nomineringar till distriktsstyrelsen och reflektioner över partiets inre arbete.

Jag träffade en gång en kille som stolt gått till ett föreningsmöte med ett förslag till att dra om en väg. Han hade till och med producerat ett par overheadbilder för att illustrera sina tankar. Men domen på föreningsmötet blev hård från de gamla gubbar som satt med armarna i kors, skakade på huvudet och sa att den frågan inte gick att driva eftersom översiktsplanen var tagen för länge sen. Gubbarna dödade effektivt killens vilja att komma med ett förslag igen.

Sen har vi killen som vägrade engagera sig i sin lokalförening eftersom han hade så många kommunala uppdrag i styrelser, nämnder och fullmäktige att han inte ansåg sig ha tid. Killen hade glömt varifrån han kommit och trodde uppenbarligen att politik handlade om sammanträden i kommunhuset.

Därför är jag orolig för de som argumenterar för maktdelning i partiet och vill att kommunalråd och heltidspolitiker inte ska sitta i arbetarekommunens styrelse. Skulle vi välja den vägen får vi ett beställar- utförarsystem i politiken som vore djupt olyckligt. Den dagen våra heltidspolitiker glömmer medlemsvärvarhäftet, arbetarekommunen och lotterna och låser in sig på tjänsterummet är vi torsk som samhällsförändrande kraft.

Laakso´s kommentar om politisk karriär är alltså synnerligen relevant och innehåller många dimensioner. En lång politisk gärning i politiken i olika roller är som jag ser det inte ett problem. Snarare finns uppenbara risker i fel attityd, bristande nyfikenhet och ett avstånd från vanliga människors ångest och drömmar.

Det passar inte för ett parti som strävar efter att vara i opposition mot orättvisor.

Läs även andra bloggares åsikter om karriärister, politik, samhälle, erik laakso, orättvisor, socialdemokraterna