Att då avfärda seriös kritik mot bloggandets risker genom att säga att den aktuella skribenten inte är i takt med tiden känns lite för enkelt.

På samma sätt tycker jag nog Torekulls kritik mot ledarskrået är berättigad. När vi ser tendenser att borgerlig ledarpress samlas i klungor kring en linje och a-pressens ledare kör sitt spår så reduceras det publicistiska arbetet till förutsägbar följa-john-lek.

Det behövs mer riv, passion och engagemang. Det är fullt berättigat att angripa pianisten om han eller hon väljer att hela tiden spela sömnpiller till musik. Om man inte får generalisera när man ser tydliga tendenser så betyder det att man inte får kritisera annat än enskilda skribenter. Det leder helt fel.

När den heterogena samlingen tyckande förvandlas till homogen och strömlinjeformad puré då är vi illa ute. Så ser det tyvärr inte allt för sällan ut när man tittar ut över ledarsverige.

När det gäller det du skriver om vikten av en socialdemokratisk mediestrategi så kan jag bara hålla med. Inom ramen för mitt uppdrag som ordförande i den förvisso lätt mossiga Socialdemokrariska pressföreningen så gör vi regelbundet påstötningar gentemot partiledningen och andra delar av arbetarrörelsen om detta.

Min poäng är dock att man skjuter på pianisten om man hakar upp sig på och generaliserar kring ledarskribenter som grupp. De är i själva verket en ganska heterogen samling vars omvärldsanalyser och förändringsbenägenhet sannolikt varierar enormt.

Vi behöver bli betydligt bättre på att stimulera till skrivande, utveckla och locka nya skribenter och bättre än idag fånga människors vardag och verklighet. A-pressen (den del som finns kvar) borde ha möjligheter att bättre än idag driva debatt och fungera som drivhus för nytt skrivande och nya tankar.

Jag är medveten om att du exempelvis medverkade på en skrivarkurs för en tid sedan. För egen del har jag också nyligen utbildat unga sossar i skrivande och media. Mycket görs alltså. Men det känns ändå som vi har en alldeles för trevande inställning till pennan som vapen för att slåss mot utsatthet och orättvisor.

Jag saknar en socialdemokratisk mediastrategi som sträcker sig längre än till eventuellt ägande av media. Kanske behöver vi en ny offensiv tankesmedja eller att de existerande jobbar betydligt mycket mer offensivt och brett.

Generellt för skrået är annars att risken blir att ledarskribenterna utvecklar sig till att bli just det vi är på väg mot med stormsteg; en intellektuell pretentiös elit som trivs att umgås med varandra, som gillar sin bildbyline, sluter sig mot omvärlden och ser skrivandet i första hand som en karriärväg.

Alla vi som jobbar med skrivande på olika sätt bör fundera vad vi konkret kan göra för att bidra till en positiv utveckling. Och slutar man vilja förändringen som ledarskribent eller kolumnist kanske man ska lämna över pennan till någon som faktiskt vill någonting.

För övrigt har jag tagit upp sakfrågan, såväl i mitt svar i Libertas som i blogginlägget du nu länkar till. Vad är det som är oklart?

Då var det sakfrågan. Inte irrelevanta påhopp om rättsfall och annat trams. Varför fastnar du i sånt?