Morians ömma tår antyder ett större problem med våra ledarsidor
samhalle onsdag, november 28th, 2007Jonas Morians svar på Anna Sjödins debattartikel om ledarskribenters bristande passion och förändringskraft i tidningen Libertas är rätt roande. Han påminner om socialdemokratin innan valet. Frasen ”Det går bra för Sverige” blir i hans tappning ”att ledarartiklar och ledarskribenter spelar en betydelsefull roll i det demokratiska samtalet”. Vilket alla utom möjligen Morian för länge sedan insett är rent svammel.
Grundproblematiken med att våra ledarskribenter riskerar att utvecklas till en passionslös introvert elit försvinner inte så lätt. För en tid sedan formulerade sig Svenska Dagbladets, Östgötakorrespondenten, Affärsvärldens och Dagens Industris tidigare chefredaktör Bertil Torekull väldigt träffande i frågan på DN debatt i artikeln ”Hög tid att avskaffa pressens ledarsidor”. DN sammanfattar artikeln:
Ledarsidorna är en publicistisk blindtarm och dess skribenter ett introvert etablissemang som överlevt sig självt. Ledarsidornas uppdrag har erövrats av andra mer vitala opinionsbildare på tidningarna. Systemet med anonyma ledare blir därmed alltmer komiskt. Dagens ledarskribenter i de stora bladen utgörs av ett introvert etablissemang som överlevt sig självt. De sysslar med ovidkommande kommentarer om exempelvis fotboll eller förnumstiga speglingar av personliga faiblesser som inte har ett skvatt med en skarp politisk ledarprofil att skaffa. Hela detta pretentiösa blandsystem måste nu skrotas. Ledarsidorna är en publicistisk blindtarm som vi klarar oss bättre utan.
Det där är värt att ta på allvar. Men när den socialdemokratiska pressklubbens ordförande reflexmässigt stöter ifrån sig, och hoppar på ömma tår istället för att bejaka problemet, ta till sig det och analysera företeelsen sakligt antyder det att också det röda laget har allvarliga problem.
Men Morian kan säkert blunda allt han orkar och avfärda den legendariske tidningsmannen Bertil Torekull med att även han generaliserar och är sur på Sveriges ledarsidor 
. Tro mig. Torekull var inte med på krogen. Om det nu är avgörande för vilka som får yttra sig i frågan 
.
Våra ledarskribenter kan precis som partierna välja att bli en del av etablissemang och en introvert miljö. Men de kan också välja att se problemen i verkligheten och använda den makt de skulle kunna ha till något väsentligt.
Det är sannerligen inte bara partierna som behöver omprövning och reflektion i dessa tider.
Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Morian, ledare, media, Anna Sjödin, mediakritik, a-pressen, Bertil Torekull
Inlägget publicerat av av Thomas Hartman och kan vara pingat på intressant och twingly. Mer politik hittar du på Netroots och hos Politometern - Håller du med eller tycker du något annat eller vill tipsa om något. Varför inte lägga en kommentar?
Posted by Thomas Hartman
on Nov 28 2007. Filed under samhalle.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0.
You can leave a response or trackback to this entry
RSS
Twitter
Facebook
LinkedIn
Flickr
YouTube
Det är fint när man ställer upp för varandra. F ö leder din första länk i detta inlägg till DN ochinte till mig, men det är kanske någon sorts tanke med det också.
Sorry Jonas, fel av mig, fixat länken.
Då var det sakfrågan. Inte irrelevanta påhopp om rättsfall och annat trams. Varför fastnar du i sånt?
Jag gjorde ett försök att hitta förklaringar till det i sammanhanget ganska omotiverade utfallet mot ledarskribentskrået i Annas första krönika i Libertas. Den delen gick liksom inte ihop med resten av texten. Och då spekulerade jag i förklaringar till misstron mot ledarskribenter – och tyckte mig se en trolig kandidat. Min avsikt var definitivt inte att att komma med påhopp, snarare det omvända. Kollar man tillbaks på min blogg så kan man se att jag varit ganska tydlig med att ta avstånd från de domar som avkunnades på förhand i medierna.
För övrigt har jag tagit upp sakfrågan, såväl i mitt svar i Libertas som i blogginlägget du nu länkar till. Vad är det som är oklart?
Ja, för min del gör jag en hel del reflektioner av exempelvis Torekulls artikel. Och som socialdemokrat ska jag inte sticka under stol med att jag är aningen bekymrad. Sett över hela linjen finns idag endast ett fåtal ledarskribenter som berör och kan skriva så att det verkligen känns i magen att de brinner för förändring.
Vi behöver bli betydligt bättre på att stimulera till skrivande, utveckla och locka nya skribenter och bättre än idag fånga människors vardag och verklighet. A-pressen (den del som finns kvar) borde ha möjligheter att bättre än idag driva debatt och fungera som drivhus för nytt skrivande och nya tankar.
Jag är medveten om att du exempelvis medverkade på en skrivarkurs för en tid sedan. För egen del har jag också nyligen utbildat unga sossar i skrivande och media. Mycket görs alltså. Men det känns ändå som vi har en alldeles för trevande inställning till pennan som vapen för att slåss mot utsatthet och orättvisor.
Jag saknar en socialdemokratisk mediastrategi som sträcker sig längre än till eventuellt ägande av media. Kanske behöver vi en ny offensiv tankesmedja eller att de existerande jobbar betydligt mycket mer offensivt och brett.
Generellt för skrået är annars att risken blir att ledarskribenterna utvecklar sig till att bli just det vi är på väg mot med stormsteg; en intellektuell pretentiös elit som trivs att umgås med varandra, som gillar sin bildbyline, sluter sig mot omvärlden och ser skrivandet i första hand som en karriärväg.
Alla vi som jobbar med skrivande på olika sätt bör fundera vad vi konkret kan göra för att bidra till en positiv utveckling. Och slutar man vilja förändringen som ledarskribent eller kolumnist kanske man ska lämna över pennan till någon som faktiskt vill någonting.
Med all respekt för Torekull så känns det inte riktigt som att den man är takt med tiden, eller varit det på ganska länge. På DN debatt har han bl a också hävdat att det faktum att Carl Bildt bloggar är ”ett gott första steg mot en svensk ’Hugo Chávez-kultur’"…
När det gäller det du skriver om vikten av en socialdemokratisk mediestrategi så kan jag bara hålla med. Inom ramen för mitt uppdrag som ordförande i den förvisso lätt mossiga Socialdemokrariska pressföreningen så gör vi regelbundet påstötningar gentemot partiledningen och andra delar av arbetarrörelsen om detta.
Min poäng är dock att man skjuter på pianisten om man hakar upp sig på och generaliserar kring ledarskribenter som grupp. De är i själva verket en ganska heterogen samling vars omvärldsanalyser och förändringsbenägenhet sannolikt varierar enormt.
Jag tycker nog även den artikeln av Torekull har sitt berättigande. På samma sätt som Bildt får en direktkanal som kan ses som något positivt så kan också hans val av kommunikationssätt i vissa stycken ifrågasättas. Varför ska utrikesministerns dialog med sin omvärld inte underställas samma minutiösa krav på exakthet som utrikesförvaltningens övriga kommunikation? Han är ändock dess yttersta chef.
Att då avfärda seriös kritik mot bloggandets risker genom att säga att den aktuella skribenten inte är i takt med tiden känns lite för enkelt.
På samma sätt tycker jag nog Torekulls kritik mot ledarskrået är berättigad. När vi ser tendenser att borgerlig ledarpress samlas i klungor kring en linje och a-pressens ledare kör sitt spår så reduceras det publicistiska arbetet till förutsägbar följa-john-lek.
Det behövs mer riv, passion och engagemang. Det är fullt berättigat att angripa pianisten om han eller hon väljer att hela tiden spela sömnpiller till musik. Om man inte får generalisera när man ser tydliga tendenser så betyder det att man inte får kritisera annat än enskilda skribenter. Det leder helt fel.
När den heterogena samlingen tyckande förvandlas till homogen och strömlinjeformad puré då är vi illa ute. Så ser det tyvärr inte allt för sällan ut när man tittar ut över ledarsverige.
[...] Bloggat: Claes Krantz, Thomas Hartman, Ett hjärta rött Andra bloggar om: Per Gudmundson, Claes Arvidsson, Maria Abrahamsson, PJ Anders [...]