Jämförelserna blev riktigt kul…

VARFÖR INTE SPEGLA DERAS BETEENDE? Kvällens diskussion på middagen i Görlitz rörde stort och smått. Jag kan inte låta bli att imponeras av alla dessa fritidspolitiker som jobbar och står i. De engagerar sig i färdtjänstärenden, sociala omhändertaganden, skolmåltider och planeringsbeslut. Arbetet är omfångsrikt men tacken är klen. Allt för ofta blir kvittot på deras engagemang en bredsida från exempelvis media.

Ett exempel då jag häpnar över journalistikens akster är den klassiska ”nyheten” så mycket tjänar dina politiker. Du känner igen upplägget. ”Vi presenterar hela listan” som pånyttföds en gång per år. Dramaturgin är enkel och bygger på politikerförakt.

Lokalblaskan tar en serie av kommunfullmäktigeledamöter och sätter en semestervikare på att ringa skatteverket för att kolla deras taxerade inkomst. Det förvandlas sedan till en fräck helsida. Underförstått är nyheten att politikerna tjänar ofantligt bra jämfört med ”vanligt” folk.

Gapet ses som enormt och en indignerad nyhetsjournalist presenterar sin ”analys” med bildbyline på nyhetsplats. Att det oftast rör sig om fritidspolitiker som tjänar lejonparten av sina stålars utanför politiken blir helt ointressant för den indignerade. Allt blir till svart och vitt och läsaren ska uppröras över vår tids elit och hur de roffar åt sig och lever ett ”elitliv”.

Jag ska villigt erkänna en sak för dig. En gång när jag läste den där återkommande artikeln tog nyfikenheten överhand och jag uppfylldes av önskan att hålla en spegel mot journalisterna.

Jag tog mig ett blankt vitt papper och en bläckpenna. Sedan listade jag raskt upp de ”vanligaste” journalistnamnen.

Där samlades nyhetschefer och kvällschefer så väl som vanliga trädgårdsarbetare i den publicistiska trädgården. Där fanns radion, teven och tidningarna. Listan blev rätt lång innan jag besinnade mig.

Så till det roliga. Jag greppade telefonluren, ringde skattmasen och tog ut löneläget för dessa tredje statsmaktens ödmjuka tjänare. Det hela blev en lång rad ekonomiska uppgifter som nog hade varit av intresse. Det hade gjort sig fint som snus som debattartikel för att illustrera hur den tredje maktens ansikten har rört sig från medelsvenssons löneläge.

Jämförelserna blev riktigt kul. Kommunstyrelsens ordförande passerades med god marginal av den ansvarige utgivaren för den malliga morgontidningen. Ett par av nyhetsjournalisterna hade verkligen ingen anledning att skämmas när de gick till banken.

Jag påstår inte att journalister i allmänhet tjänar så där överdrivet bra. Men nog hade det räckt till för att mosa en undersköterska eller två. Ett rejält gap uppdagades att indigneras över. Hade det gällt politiker hade stora tunnan trycksvärta rullats in till pressarna.

Men jag skrev aldrig artikeln. Det är en sak jag ångrar. Någon gång kommer det att ske.

I morgon är det dags att höra Bombardiers upplägg för hur Botniabanans regiontrafik skulle kunna se ut.

Guds frid.

Posted by Thomas Hartman on Aug 29 2007. Filed under samhalle. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry