“Fonsecas kompis Amin var förbannad för att han inte kom in i riksdagen”

POLITIK SOM KARRIÄRVÄG? När P4 Stockholm idag berättar att Kd politikern Juan Fonseca lämnar kristdemokraterna minns jag gamla tider. Killen har rört sig som ett popcorn mellan partierna; tidigare fanns han i miljöpartiet och har även varit riksdagsledamot för socialdemokraterna. Nu hävdar Fonseca att kristdemokraterna inte lyssnar på invandrare, eller tar integrationsfrågor på allvar.

Tala om flashback. 1998 var hans kompis Jabar Amin (då socialdemokrat nu miljöpartist) förbannad över att han inte kom in i riksdagen för sossarna efter några månader som medlem. Killen kommer in från gatan och utan en antydan till vilja att dela flygblad, sälja lotter eller koka kaffe, höjer han armen och begär ett av de tyngsta förtroendeuppdragen som partiet har. Sen blir han förvånad och förbannad när partiet generat skruvar på sig åt hans framfusighet.

Distriktskongressen avslog hans begäran. Amin drog sig inte för att använda samma argument då som Fonseca gör nu. Resan var konfliktfylld och kantades av hans pressutspel.

Socialdemokraterna kördes i skiten och kallades för invandrarfientligt parti. Många partikamrater fick bära oket. En som stod pall i medias iskalla sken var dåvarande ordföranden för arbetarekommunen; Eva Andersson. Rapporteringen var ensidigt negativ. Dramaturgin blev den lille invandraren mot det stora stygga toppstyrda partiet.

Vid Amins sida i kameraskenet från tv4 stod ingen mindre än Juan Fonseca. När dammet lagt sig insåg allmänheten att det inte alls rörde sig om någon invandrarfientlighet utan möjligen en koncentrerad bitterhet över att inte få människors förtroende till det uppdrag han så hett eftertraktade.

Amin rörde sig senare vidare till Miljöpartiet och tog med sig sina 25 supporters. I slutet av november förra året kom nya rapporter om stridigheter och anklagelser om rasism från Amin. Denna gång gällde det gröna partiet som kallades invandarfientligt.

Man kan inte låta bli att fundera över det mönster som träder fram när man sätter ihop dessa herrar med sin egen historia. Man kan också fundera vilket ansvar de så kallat kritiskt tänkande journalister tar som är satta att bevaka liknande stridigheter.

Var det händer vet vi inte. Men en sak vet vi. Det kommer att hända igen.