Skicka iväg ledarsidan till Kazakstan.

THEHERAN. Demokratiaktivister skräms till tystnad och aktar sig för kontakt med utlänningar. Studentaktivister jagas. På gatorna bedrivs klappjakt på kvinnor som vägrar följa regimens krav på en strikt islamisk klädkod. Under president Ahmadinejads presidentskap har trycket mot Irans oliktänkande hårdnat.

Svenska Dagbladet beskriver hur rädslan växer i Iran i en läsvärd artikel med samma namn.

– Jag önskar att jag slapp min man, säger Niloofaar med en suck när vi frågar vad hon drömmer om.

– Han är knarkare. Och arbetslös. Vi har separerat, men jag har inte lyckats få ut skilsmässa. Jag kämpar för det. Jag var bara 19 år när vi gifte oss. Men för ett år sedan flyttade jag ifrån honom, säger den unga småbarnsmamman.

Män i det iranska samhället har lagen på sin sida om de vill ta initiativ till en skilsmässa, men en kvinna brottas i underläge mot ett könsdiskriminerande rättsväsende.

Även jag har mina fördomar som jag jobbar med varje dag. Men jag reagerar på hur ofta jag träffar på människor som bär omkring på en grovhuggen och onyanserad bild av hur det är i andra delar av världen och då särskilt muslimska länder. Med det som grund generaliseras fördomarna fram. Egenskaper kletas på grupper på ett sätt som dessa människor aldrig skulle acceptera att bli behandlade själva.

Det är rädslan för det okända som lyser igenom. Ibland hjälper rötäggen rasisterna och får bli ambassadörer och egenskapsbärare för en grupp människor.

En stor del av ansvaret för detta är medias fel. Handen på hjärtat. I realiteten är medias rapportering usel om det vanliga livet i städer som Theheran. Jag har själv rest mycket i mellanöstern och vet hur vår mediabild skiljer sig från den verkliga upplevelse du får när du själv är där och får prata med lokalbefolkningen.

Det är därför jag säger att det är tjänstefel av politiker att inte resa. På samma sätt är det tjänstefel av media att bara rapportera hemifrån kommunfullmäktige eller den lokala världen i hemmakvarteren. Och sedan uppfordrande klaga på att politikerna inte gör något mot rasisterna. Men det gäller för var och en att faktiskt göra någonting av det man ser. Det gör SvD idag och det ska tidningen ha heder för.

När ledarskribenter snackar över kaffekoppen eller i sina ledare om att ta fighten med Sverigedemokrater så brukar de numera ofta börja i fel ände. Snusförnuftigt och kaxigt säger de att vi låter rasisterna skriva på våra debattsidor så får tidningen och omvärlden svara. Så tar man ”modigt” fighten. Det där är defensivt och töntigt. Jag menar att vi behöver jobba betydligt mer uppströms i frågan än så. Problemet med fördomar finns i alla partier och på alla redaktioner och har i sig ingenting med sverigedemokraterna att göra. De blir bara ett lackmuspapper på att vi har problem i samhället.

Vill media ta det ansvar de borde ta i en demokrati så är det dags att göra som Svenska Dagbladet och gå ännu längre. Gör reportage om individerna det handlar om och deras liv. Skicka iväg ledarsidan till Kazakstan så att de spräcker sina egna fördomar och sedan på allvar kan hjälpa till att göra grupper som muslimer till individer som Siad med fotsvett, drömmar, skratt, ångest och fördomar precis som alla oss andra.

Det är svårare att hata den man känner.