Därför förlåter jag Laila Naraghi

ORDFÖRANDEVAL. Då var det dags igen. Jytte Guteland eller Laila Naraghi. I SSU stökas det med val av ny ordförande. Samma resa sker hela tiden i alla organisationer. Ibland sköts det bra. Ibland blir det smutsigt. Det tycks vara så att så fort fler än två personer bildar en organisation tycks risken finnas för att ett helt register av olika mänskliga svagheter ska blomma. Det där är jobbigt för alla inblandade.

Det tycks liksom vara mänskligt att snacka skit, slå varandra i huvudet med hur förträfflig man själv är och försöka manövrera ut sina medmänniskor. Det politiska spelet tar liksom överhand ibland. Då blir taktiserandet det centrala. Det verkar ibland som en strid på liv och död där allt är tillåtet. Några år senare funderar de inblandade vad det var som var så viktigt med det som hände egentligen. Då kommer ingen ihåg vad konflikten egentligen handlade om.

Men vägen dit är tuff. Det är förvånande hur ofta vackra ord som demokrati, ärlighet och fair play får prostituera sig för att bygga på den egna glorian och samtidigt passa på att bli ett slagträ man kan slå motståndaren i huvudet med.

Man ska alltså inte bli förvånad om den som mest använder de vackra orden ”vara rädd om organisationen” är den eller de som vid första bästa tillfälle själv gräver gropar åt sin omgivning. De som nu klandrar andra för suspekta kontokortsskandaler eller medlemsfusk kanske själva sitter där med näven i syltkrukan eller med andra egna brister.

Det där är inget unikt för politiken. Det finns överallt där människor finns. För min egen del bryr jag mig inte så mycket om den aktuella striden. Må den bästa kandidaten vinna. Var vaksamma. Ta hand om varandra.

Jag har själv fått min beskärda del av skitsnack som jag skrivit om exempelvis i mitt inlägg om Flashback tidigare. Därför har jag inte mycket till övers för de som använder det som metod. Oavsett sida i olika konflikter.

Däremot intresserar jag mig mer för hur vi människor som så ofta säger oss vara uppfyllda av vackra ideal i praktiken beter oss mot varandra. Hur håller de vackra orden när de synas i det praktiska handlandets ack så rena och iskalla sken?

De flesta i detta land vet att Anna Sjödin fick stryk av vakter i januari 2006. Anna var den som omedelbart fick schavottera i media. Hon kölhalades av borgerliga åsiktsskribenter. Såna som Bo Strömstedt antydde att hon var alkoholist. Så höll det på.

Mediatrycket som klandrade henne som kvinna, socialdemokrat och person var enormt. Alla inklusive de som kallar sig feminist tycktes glömma det som vi alla egentligen vet. Går du ut på krogen blir du rättslös om du möter en vakt. Många kan vittna om rötägg i branchen och hur omöjligt det är att vinna i rätten.

Bevisen saknades mot Anna. Ord stod mot ord.

I den situationen vältrades ansvaret för vakternas övervåld över på hon som hade alla skador. Vakten hade rättens tillit och vann. Detta trots att han saknade skador och hade oberoende vittnesmål mot sig som sa att han kallat en kvinna för hora. Hans värdigheter skyddade honom.

En bråkdel av det där skulle vara ett helvete att genomlida. Många människor skulle må riktigt uselt i en sådan situation.

Många såg också detta i SSU. De såg Annas skador och räknade ut det som Nils Funcke eller Ann-Charlott Altstadt skriver om nu långt efteråt när de ifrågasätter domen.

Stödet Anna fick i och utanför organisationen var fantastiskt. Inte minst med tanke på det massiva mediatrycket. Många Socialdemokrater och SSU:are hörde av sig liksom åtskilliga partilösa och borgerliga sympatisörer för att stå på den utsattes sida. Stödet var en förutsättning för att Anna överhuvudtaget skulle stå ut i kampen för en rättvis prövning. Många grät när de ringde henne.

Men alla räckte inte till som människor. Det fanns vissa i SSU som inte valde att se Anna som en medmänniska i allt detta. Det finns åtskilligt att berätta om hur några personer försökte vinna egen makt mitt i tumultet.

De ringde inte eller hörde av sig på annat sätt för att ge några sympatier eller något stöd. De gav henne ingen kram. De fanns inte där för henne.

Istället fördömdes och trakasserades de som stöttade henne. Rykten spreds till utvalda journalister om hennes person. Istället för en utsträckt hand och stöd fick Anna smällar rakt i ansiktet av personer som bars av egna maktambitioner.

En person som står där idag och vill ha stödet att bli ordförande var en av de som själv slogs för makt under denna resa. Hon reserverade sig till förmån för sitt eget namn i styrelsen kanske eftersom hon själv så innerligt ville ha det tillförodnade ordförandeuppdraget, vad vet jag.

Jag vet bara att hon aldrig ringde och stöttade Anna som medmänniska. Hon fanns inte där för henne. Hon hjälpte inte henne att bära det helvete hon utsattes för. Hon valde att inte finnas till för en medmänniska i nöd.

I efterhand förlåter jag Laila Naraghi eftersom det är mänskligt att göra fel. Det är mänskligt att inte räcka till. Vi har alla vår mänskliga skralhet. Däremot kanske vi alla behöver fundera lite var och en över hur långt våra i teorin så vackra ideal räcker när de prövas i verkligheten. Det gäller även Laila.

Guds frid.